ANDERS LEION: Varifrån? – Varthän?!

Jag är 83 år. Jag har gott om tid att fundera över hur jag blivit den jag är – och försöka förstå vem jag är. Det är mestadels nöjsamt. Ett led i detta undersökande har varit att skriva en bok om min barndom och ungdom och ge ut en morbrors bok om hans föräldrar och hans 12 syskon, uppväxta i en fattig by vid den västerbottniska kusten. 

Sett mot denna bakgrund har jag väl gjort någon sorts klassresa, även om jag har haft svårt att frigöra mig från min bakgrund, enligt vittnesmål bland annat från tidigare fruar. 

Egentligen har jag nog inte velat ”frigöra” mig. Min bakgrund är till dels också släktens och föräldrarnas och har byggts med virke också från det samhälle och de människor som existerade rumt dem då de växte upp. 

Jag vet, eftersom jag kan se exempel runt omkring mig, att många gör ett annat val. De tycker det är smärtsamt att kännas vid sitt ursprung och gör sitt bästa för att få det att sjunka och försvinna långt bortanför det egna minnets medvetna gränser. Ändå dyker det förstås upp, retsamt nog, i deras nattliga drömmar ibland. 

Jag vet ju inte om de ändå tycker sig göra en vinst genom att glömma sitt ursprung för att bättre kunna växa i sitt nu. Men jag vet att de gör en förlust: Den styrka och den stadiga botten de skulle kunna ha om de också försökte ha med sig och sökte förstå sitt ursprung. 

Ett folk kan göra samma slags val som den enskilde. Länge – och fortfarande ofta – sågs det som insiktsfullt, modernt och framtidsinriktat att inte bry sig om det egna samhällets ursprung, framväxt och mognande. Det enda som gällde var nutidens miljö och nutidens krav. Man blev, och man ville vara, historielös.  

En sådan hållning har många följder. Man tror att den eviga fredens rike har kommit därför att Ryssland några år är försvagat. Man tror att tillväxt utan inflation är naturgivet och kommer att så förbli. Man är övertygad om att det svenska sättet att leva – eller, egentligen, om att det moderna och fördomsfria sättet att leva är allmänt förekommande och så självklart att man inte behöver bry sig om invandrarnas tanke- och levnadssätt. 

Man blir överraskad och indignerad, men dolt, i tysthet. Man vill inte ge rätt åt den okunniga hop som från sitt bondska perspektiv, och utifrån sitt ursprung och sina erfarenheter, hela tiden har varnat för detta de rotlösas sätt att leva. 

Nu har det nyss varit val. Den okunniga hopens parti har gått starkt fram. De moderna, framsynta, universitetsutbildade människorna förstår ingenting. De kan endast ta sin tillflykt till gamla schabloner och slagord. (Det finns undantag: PM Nilsson, Dagens Industri: ”Det är fascinerande hur SD gång på gång, i val efter val, ger sig in i frågor där det finns ett etablissemang som de utmanar. Det blir stort liv och turbulens – och sedan, efter några år, vinner de den frågan. Migrationen för länge, länge sedan, sedan var det då den grova brottsligheten, sedan kopplingen mellan den grova brottsligheten och migrationen. Nu håller de på att vinna klimatdebatten i Sverige. Det är helt otroligt”). 

Men vanligare är att beskylla SD:s sympatisörer för att vara inskränkta, okunniga nationalister, om inte rentav fascister och rasister. Och det är klart. Har man inte någon insikt i sitt eget ursprung, eller är helt okunnig och likgiltig för hur det samhälle i vilket man för tillfället bor har vuxit fram – hur skall man då kunna förstå?  

Och naturligtvis känner man sig hotad. Det man nyss höll för självklart och ohotat – det är inte längre det som oomtvistat gäller. 

Spännande tider! Jag får visst inte någon lugn ålderdom. Tack och lov. 

Anders Leion