Det är svårare än du tror att regera. Det beror på att man ofta vill motsatta och oförenliga saker. Om du till exempel blir utbildningsminister så måste du vilja att skolan både ska skapa jämlikhet och lära eleverna att lösa differentialekvationer och ovanpå detta att det ska vara tyst på lektionerna samt att ingen ska tjäna pengar på att lyckas med detta konststycke. Om du blir energiminister så måste ditt mål vara att producera mycket vindkraftselektricitet i Norrland som tyvärr inte kan transporteras söderut eftersom stamnätet inte klarar att leverera strömmen så du måste hitta några bolag som kan tänka sig att köpa elen nästan gratis så att den går åt i Norrland där den är född och varifrån den inte kan förflyttas.

En av mina oftast exercerade käpphästar är att Sverige under det senaste halvseklet eller lite mer har skapat ett världsunikt statsskick som heter politikerväldet. Om du tror att jag skojar så har du fel.

Då och då upptäcker jag nya sociala problem bara för att strax finna att de flesta upptäckt dem långt tidigare än jag. Min senaste skrämmande erfarenheten av detta slag gäller den svenska elproduktionen. Det var bara ett år sedan, eller till och med mindre, som jag blev medveten om att de politiskt motiverade ingreppen i det svenska energisystemet – politiskt motiverade kan här betyda att de är drivna av rädsla för kärnkraft eller ångest för global uppvärmning eller av skräcken att förlora miljöpartiets stöd och därmed regeringsmakten – hotar det svenska elsystemets stabilitet.

Som vanligt ondgjorde jag mig inför mitt lunchsällskap över svensk politik. Den här gången, som så ofta annars under det senaste halvåret, handlade det om energipolitiken som jag fruktar kommer att drabba medborgarna med både elbrist och brant stigande energipriser.

Den svenska mentaliteten är slav under det politiskt korrekta tänkandet. Skillnaden mellan det ”politiskt korrekta” och det ”korrekta” framgår av historien om begreppets tillblivelse. Direktören för ett sovjetiskt stålverk under stalintiden frågade sin fabriksansvarige hur många ton stål som producerats under den senaste veckan. Vill du höra det korrekta svaret eller det politiskt korrekta? undrade fabrikschefen. Eftersom det är Stalin som frågar måste det vara det politiskt korrekta, svarade direktören. Politisk korrekthet är förmågan att bortse från verkligheten när makten önskar det.

Utgångspunkten är att Västerlandet, varmed menas i varje fall Nordeuropa och Nordamerika, med början för några hundra år sedan av oklara skäl nådde en grad av ekonomisk och social utveckling som inga andra folk och kulturer kom i närheten av. För några av västerlandets skarpaste hjärnor framstod dessa olikheter mellan folkgrupperna som mysterier och eftersom västerlandet hade utvecklat vetenskapen som metod att lösa kniviga problem satte det igång vetenskapen just för att hitta lösningen på denna nya fråga. Var det något fundamentalt som skiljde de vita västerlänningarna från folk från andra kulturer?

Det var världens protestanter som för ett halvt årtusende sedan satte igång den fantastiska utveckling som visat världen vad människan kan göra när hon är som bäst, det vill säga skapa samhällen med välstånd och långa, relativt bekymmerslösa liv för nästan alla.

Det är samma gäng, världens västerländska före detta protestanter, som numera ägnat ett halvt århundrade till att genom oikofobiskt självhat och obegripliga politiskt korrekta – eller wokeistiska – dogmer riva sönder de idealsamhället vi så oväntat skapat åt oss.

Igår skrev jag att jag misstänker att många av dagens så kallade utmaningar, till exempel kriminaliteten, segregationen och de troligen vikande skolresultaten inte går att lösa med gängse metoder, det vill säga fler budgetmiljarder och tjockare regelverk.

För några år sedan startade jag ett projekt i syfte att rädda den svenska skolan. Idén var att försöka mobilisera den pedagogiska kraft och professionella kåranda och stolthet som fortfarande finns kvar hos en i och för sig minskande andel av den svenska lärarkåren. Projektet hette ”Lärarcertifiering” och gick ut på att i varje skola som ville delta identifiera ett antal särskilt kompetenta lärare och sedan låta dessa utbilda övriga lärare som ville förkovra sig. Det låter banalt men upplägget har fungerat i andra länder. Jag fick igång provverksamhet i åtta skolor som ville prova på.