En hantverkare använder, förutom sitt förstånd, sina händer för att göra sådant som också andra kan lägga sina händer på. De gör påtagligheter. 

Min far, rörmokaren, har berättat hur glada gårdsfolket blev när deras gamla hus på landet förseddes med centralvärme. Äntligen fick de varmt i alla rum och behövde inte ständigt mata kakelugnar och spis. De kunde värma händerna och torka regnblöta kläder på elementen.  

Hantverkaren kan arbeta efter riktlinjer uppgjorda i samtal med kunden, men i många fall finns det inte en närvarande kund, bara en blivande. I stället formuleras uppdraget av en tekniker eller arkitekt och hantverkaren arbetar utifrån skrivna instruktioner och ritningar. Men kunden finns inte långt borta och han kan högljutt höra av sig om något inte fungerar som tänkt. 

Men det finns fler lager. Det finns planerare, strateger och andra. Och bredvid eller ovanför dem finns politikerna. De kan alla kallas för pratare – och som sådana vore de oförargliga, om inte de hade möjlighet att straffa de andra skikten genom indragna tillstånd eller strukna beställningar. 

Eftersom de alla befinner sig långt från den fysiska verkligheten, långt från hantverkets konkreta arbete, kan de utveckla skrämmande vanföreställningar om just verkligheten – utan att vara medvetna om sina hjärnspöken. 

När väl insikten om pratarnas förgörande existens etablerat sig blir inrikespolitikens många besynnerligheter lättförståeliga.   

Hur har en så destruktiv energipolitik kunnat utveckla sig och få totalt genomslag i Sverige? Denna fråga kan enkelt besvaras med en hänvisning till pratarnas maktställning. 

Miljöpartisterna, de med partibok, deras väljare och deras sympatisörer är utpräglade pratare. De är ofta välutbildade, har i många fall en universitetsexamen. Men de vet inget om verkligheten. De har aldrig kunnat lägga sina händer på ett väl utfört, välfungerande stycke arbete. 

De är glada skönandar som utan begräsningar kan måla upp framför sig ett drömsamhälle – utan att förstå att det just är en dröm. De är bundna vid och älskar sina drömmar till den grad att inga kollisioner med verkligheten bekymrar dem. Miljöpartisternas kärlek till vindkraften och blindhet inför dess begränsningar är ett mycket tydligt exempel på en sådan kollision. Verkligheten har ingen betydelse. Drömmen är viktigare. 

I vårt land, i detta Sverige, har drömmarna ännu makten. De sitter i klasar i myndigheter och massmedia. De befolkar och har makten i de flesta partier. De har tagit makten i de universitetsinstitutioner i vilka de produceras. 

Hur skall någon ändring komma till stånd? Pratarna har makten så länge någon fortfarande lyssnar på dem. Det kommer att vara ett tungt arbete att täppa till truten på dem. 

Men det finns ett effektivt vapen mot dem. Det är löjet. Det breder ut sig allt mer i alternativa medier och allt fler upptäcker löjets grymma avslöjande av pratarna. De kan gärna få fortsätta att prata. Man behöver inte täppa till deras trutar. Det räcker att ingen längre lyssnar.