Det måste inte vara någon mening med allting. Alla penseldrag som en tavelmålare gör i en abstrakt tavla behöver inte ha någon betydelse utan kanske finns där bara för att konstnären fick en impuls. Men när företeelser antar samhälleliga proportioner måste de, tror jag, vara uttryck för någon sorts vilja. (Den viljan kan förstås vara svårtolkad; vad är till exempel syftet med stentvättade jeans som redan i affären har revor över låren?)

För ungefär tio år sedan hade den politiska korrekthetens ideologi gripit omkring sig till den grad att jag började fundera över företeelsen. Jag kunde inte se någon mening med att förklara västerlandets ekonomiska framgångar med 1600-talets transatlantiska slavhandel och den efterkommande kolonialismen. Jag kunde inte känna någon skuld, vilket jag i egenskap av högutbildad vit man tydligen borde ha gjort, för att den svenska staten för hundra år sedan skickade vetenskapsmän till Norrland för att mäta skallarna på samer. Jag begrep inte varför mina skattepengar delvis skulle gå till att HBTQI-certifiera ett antal myndigheter.

Och även om man skulle lyckas övertyga mig om att någon av idéerna i den stora ideologiska korgen av samlade PK-fragment hade någon relevans – slavhandeln var förstås inte bra även om den inte var mitt fel – så kunde jag inte se alla dessa tesers minsta gemensamma nämnare. Vad var det som gjorde att man spontant kunde känna igen en ny PK-idé och lägga den i rätt ideologisk korg?

Sedan jag funderat på detta i några år kom jag fram till några, som jag uppfattade det, rimligt hållbara hypoteser. Den första bygger på det faktum att jag alltid känner obehag när jag blir konfronterad med utslag av PK-ism. Det liksom kliar i kroppen när folk talar om allas lika värde. Min olust beror på att konceptet aldrig förklaras vilket i sin tur beror på att det inte kan förklaras eftersom det är fel (utom kanske i bemärkelsen att Gud älskar alla människor lika mycket vilket jag som agnostiker inte tar ställning till).

Därav drar jag slutsatsen att ett syfte med PK-ismen är att folk som jag, särskilt vita, nettoskattebetalande män, ska känna obehag. Helst ska vi medelklassare känna oss tappa fotfästet i verkligheten eftersom våra förnufts- och erfarenhetsgrundade uppfattningar inte gäller i den officiellt dominerande PK-världen. Det handlar om att försvaga oss genom en mild men konstant hjärntvätt som vi bara kan skydda sig mot med hjälp av ständig vaksamhet som i olyckliga fall gränsar till paranoia. (Har inte konspirationsteorierna blivit fler i takt med PK-ismens framväxt?)

En annan gemensam nämnare för PK-teserna, kanske den viktigaste, är att de pekar på missförhållanden som tarvar statliga motåtgärder vilka kräver ökade offentliga utgifter och annan offentlig expansion, till exempel nya myndigheter. Jag skrev häromdagen att en av det amerikanska välfärdsindustriella komplexets utvecklingsavdelningar, det amerikanska psykologförbundet, kommit fram till att det inte räcker med psykologinsatser för underprivilegierade barn från socialt utsatta områden utan att det särskilt är de ambitiösa barnen i fina skolor till högutbildade och välsituerade föräldrar som får psykiska men av sina framgångar och därför behöver statsapparatens samlade stöd.

När jag framför den här typen av uppfattningar undrar jag ibland om jag själv är paranoid. Jag ser inte så många andra som spontant framlägger liknande observationer vilket man hade kunnat förvänta sig om observationerna verkligen är så banala och uppenbara som det förefaller mig. Detta är ett illavarslande tecken.

Jag blir därför uppmuntrad av att läsa en överdriven men besläktad tolkning av David Samuels i tidskriften Unherd. Om man byter ut vad författaren kallar ”oligarkerna” mot vad jag kallar ”politikerväldet och det välfärdsindustriella komplexet” så stämmer analyserna ganska bra. Så här skriver han om hur makthavarna vill utnyttja PK-ismen för att försvaga en redan underminerad medelklass:

I stället för materiella varor, såsom en levnadslön och chansen att köpa ett hem, erbjuds grupper av deklasserade amerikaner officiellt ”erkännande” av en ständigt växande uppsättning ”identiteter” som är rotade i ras, kön och sexuell preferens, vilket ställer dem mot andra grupper av amerikaner som lider av ungefär samma elände. Wokeness [PK-ismen], som ideologi, kan ses som en funktion av den framväxande turbokapitalistiska ordningen [det framväxande politikerväldet] – ett sätt att kontrollera arbetar- och medelklassen för att säkerställa att de inte kan förena sig mot sina alltmer allsmäktiga herrar.

Det handlar bara om mer makt och pengar till politikerväldet och mindre till oss som står för fiolerna.