Som jag tjatar om det välfärdsindustriella komplexet kunde man förledas att tro att komplexet bara är en svensk företeelse. Låt mig – utan andra belägg än sådant som kan hämtas från lite allmänbildning och egna osäkra observationer – förklara hur det nog ligger till:

1. Komplexets grundläggande dogm är att människor är svaga och därför måste omhändertagas på olika sätt av just komplexet som därmed får sitt existensberättigande.
2. Precis som företag vill hitta nya marknader och nya kunder (eller få de gamla kunderna att köpa mer) så vill komplexet ha nya klienter ty på så vis kan ökade anslag erhållas från politikerna.
3. Komplexet använder två metoder att utveckla sin marknad. Den ena är att leta upp och omhänderta klientgrupper som tidigare inte varit påtänkta, till exempel genom import av migranter. Den andra är att genom avancerad spetsforskning upptäcka och exploatera nya sorters svaghet som motiverar nya slags omhändertaganden.

Komplexets fundamentala idéer utvecklades från 1950-talet inom de humanistiska disciplinerna vid fina amerikanska universitet. Dessa dogmer fick dock inget starkt genomslag i den amerikanska verkligheten vilket troligen berodde på att det utanför akademin fanns tillräckligt med politiskt inflytelserika medelklassare med sunt förnuft för att stoppa spridningen av detta idégods.

De nya dogmerna slog emellertid igenom i Sverige som var tidigt ute med att bygga en stark välfärdsstat och där den amerikanska typen av motkrafter knappt existerade. Vad som emellertid hänt i USA under de senaste fem, sex åren är att svaghetsdogmerna under beteckningen ”woke” och ”wokism” slagit igenom med våldsam kraft. I förra veckan reste jag därför till USA för att närmare studera fenomenet vid högrankade skolor.

Min första observation var att de politiskt korrekta grupper som ofta består av begåvade och högutbildade människor som representerar wokismen har tagit ett veritabelt strypgrepp på den allmänna debatten. Till exempel verkar den normala ordningen vara att mer konservativa lärare, som inte gillar att undervisa i kritisk rasteori, av grupptrycket tvingas underkasta sig wokeismens synsätt. Intressant nog säger flera sådana lärare som jag talat med att eleverna vid de fina skolorna inte heller alltid är särskilt förtjusta över den nya ordningen.

Jakten på tidigare okända mänskliga svagheter som det allt starkare amerikanska välfärdsindustriella komplexet kan syssla med sysselsätter forskare vid universitet över hela landet. Jag blev uppmärksammad på ett innovativt grepp som den amerikanska psykologföreningen tagit på synen på de universitetsstudenter som tidigare ansågs vara de starkaste, alltså de begåvade, ambitiösa barnen till välsituerade och högutbildade föräldrar (se exempelvis den här rapporten). Den nya uppfattningen, som artikuleras i en rad forskningsrapporter, är att dessa, som man kanske trodde privilegierade, grupper i själva verket har svårare med den sociala anpassningen än elever från socialt utsatt bakgrund. Poängen är att de nyupptäckta svaga grupperna, alltså de som tidigare ansågs särskilt gynnade, därmed öppnats som nya klientmarknader för exempelvis medlemmar av den amerikanska psykologföreningen.

Det farliga tryck som dessa ungdomar enligt forskarna utsätts för kommer dels inifrån ungdomarna själva eftersom de är ambitiösa och hela tiden strävar efter att bli bättre än sina kamrater som egentligen är deras konkurrenter, dels från omvärlden, inte minst föräldrarna som ”ofta inte tolererar att deras barn misslyckas i skolan”.

Psykologforskarna anser det vara bevisat att det nu måste göras rejäla insatser från hela det amerikanska samhället för att under politisk ledning säkerställa att nysvaga elever som söker in på de mest prestigefyllda högskolorna inte drabbas av själsliga smällar: ”Att förbereda amerikanerna för framtidens arbeten måste var målet för statens insatser på alla nivåer”. Till exempel är det angeläget att ordna så att elevernas mammor får ”stödjande relationer i sina vardagsliv”. Mycket arbete, även det troligen statsfinansierat, måste ägnas åt att få papporna mer engagerade. En metod att lätta på trycket för de mest ambitiösa barnen kan vara att lotta in elever till de mest attraktiva universiteten i stället för att låta meriterna avgöra. Själv undrar jag om psykologerna rekommenderar samma metod för prisutdelning vid de olympiska spelen med tanke på den oerhörda stress som ambitiösa elitidrottare faktiskt utsätts för.

Dessa forskare och de välfärdsindustriella komplex som numera finns åtminstone embryonalt i hela västerlandet försöker introducera ett synsätt på mänsklighetens tillvaro som är revolutionärt annorlunda än det vi levt med sedan skapelsen. Samhällenas överlevnadsregel har hittills varit att det är bra om folk anstränger sig, strävar och försöker överträffa sig själva i konkurrens med andra. De senaste kanske tvåhundra årens ekonomiska framgångar inklusive det allmänna välståndet i västerlandet vilar helt på detta tänkande. Men det välfärdsindustriella komplexet vill nu, för att säkra sin egen framtid, vända denna uppfattning i sin motsats, nämligen att propagera för uppfattningen det är farligt om folk anstränger sig och att staten via sin vårdapparat måste ingripa för att begränsa påstådda skadeverkningar av människors bemödanden. Hur tror de att folk har klarat sig genom århundradena?

Att folk, särskilt ungdomar, tidigare uppmuntrades att göra sitt yppersta, att nå stjärnorna genom ansträngning, ”per aspera ad astra”, berodde sannolikt på att det mänskliga samfundet inte ansåg sig ha råd att underlåta att använda alla resurser maximalt. Att ungdomar (och andra) skulle utsätta sig för anspänning var inte bara för deras egen skull utan framför allt för det övriga samhällets. Alla var skyldiga att sträva. Men enligt det välfärdsindustriella komplexets moderna tänkande ska individen hjälpas att undandra sig vedermödor även om samhället på det viset går miste om vad som hade kunnat åstadkommas med mer djävlaranamma. Varför ska kollektivet betala för gratis utbildning till ungdomen? Måste det inte vara för att kollektivet hoppas få något värdefullt tillbaka?