Gästskribent ELÖD SZÁNTÓ: Varför är gränser heliga?

Eller varför är gränser heliga men ibland inte?

Hela vår mänskliga historia är dominerad av strider om gränser. Först rent djuriska revirgränser om föda och rätt till reproduktion, sedan strider om gränser mellan stammar, språkliga släktskap eller frånvaron av sådant följt av religiösa gränser. De sistnämnda kunde vara fina skillnader som tex katoicism och reformatism eller mer grundliga som mellan kristendom och islam och inte minst mellan budhism och islam eller islam och hinduism.

Så gott som alla konflikter har tillfälligt lösts med våld från den starkare sidan. Regelmässigt har det också lett till en bestraffning av den svagare parten som har fått utstå förödmjukelse och har fått slicka sina sår och samla kraft och förbereda nästa våldsamma försök att rätta till oförrätterna.

Jag antar att Det Goda Samhällets läsare inte behöver en massa exempel på dessa fakta så jag kör vidare med frågan om varför vi (som mänsklighet eller åtminstone i den så kallade civiliserade världen) inte försöker hitta mer rättvisa lösningar som inte lägger grund till oundvikliga nya krig?

Det är ingen naturlag att rumäner från Republiken Moldavien, Ukraina och smala områden från Serbien skall leva i fyra länder. Speciellt om de inte önskar det. Exakt på samma sätt vill kanskee ryssarna från Transnistrien inte leva i Republiken Moldavien.

Att dra gränser utifrån stormakternas behag i att straffa fiender eller belöna allierade har vi provat hur många gånger som helst med bara nya krig som följd.

Det kanske är dags att börja fundera allvarligare på frågan om varför är gränserna heliga i ett modernt samhälle?

En bra utgångspunkt skulle kunna vara att ifrågasätta heliga begrepp som suveränitet.

Vem har bestämt att ett visst land är suveränt och kan göra i princip vad som helst med sin egen befolkning?

Om Burma slår ihjäl Rohyngierna eller fördriver dem till muslimska grannländer, är det en fråga om ”inre angelägenheter”?

Här tycker jag att vi får ta en liten tankepaus och fundera på vem skall avgöra frågan ovan.

Är det USA, EU, dtn Buddhistiska Sydostasien, Kina som stormakt med i princip alla religionsinslag eller kanske det Muslimska samfundet som representerar den svaga parten?

Är det kanske FN som är ett organ som speglar det gamla världsordingen?

Jag själv tror inte ett dugg på FN, EU, Kina och definitivt inte på USA.

Här behövs kanske en inledande intellektuell debatt om varaktig konfliktlösning utan varken vänster eller högerdominans.

Vad kan vara bättre än folkomröstningsinstrumentet?

Vill 10 miljoner ryssar i Ukraina höra till Ryssland – OK.

Vill 2 miljoner i Ukraina till Rumänien – OK.

Vill kosovoalbaner höra till Albanien – OK.

Vill kataloner vara självständiga – OK.

Vill de somaliska muslimerna från norra Kenya höra till Somalia – OK.

Vägen dit är inte lätt och definitivt inte snabb, men någonstans måste man börja.

Kanske får man börja med goda exempel i Europa och låta Katalonien och Baskien rösta.

Vem vet? – tanken kan sprida sig om någon potentat utanför DGSs läsekrets tar frågan upp på allvar.

Folkomröstningar är i sig en svår fråga men av stormakterna dikterade gränser är större och farligare fråga.

Elöd Szántó är utböling, delvis pensionerad veterinär och acklimatiserad västgöte som numera är sörmlänning men innerst inne ungrare.

Gästskribent