Mänsklighetens mest lyckade bedrift sedan skapelsen måste rimligtvis vara utvecklingen av det västerländska samhället om man mäter kulturernas framgång efter deras förmåga att skapa goda levnadsvillkor för sina medlemmar. Ingen annan kultur har åstadkommit så mycket välstånd och jämlikhet som den västerländska. (Jo, naturfolken hade troligtvis mer jämlikhet men knappt något välstånd.)

Ett märkvärdigt karaktärsdrag hos västerlandet är att det så sällan undrar hur dess överlägsna framsteg kunde komma sig. Vi kan se tillbaka över några århundraden av explosiva och exempellösa framsteg som bröt en mångtusenårig historia av umbäranden, elände och svält för de allra flesta människor. Men vi verkar inte tycka att denna omvälvning till det bättre behöver någon särskild förklaring.

En och annan tänkare har förstås presenterat teorier. Den tyske sociologen Max Weber (bilden) gjorde ett vackert försök i början på nittonhundratalet med boken Den protestantiska etiken och kapitalismens ande där han ville förklara utvecklingen av produktivkrafterna med de tidiga protestantiska tänkarnas, främst Calvins, stränga, asketiska och pliktbaserade levnadsregler. Men mycket längre än så i förklaringen av den industriella revolutionen har mänskligheten enligt min uppfattning inte kommit.

Kanske beror denna brist på klargörande tolkningar inte på intellektuell lättja utan på att det hela inte går att förstå och att folk därför slutat att leta efter plausibla förklaringar. Jag har emellertid kommit på en möjligen relevant aspekt som under de senaste åren blivit ytterligt aktuell och sannolikt kommer att bli ännu aktuellare framöver, nämligen energiåtgången, enkannerligen de fossila bränslenas bidrag därtill.

Följande bild illustrerar två, som jag ser det, trovärdiga teser: för det första att inget förklarar västerlandets framsteg som energiåtgången (utan oljan hade Calvins pliktmoral nog stått sig slätt), för det andra att fossilernas andel av den totala energiproduktionen hela tiden legat kring åttio procent. Klimat- och miljöpolitiken har hittills knappast rubbat denna konstant.

Av detta bör man kunna dra ett antal försöksvisa slutsatser. Om kopplingen mellan energiåtgång och samhällenas framsteg och vällevnad är så stark som det verkar på mig så kan man med hjälp av bilden föreställa sig ett liv utan fossiler enligt den nuvarande energi- och miljöpolitikens dagordning. Åttio procent av energin skulle försvinna och världen skulle därmed vara hänvisad till de livsstilar som produktionskrafterna kunde erbjuda vid pass år 1900 och de närmast föregående decennierna. De flesta som sätter sig in i denna tanke grips säkert av fasa. I varje fall gör jag det.

Men det kan ju hända att det ligger något i de moderna förhoppningarna att de fossila bränslena ska kunna ersättas av någon annan sorts energikällor. Mitt problem, när jag ser på bilden, är att jag, vid närmare eftertanke, inte tror på sådana drömmar. Trots decenniers försök att ersätta fossilerna med något ekologiskt så tycks världen inte ha kommit någonstans. Fossilerna står fortfarande för ungefär åttio procent av energin. De planer på att fasa ut fossilerna på något eller kanske några årtionden som entusiastiska västerländska regeringar nu formulerar framstår som fnoskigt övermodiga för den som sett ovanstående bild.

Låt oss därför utgå från att politikers och andra klimatalarmisters förhoppningar och löften om att fossilerna ska kunna ersättas av andra energikällor står på lösan sand. Brukar politikers utfästelser infrias?

Något litet kan de alternativa källorna nog bidra med. Framtidssamhället kanske inte behöver bli som 1870-talet utan i stället som 1920-talet. I det perspektivet verkar det inte obefogat att ifrågasätta hela klimatpolitiken. Klimatpolitiken gör nog mer skada än vad ytterligare några PPM koldioxid skulle åstadkomma. Den som inte nöjer sig med sådan information i frågan som erbjuds av SvT:s klimatreporter Erika Bjerström vet ju i alla fall att det klimathot som politiken ska skydda oss mot kan vara rejält överdrivet.