När jag numera betraktar fosterlandet blir jag nedstämd ty nästan ingenting tycks fungera så som vi trodde att ett av världens mest högt utvecklade länder skulle fungera och som vi vill minnas att det faktiskt också fungerade (om vi bortser från att det gjorde väldigt ont att gå till tandläkaren). Antingen har jag fel eller också är detta något att fundera över och försöka förstå i syfte att vidta korrigerande åtgärder (om det går, något som jag blir allt mindre säker på). Om någon annan har lust att förklara på vilket sätt jag har fel så kan jag åta mig att fundera och försöka förstå.

Problemet ligger i sociologins järnlagar. En sociologisk järnlag är en observation av hur grupper av människor normalt beter sig under vissa förhållanden. Det typiska för järnlagar är att de är självklara. När de slår till blir ingen direkt förvånad eftersom alla inser att utfallet egentligen inte blev något annat än vad en rimligt cynisk människa kunnat förväntat sig.

Den första sociologiska järnlagen formulerades av tysken Robert Michels år 1911 och döptes av honom till Oligarkins järnlag. Den handlar om hur demokratiska organisationer utvecklas med tiden. Märkvärdigt nog baserade Michels sin lag, som alltså skulle gälla samtliga demokratiska organisationer, på ett enda historiskt fall, nämligen det tyska socialdemokratiska partiet. Lagen säger att varje organisation oundvikligen med tiden utvecklas till en oligarki eller fåtalsvälde. Wikipedia beskriver processen så här: ”De som är engagerade och tar ett större ansvar i organisationen belönas med ledande roller. Ledningen organiserar sig därefter som en grupp för att stärka sina gemensamma intressen. När en organisation blir permanent, bildas ett funktionärsskikt, som förr eller senare blir till fåtalsvälde”.

Alla som jag känner som har insyn i det svenska partiväsendet vittnar om att beskrivningen sitter som en smäck även för vår del. Den sista spiken i demokratins kista var nog införandet av partistödet som innebar att funktionärerna berövade partimedlemmarna den rest av medlemskontroll som låg i att de betalade partiledningarnas löner.

En liknande järnlag uppträder i privata aktiebolag där konflikt kan uppstå mellan ägare och företagsledningar om det saknas starka ägare som lyckas hålla ledningsskiktet i koppel. Professorerna Oliver Hart och Bengt Holmström fick dela 2016 år ekonomipris till Alfred Nobels minne för att de begrundat hur företagsägare kan undandra sig denna variant av Michels järnlag som kallas ”principal och agentproblemet”.

Den brittiske historikern Lord Acton formulerade alla tiders kanske oftast citerade sociologiska järnlag i sin aforism om att ”makt korrumperar och absolut makt korrumperar absolut”.

Det gemensamma för dessa tre sociologiska järnlagar är att de upphäver ursprungliga moraliska principer och ökar graden av dekadens i samhället. De förtroendevalda politiska ombuden i olika församlingar, till exempel riksdagen och kommunfullmäktige, hade ett nästan sakralt uppdrag att tjäna sina huvudmän utan att snegla på sina egenintressen. Dagens ordning, alltså att de tar makten över sina uppdragsgivare och använder den statliga våldsapparaten för att hämta sin lön i uppdragsgivarnas plånböcker, är främmande för demokratin som den ursprungligen var tänkt. Det påminner mer om Sheriffens av Nottingham arbetsmetoder än den amerikanska konstitutionens anda. Men där är vi nu. Järnlagar är starka.

En annan välbekant sociologisk järnlag som, vad jag känner till, inte fått någon erkänd beteckning är den som man skulle kunna kalla för järnlagen om rikedomens förruttnande inflytande. I stiliserad form uppträder den i tregenerationersteoremet om släktled som ”förvärvar, ärver och fördärvar”. Sant är nog att alla förmögenheter så småningom förintas vilka försiktighetsåtgärder rika människor än vidtar för att deras arvingar i andra eller tredje led ska förhålla sig dygdigt sparsamma. Den enda möjligheten att hålla denna järnlag stången tror jag är att försöka inplantera stenhårda dygdemönster i rika barn där sparsamheten förklaras helig. Det kommer inte att gå i längden, men det kan försena sönderfallet.

Svenskarna är troligen det första folk i världshistorien som kollektivt har nått inledningen till det tredje steget i triaden ”förvärva, ärva, fördärva”. Allmänt välstånd tilldelades flera västerländska folk efter andra världskriget som ett resultat av produktivkrafternas explosiva utveckling. Generationer som knappt sett annat än fattigdom byttes gradvis mot nya generationer som aldrig sett något annat än välstånd och snabbt fick för sig att överflödet är mänsklighetens naturtillstånd. Fortast gick denna mentala förändring i Sverige där politiken gjorde det till sin affärsidé att ingen skulle behöva uppleva fattigdom, varken egen eller andras, vare sig de själva bidrog eller inte. Svensken fick lära sig att välstånd, effektivitet och framsteg bara fanns utan att man behövde göra något eftersom det fanns någon annan som ville ta ansvaret.

Men den nya järnlagen säger att detta är en villfarelse. Till slut finns det ingen som tar ansvaret. Det är där vi befinner oss numera.