Häromdagen skrev Birgitta Sparf här på DGS om råd till den nya regeringen om det accelererande kriminella våldet. Hon hade lyssnat på ett program på Studio 1 på SR, där tre personer hade gett råd vad som borde göras för att stävja gängkriminaliteten; två var naiva politiskt korrekta ”förståsigpåare”, medan en var en polischef. Sparfs råd var att endast lyssna på polischefen som bland annat krävde effektiv kameraövervakning, ansiktsigenkänning och polisresurser i paritet med andra västeuropeiska länder. Sparf hävdade även strypt asyl-och anhöriginvandring samt uppsägning av samtliga internationella flyktingkonventioner. Jag vill lägga till något, nämligen familjeansvaret för att stävja gängkriminaliteten. Just föräldraansvar måste betonas starkare, betydligt mer i stället för fler fritidsgårdar, skräddarsydda föräldrautbildningar, familjecentraler, dialoger och samverkan med socialen.  

Föräldraansvar måste gälla både på fritiden men framför allt i skolan. Det första som behöver åtgärdas i skolan är stöket och bråket av de så kallade ”utåtagerande” elever som stör lektionerna och gör lärarens uppgift svår och frustrerande. A- respektive B klasser måste införas. Trots begreppet ”allas lika värde” är inte alla elever lika studiemotiverade eller studiebegåvade. Alla vill inte läsa akademiska ämnen utan hellre arbeta med händerna.  

Dagens elever befinner sig idag i samma klass, låt oss kalla dessa för A-klasser. De elever som inte talar tillräckligt bra svenska, är utåtriktade, aggressiva, ointresserade, stör undervisningen eller inte lyder lärarna bör placeras i B-klasser. Man kan även införa A+ klasser för de extremt studiebegåvade. B-elever som anstränger sig i sina studier kan sedan flyttas till A-klasser, eller till och med A+ klasser. För att inpränta ansvar hos föräldrar bör de kallas till föräldramöte i respektive skola med vite om förlorade bidrag; det vill säga obligatorisk närvaro på föräldramöten. Här skall föräldrarna informeras om att de är ekonomiskt och juridiskt ansvariga för sina barn, att de kan bli skadeståndsskyldiga för störande uppträdande, misshandel, skjutningar, rån eller skadegörelse. Misslyckas, eller vägrar föräldrarna, att ställa krav på sina barn, dras studiestöd, eller om detta inte räcker, försörjningsstöd in. I extremfall, där föräldrarna uppenbarligen inte stöder skolans krav och åtgärder, skulle även uppehållstillstånd kunna dras in, både tillfälliga och permanenta. Ytterligare påföljd kan vara utvisning av hela, eller del av familjen, och eventuellt återkallande av medborgarskap (sker i Danmark med personer som har dubbla medborgarskap). Samma krav och påföljder (indragna bidrag etc) på föräldrarna skall gälla när elever inte infinner sig efter loven, framför allt flickorna som ibland lämnat Sverige för giftermål eller könsstympning.  

Vid ett tillfälle i en skola hade en sjuåring spottat en lärare i ansiktet som reagerat reflexmässigt och givit barnet en örfil. Läraren bad snabbt om ursäkt till barnet, rektor och föräldrar men skolan stöttade henne inte, hon avskedades, åtalades och dömdes till ringa misshandel. Här borde föräldrarna ha snabbinkallats till rektor och fåtts att be om ursäkt till läraren. Ett annat exempel gällde en lärare som hade lyft ut en stökig elev och anmäldes. Efter utredning blev hon dock friad av både Skolinspektionen och av polisen. Även här borde föräldrarna omedelbart kallats in till lärare och rektor och fått föräldraansvar förklarat för sig och eleven bett om ursäkt.  

Många kommer nog ihåg Fridolins naiva påstående att han skulle rädda skolan på 100 dagar. Likaså försökte Liberalernas förre partiledare Björklund fixa skolan under åtta år (och även (snart) förra skolministern Anna Ekström). Det borde dock gå att ”rädda” skolan på 100 dagar om föräldrarna fås (tvingas) att ta sitt ansvar tillsammans med omfattande lagändringar, strängare straff, nya regleringsbrev, ny ”värdegrund”, större befogenheter för lärarna och uppstramade verktyg till sociala myndigheter men – återigen – framför allt starkare föräldraansvar. Vi vet redan att det invandrarna fruktar mest är inte fängelsestraff, böter eller minskade bidrag, utan utvisning.