
En för mig okänd och fientligt sinnad man ringde mig häromdagen. Ha sa att han inte trodde på min teori om att det välfärdsindustriella komplexet vill att folk ska vara svaga så att komplexet självt blir alltmer oumbärligt och får allt större anslag av nettoskattebetalarnas pengar. Jag har tamejfan aldrig träffat en socionom som tänkt den tanken, sa han.
Det har inte jag heller, sa jag.
Då får du väl lägga av dina anklagelser mot välfärdsstaten, sa han. Han lät blidkad av att jag inte försökte okväda honom. Jag sa att det han pekade på är ett knivigt problem. Hur ska man förklara att en flock socionomer tänker och beter sig på ett sätt som ingen enskild socionom skulle göra?
Det kan också hända, sa han i luren, att hela din konstruktion är ett luftslott. Jag tror inte att det finns något omsättningsmaximerande välfärdsindustriellt komplex. Hur skulle människor i grupp kunna stå för helt andra uppfattningar än vad var och en av dem enskilt omfattar? Hela teorin är något du hittat på bara för att du inte vill betala skatt vilket i sin tur beror på att du är snål och ogin.
Har du sett ett rejält slagsmål någon gång? frågade jag. Till exempel när fotbollsfanatiker som stödjer olika lag ska göra upp efter en match? Ibland slår de ihjäl varandra. Sedan kommer det karaktärsvittnen, oftast kvinnor, och säger att mördarna egentligen inte alls är några elaka pojkar. Något ont måste ha farit i dem.
Så du menar att socionomer uppför sig som fotbollshuliganer, sa han hånfullt.
Nej, svarade jag. Jag menar att individer och de grupper där de ingår kan ha olika sociala beteenden. Individen har visserligen intressen men han är alltid omgiven av andra individers modererande önskemål som han i någon mån måste respektera för att inte bli utfrusen. Den som ständigt lånar pengar av sin nästa utan att betala tillbaka har snart inga vänner. Därför begränsar han sina vigganden. Jag tror att det är så människan lär sig att lägga band på sina privata lustar vilket gör ett en civilisation kan uppstå. Civilisationen begränsar individens frihet och håller honom i schack med hjälp av hämningar som den samhälleliga uppfostran bibringat honom.
Vilken förskräcklig samhällssyn! Nu lät han mer förbluffad än förbannad. Men vad har det med socionomerna och det välfärdsindustriella komplexet att göra?
När människorna bildar flockar eller kollektiv försvagas de mentala spärrar som sitter i de individuella skallarna och upprätthåller civilisationen. Har du sett hur demonstranter i flock förvandlas till bärsärkar och slår sönder butiksrutor för att stjäla utställda varor?
Men återigen, vad har det med ditt välfärdsindustriella komplex att göra? Den okände suckade i telefonen.
Flockens drivkrafter är helt annorlunda än de ingående individernas. Flocken söker instinktivt efter deltagarnas minsta gemensamma nämnare, alltså de drifter och önskemål som återfinns hos alla medlemmar i gemenskapen. Precis hur flocken kommer fram till detta är oklart. Antagligen går alla medlemmarna runt bland varandra och sniffar efter en attityd som tycks tillfredsställa alla utan att besvära någon.
Den grundfråga alla människor och troligen även djur och växter ställer är hur världen bör vara inrättad för att gynna just dem själva. Detsamma gäller flockar som har något gemensamt som gör dem till flockar. Objektivt är det bra för varje medlem av det välfärdsindustriella komplexet – liksom för varje annan flock – att kunna åtnjuta ett stabilt, växande och livgivande resursflöde. När det gäller välfärdskomplexet handlar resursflödet om budgetanslag som beviljas av olika politiska församlingar.
Resten borde vara självklar. Den välfärdsindustriella flockens specialitet och motivet för dess existens är att den tar hand om svaga människor. Ju fler svaga människor och ju svagare dessa människor är desto större resurser kan flocken tillskansa sig.
Vad jag tror mig ha bevisat med detta är att kollektivet av socionomer och andra välfärdshjälpare inte behöver drivas av precis samma incitament som var och en av dess medlemmar. Flockens stumma visdom kan mycket väl vara att maximera samhällets totala svaghet trots att ingen av dess medlemmar nödvändigtvis behöver uppleva sig motiveras av någon sådan drivkraft.
Antagligen pratar du bara skit, sa han i andra änden av telekommunikationen.
Jag kunde bara sucka och säga att det här kan vara svårt att förstå för den som inte själv fått uppleva det. När jag själv jobbade i biståndssvängen tog det mig lång tid att inse att den svaghet och fattigdom som jag antogs bekämpa i själva verket var förutsättningen för min behagliga försörjning. Det var något som kollegorna och jag inte pratade så mycket om. Men på något förunderligt sätt hade vi som flock ett högre egennyttigt förstånd än vad någon enskild medverkande individ kunde ådagalägga. Därför lyckades varje års anslagsäskande skapa intrycket att världens elände bara ökade.