Hur kan man beskriva ett land och dess invånare, det som kallas för samhälle och beskrivits som en föreställd gemenskap  – som för vissa kanske är en icke-gemenskap?  

Det vanligaste är att använda fågelperspektivet. Det används därför att beskrivningen görs från en punkt. Den som utför beskrivningen måste placera sig högt för att blicken skall nå ut till allt som befinner sig innanför landets gräns. Det är det vanligaste sättet. 

Men det finns ett annat. Det är att vandra fram på marken och beskriva allt intressant som dyker upp på ömse sidor om stigen. En sådan beskrivning kan bli mycket detaljrik men den tar tid. Det går inte att som från fågelns utsiktspunkt göra en sammanfattning av allt som syns däruppifrån.  

Jag har nyss läst Bara en flicka (Forum, Borås 1995) av Lise Nørgaard (bilden), nu 105 år gammal. Det är en berättelse om de första 18 åren av hennes liv i Odense. Det är en detaljerad skildring av allt som omger henne, hemma, på gatorna, i skolan och överallt annars där hon rör sig i staden och dess omgivningar. Det är roliga skildringar av hennes livliga hem och andra liknande, välbeställda hem. Det är också skildringar av tjänstefolkets och andra, ännu armare människors liv. Det framkommer mycket som aldrig kunnat ses ur ett helikopterperspektiv. 

Lise Nørgaard var idégivare och huvudförfattare till Matador. Det mesta av det som där återfinns har sitt ursprung i det liv som skildras i Bara en flicka. Alla som sett Matador vet vilken djup förståelse den ger för människorna och deras liv i Korsbæk.  

Detta sätt att beskriva människorna och samhället används inte i politiken. Där beskrivs och förstås utifrån ett fågelperspektiv allt som samtidigt kan ses och beskrivas. Denna beskrivning uppifrån ses som en styrka, eftersom därigenom den eftersträvansvärda jämlikheten kan åstadkommas. Alla kan få det lika. 

Men denna likhet kan bli en tvångströja, eftersom människornas villkor – och deras önskan om ett gott liv – kan vara så olika. Fågelperspektivet känns, egendomligt nog, trångt. Om då någon kommer med en berättelse från en vandring på marken blir politiker och makthavare i centrum upprörda. 

Det har nu hänt. Populisterna – så olika de än kan vara sinsemellan – kommer med berättelser från marken, från gatorna och stigarna. Det upprör dem som är vana att från sin centrala utsiktspunkt beskriva landet uppifrån. På många håll i Europa har motsättningen mellan helikopterns och stigens folk blivit avgörande för politiken. 

Jag tror utgången är given. Politiken kommer att ändras. Det räcker med den nya berättelsen nedifrån för att den centrala makten skall förlora sitt självförtroende – och börja anpassa sig. Kanske kommer därigenom populisterna att avväpnas -eller kommer de att bli en del av den nyetablerade, centrala makten. 

Det är oväsentligt. Det väsentliga är att politiken ändras.