Är det en sinkadus att regeringsbildningen efter förra riksdagsvalet och detta års riksdagsval tagit längre tid än någonsin tidigare sedan demokratin infördes? Det tror inte jag. Jag tror att förklaringen handlar om något mer ”strukturellt” (ett modernt ord som jag inte kan använda utan ironiska citattecken). För det första vet inte partierna vart de hör och med vem de vill bilda regering. För det andra vet de därför inte heller vad de kan eller vill föra för politik.

Förr i tiden var partierna antingen vänster eller höger. Skillnaden var distinkt. Partierna visste precis vart de hörde. Vänsterpartierna hade socialistiska böjelser och högerpartierna lutade åt det liberala eller konservativa hållet. Även om de i övrigt kunde debattera om mycket så visste de i grunden (”strukturellt”) var de hörde hemma.

Den oomkullrunkeliga hemkänslan kom sig av att hela samhället, även människorna, var så tydligt indelat i vänster och höger. Det räckte med att besöka en arbetsplats. Högermänniskorna hade vit skjorta och slips. Vänstermänniskorna hade blå arbetskläder och absolut ingen slips som kunde fastna i svarven.

Men om man idag går in på en arbetsplats eller över huvud taget rör sig fritt i samhället kan man inte på stilen avgöra folks politiska tillhörighet. Det finns två tillhörigheter som antalsmässigt är ungefär lika stora: dels de som lever på den hälft av BNP som kontrolleras av politiker, dels de som lever av den andra hälften. De har samma kläder men motsatta uppfattningar när det gäller fördelningen av bruttonationalprodukten. Ska det mesta hamna hos dem som tjänat ihop den eller hos dem som hittat på mer eller mindre vällovliga sätt att göra av med den?

Att partierna inte vet vart de hör beror på att de skapades för gårdagens samhälle och har svårt att orientera sig i dagens. Syndromet är tydligast hos liberalerna och centern men finns i alla partier utom möjligen miljöpartiet som egentligen är en förklädd kyrka för drömmare. Det är klart det är svårt att bilda regering när man inte vet vad de andra partierna egentligen står för. Är socialdemokraterna småborgerliga arbetargråsossar eller politiskt korrekta välfärdsmänniskor?

Ett parti vet alltså inte riktigt vad ett annat parti vill föra för slags politik. Men det är värre än så ty de vet inte själva vad de vill föra för slags politik. Jag menar bokstavligen vad jag säger och jag ska ge två exempel ur verkligheten.

Inför valet 1991 förväntades Bo Lundgren (bilden) bli finansminister i en moderatledd regering. Jag hade upptäckt att moderaterna (liksom de övriga partierna) saknade något som påminde om en genomtänkt skattepolitik.

Bosse, sa jag, du kan väl inte bli finansminister om du inte har någon sorts plan för skatterna?

Jodå, sa Bo Lundgren. Det är tvärtom. Vi kan inte ha en plan för då kommer sossarna att ha svart på vitt vad vi tänker göra. Det är bättre att vara lite vagare så att det går att förneka.

Okey då, sa jag, men i alla fall är det bra att vara förberedd. Kan ni inte åtminstone göra en hemlig plan?

Är du galen? sa Bo Lundgren. Då kommer sossarna i alla fall att upptäcka den. Tänk dig Expressenlöpet: Moderaternas hemliga skatteplan – så drabbas du!

Du ska inte tro att beteendet bara gäller moderaterna. Inget parti vill någonsin sätta ned foten och vara tydlig i någon fråga om det kan slå tillbaka i ett känsligt läge, till exempel inför ett val. Strävan efter ”deniability” kallas företeelsen. Man måste kunna förneka saker som i vissa situationer känns jobbiga.

Inför valet 2018 träffade jag Jimmie Åkesson på restaurang Lilla Hasselbacken tillsammans med ett antal politiskt intresserade herrar. Åkesson höll ett inspirerat och engagerande anförande. Men jag hade läst på i förväg och frågade honom – efter att ha bett om ursäkt för frågan – varför sverigedemokraterna inte hade någon genomarbetad invandringspolitik där genomarbetad enligt min uppfattning betyder en plan som är så färdig att en ny invandringsminister kan börja verkställa den nästkommande måndag.

Till min hänförelse svarade partiledaren inte som man kunde ha förväntat sig – nämligen att förtrytsamt hävda att partiet visst hade en genomarbetad invandringspolitik. I stället sa han öppenhjärtigt att jag nog hade rätt. Men det beror på att det är ett stort och svårt jobb att åstadkomma en färdig plan, fortsatte han, och att partiet först måste komma i regeringsställning så att det förfogar över statens utredningsresurser.

Men vänta, svarade jag, jag och min organisation Stiftelsen Medborgarnas Offentliga Utredningar har hållit på i tjugo år med att utforma politik. Vi vet hur man gör. Förre statssekreteraren och generaldirektören för Riksrevisionsverket G. Rune Berggren är med i vårt gäng. Vi kan göra det åt dig och det ska inte kosta dig ett öre.

Mnja, sa Jimmie Åkesson. Tack för erbjudandet. Men vi vill nog inte vara så tydliga än. Deniability är viktigt.

Jag har respekt för både Bo Lundgren och Jimmie Åkesson. Jag förstår deras dubier på den här punkten. Men jag vet av egen erfarenhet vilket hästjobb det är att utarbeta sammanhängande och genomtänkta handlingsplaner till och med för de mest obetydliga politikområden. Därför tror jag inte att den regering vi väntar på och vars troliga medlemmar inför valet inte ens låtsades att de hade någon genomtänkt politik på någon enda punkt kommer att kunna göra något annat än det som den etablerade byråkratpolitiska statsapparaten värker fram av sig själv.