På 1500-talet eller däromkring inleddes vad som i en del historieböcker kallas ”den nya tiden”. Det var faktiskt mycket nytt som inträffade (jag talar förstås bara om västerlandet som på den tiden begränsades till delar av Europa). Den protestantiska revolten mot påvedömet tog gestalt och blev en social kraft att räkna med. Den europeiska kolonialismen inleddes med de iberiska ländernas upptäcktsresor över haven. Men det viktigaste, tror jag, var maktens centralisering till ett nationellt huvud, den absoluta kungamakten, och uppkomsten av nationella institutioner, till exempel ett nationellt våldsmonopol under ledning av den absoluta kungamakten, kort sagt bildandet av den moderna nationen.

Kanske överdriver jag men jag kan inte nog understryka hur avgörande och omvälvande dessa förändringar var för människornas mentalitet och därmed historiens fortsatta gång. För femtio eller kanske bara tjugofem år sedan hade västerlandet dåliga förutsättningar att förstå detta skifte eftersom vi aldrig egentligen hade sett, och ännu mindre begripit oss på, en samhällstyp och den mentalitet som dominerade innan den centraliserade nationen blev den gängse ordningen i vår världsdel. Men numera blir vi alltmer varse hur det föregående samhällsskicket, klansamhället, fungerar även om vi fortfarande inte riktigt begriper och vill erkänna de två samhällsskickens oförenlighet.

Klansamhället hade ingen nationell, centraliserad makt som bara för att den var centraliserad skapade likabehandling (eftersom det är lättare för en central makthavare att behandla alla lika enligt samma regelverk än att ta individuella hänsyn som bara stökar till styrningen av nationen; Max Webers beskrivning av det fulländade byråkratiska ordningen i exempelvis en armé fångar detta tillstånd).

I klansamhället finns inget annat än släkten som kan skänka individen trygghet. Ingen makt står över klanen och därför formulerar klanen själv sitt regelverk vilket leder till att konflikter avgörs med våld mellan klanerna. Så var det även hos oss före uppkomsten av den centraliserade staten och det stålvasst rättvisa våldsmonopol som Hobbes döpte till Leviathan. ”Rätten satt i spjutstångs ände” står det i diktverket Havamal från förra millenieskiftet. Det betyder sannolikt att makten på den tiden tillkom den som kunde mobilisera mest våld. I våra moderna utanförskapsområden kan Sverige nu på svensk mark inför sina häpna ögon se detta samhällsskick förevisas för första gången på tusen år. Vi hade ingen aning om det svenska samhället innan den centraliserade staten la sin tunga och beskyddande hand över oss. Nu kan vi studera det en tunnelbanefärd bort.

Jag tror att den största mentala nyordningen som den centraliserade staten skapade i våra hjärnor var insikten att livet inte bara handlade om oss själva och våra klanbröder. Det fanns något annat och högre som hade makt att ställa krav på oss. Staten, kanske personifierad av Gustav Vasa, kanske av Karl XII, krävde vår lydnad. Antingen accepterade vi detta och lärde oss att älska överheten eller också gjorde vi, som Nils Dacke, revolt mot överheten och fick huvudet avhugget och placerat på en påle i Kalmar.

Poängen är inte att den västerländska centralmakten var bättre eller sämre än klanstyret utan att den fanns hos oss men inte i klansamhället. Centralmakten etablerade en samhällelig intressent med legitima krav på att medborgaren hade skyldigheter mot någon annan sig själv och sina släktingar, nämligen kungen och sedermera politikerna som båda förkroppsligade staten.

På det viset uppstod den västerländska plikten. Man hade skyldigheter mot sin kung och sitt land. Till exempel skulle man gå i krig för fosterlandet vilket folk gjorde. (Jag påpekar detta bara för att understryka att det västerländska pliktsystemet inte nödvändigtvis var en behaglig ordning.) På det viset uppstod eller uppfanns fosterlandskärleken. Det var av kärlek till Moder Svea som svenska pojkar med glädje skulle riskera att dö i fält. Kanske har ingen vädjat till det uppväxande släktet med lika mycket fosterländskt darr på stämman som president John F. Kennedy när han framförde sin berömda uppmaning: ”Ask not what your country can do for you but what you can do for your country”.

Att göra något för fosterlandet betyder inte nödvändigtvis att offra sig för någon kungs mer eller mindre vansinniga militära hugskott – ja, jag tänker på Karl XII – utan desto mer att göra något nyttigt för sina landsmän. Jag tror att västerlandet under de senaste årtiondena av oklara skäl har arbetat bort känslan av ansvar för landet och därmed för dess människor. När nationen förlöjligas som exempelvis då Mona Sahlin förklarar att Sveriges kultur bara handlar om midsommarleken hoppa grodorna så vill hon utplåna de känslor som Kennedy ansträngde sig för att väcka. Jag tror att Sverige därmed skjuter sig i foten.

Låt mig bara ge ett exempel på vilka konsekvenser de olika sätten att tänka kan medföra. Exemplet är den kostnadsfria skolan. I ett klansamhälle har ingen individ anledning att känna solidaritet utanför klanens gränser. En allmän skola finansierad av alla medborgare för alla medborgares bästa är en tanke som knappt kan tänkas. Varför skulle man bjuda sin fiende på gratis skola?

Det västerländska samhället har hittills svarat på den frågan dels genom att påpeka att dina barns skolkamrater inte är dina fiender utan vänligt sinnade och hjälpsamma medborgare, dels genom att förklara – i Kennedys anda – att barnen inte skickas till skolan för sitt nöjes skull utan för att de har skyldigheter mot fosterlandet.

Problemet är att klansamhällets medlemmar inte erkänner några skyldigheter mot fosterlandet eftersom det inte finns något högre än klanen. Om deras barn ändå tvingas till det västerländska samhällets gratisskolor tar barnen ofta avstånd från den hjälp västerlandet anser sig erbjuda och betalar med förakt snarare än tacksamhet.

Och när västerlandets barn inte längre känner kärleken och plikten mot fosterlandet är risken att de tror sig kunna strunta i läxorna och därmed i hela det samhälle som hade tänkt sig att få något i utbyte för pengarna det satsar på allas fria utbildning.

När pliktsamhället förvandlas till ett välfärdssamhälle som inte ställer några krav eftersom det välfärdsindustriella komplexet gillar svaga, hjälpsökande människor så undergrävs hela den samhällskonstruktion som gjort västerlandet så framgångsrikt.