Jag gillar inte att hälla smolk i den glädjebägare kring vilken många av den nya regeringens anhängare har samlat sig för att högläsa det sextiotvåsidiga Tidöavtalet där de fyra partierna presenterar sin gemensamma plan. Så låt mig börja med att framhålla att dokumentet innehåller många löftesrika ansatser. Till exempel ska kunskapsresultaten i den svenska skolan ”lyftas” och lärarnas befogenheter stärkas. Det energipolitiska målet för ändras från 100 procent ”förnybart” till 100 procent ”fossilfritt” (för att bereda utrymme åt kärnkraften). Den kanske mest sensationella punkten är kanske att en ”kravbaserad integrationspolitik” ska införas ”där den som långvarigt befinner sig i Sverige ska ta ansvar för att bli en del av det svenska” vilket i mina öron låter som att strävandena efter mångkultur ska ersättas av assimilationspolitik.

Jag kan emellertid inte låta bli att tänka på att djävulen ligger i detaljerna och att även det största lass kan stjälpas av en liten tuva eller, som ett judiskt talesätt lyder, ”man gör en plan, den går om intet”. Dokumentet är fullt av inspirerande visioner och ädla mål – ”utgångspunkten ska vara att alla (energi)produktionsslag bär sina egna kostnader”, ”tiggeriförbud”, ”lägre drivmedelspriser” etc. – men jag undrar hur de stackars samarbetspartierna ska klara av det beting de utlovar enligt avtalet.

För det första är deras åtagande enormt. Avtalet identifierar sex ”samarbetsprojekt”, till exempel ”Hälso- och sjukvården”, ”Klimat och energi” och ”Skolan”. Inom vart och ett av samarbetsprojekten uppräknas otaliga reformer. Efter två samarbetsprojekt hade jag räknat ihop 124 reformer vilket kan vara felräknat ty ibland specificeras flera nivåer av underreformer.

För det andra är åtagandet ganska begränsat, och här ser jag det största problemet, eftersom de föreslagna reformerna nästan uteslutande handlar om fina idéer som ska utredas. Med några undantag är reformerna att tillsätta utredningar. Samarbetspartierna har knappt några genomtänkta förslag som kan sjösättas direkt utan jobbet blir att ta fram förslag om hur idéer som i mångas öron låter bra skulle kunna förverkligas (om de låter lika bra när man tänkt igenom dem).

Är det illa? Det vet man inte säkert. I den bästa av alla utredningsvärldar får man snabbt ihop ett utredningssekretariat som består av skickliga och samarbetsvilliga utredare som inte börjar med att ta pappaledigt. Under arbetets gång hittar man ingen EU-förordning som sätter käppar i hjulet. António Guterres hör inte av sig med protester. Ej heller blir det konflikter i detaljfrågor med samarbetspartierna. Arbetet pausas inte för att ordföranden får lunginflammation och sepsis. Den berörda statssekreteraren blir inte våldtäktsanklagad av utredningsekonomen. Och när förslaget är klart säger inte en av samarbetspartiledarna att han med den slutgiltiga utformningen inte längre kan stödja förslaget.

Jag har suttit i många utredningar så jag vet att där om någonstans gäller Murphys lag: om något kan gå åt pipan så gör det det. Ett av de äldsta knepen att få död på en fråga som man inte vill ha belyst är att lägga den i en utredning. Betänk följande reform som i avtalet kallas Åtgärder för minskade tilldragningsfaktorer genom begränsade förmåner för icke-medborgare:

Ett arbete ska genomföras för att åstadkomma reformer för att minska sådana tilldragningsfaktorer som kan knytas till välfärd och ekonomiska villkor. Utredningen ska bland annat få i uppdrag att föreslå en modell för kvalificering till välfärden. Principen för den modell som utredningen ska få i uppgift att föreslå ska vara att en nyanländ inte omedelbart ska kunna kvalificera sig till sociala förmåner och bidrag. Sådan kvalificering ska i stället ske gradvis… Utredningen bör lämna förslag om nya regler för kvalificering till bl.a. följande förmåner enligt socialförsäkringsbalken samt bl.a. följande bidrag:

• föräldrapenning

• barnbidrag

• bostadsbidrag

• flerbarnstillägg

• omvårdnadsbidrag

• merkostnadsersättning

• assistansersättning enligt lagen om assistansersättning

Man förstår den bakomliggande tanken att färre invandrare nog skulle söka sig till Sverige om bidragen var snålare tilltagna men glöm inte a) att liberalerna troligen kommer att kämpa emot om det går så långt som till en utredning samt b) att artikel 23 i FN:s flyktingkonvention stadgar att flyktingar ska ha samma rättigheter som mottagarlandets medborgare. Tänk dig att regerandet kan komma att bestå av några hundra samtidigt pågående utredningar av den komplexiteten. Det svenska bidragssystemet, den humanitära stormaktens signum och existensberättigande, har tagit årtionden att bygga upp och kommer inte att reformeras i grunden på en mandatperiod. Dessutom är det inte bara liberalerna som gör motstånd utan också hela det välfärdsindustriella komplexet samt landets journalister.

Inom samarbetsområdet Hälso- och sjukvården redovisas ett antal minst lika tröstlösa utredningsuppdrag, till exempel det här:

En utredning tillsätts med uppdrag att analysera och belysa för och nackdelar samt lämna förslag på möjligheterna att långsiktigt införa ett delvis eller helt statligt huvudmannaskap.

Att utreda detta när man inte ens säkert vet vad man själv vill är sannolikt bortkastat och mest att betrakta som en eftergift åt kristdemokraterna. Jag undrar om inte hela Tidöavtalet kommit till på så sätt att Kristersson bett partierna skriva sina önskelistor varefter han häftat ihop listorna till ett dokument där alla kan återfinna sina egna godbitar. Den tolkningen blir desto troligare som man konstaterar att skrivningarna om samarbetsprojekten skiljer sig åt rent litterärt. Alla får som de vill. Nu återstår bara att skicka Tidöavtalet till jultomten.

En innovation är att alla de sex samarbetsprojekten tycks vara organiserade som miniregeringar med skillnaden att sverigedemokraterna får vara med. De får alltså inte vara med i regeringen men väl i de underavdelningar där regeringsarbetet ska göras. Kanske har jag missförstått. Bedöm själv:

Samarbetsprojekten bereder politiska frågor från ax till limpa, från problemanalys till genomförande av reformförslag. Inom ramen för projekten genomförs beredningsprocesserna i sin helhet avseende exempelvis utredningsdirektiv, propositioner till riksdagen, förordningsändringar som följer av ny lagstiftning, EU-ärenden som påverkar de frågor som samarbetsprojektet omfattar, samt i förekommande fall också uppdrag, utredare eller regleringsbrev till myndigheter i samarbetsprojekten. Samarbetsprojekten bedrivs med fasta former för avstämning, information och beslut. I ärenden som faller inom ramen för samarbetsprojekten ska formell samordning i Regeringskansliet ske på samma sätt mellan alla samarbetspartier. Det blir garanten för fullt och lika inflytande mellan samarbetspartierna. Samarbetet innebär också att de ingående partierna inte ensidigt samverkar med andra partier i riksdagen i de frågor som direktiven till samarbetsprojekten omfattar.