Inte sällan kommer jag på mig själv med att vara en förskräcklig cyniker och besserwisser. Det yttrar sig bland annat på så vis att jag ifrågasätter auktoriteter, ju större desto bättre, och letar fel hos dem. Ofta hittar jag fel – eller rättare sagt får tillfälle att gotta mig åt tokigheter som andra hittat före mig – som till exempel när Al Gore och IPCC år 2007 fick Nobels fredspris för sitt arbete sitt globala opinionsarbete i klimatfrågor som, enligt priskommittén, handlade om att:

… bygga upp och sprida större kunskap om klimatförändringar orsakade av människan, och att lägga grunden för de åtgärder som behövs för att motverka sådana förändringar.

Som alla vet vid det här laget ha Al Gore sedermera avslöjats som en bedragare. Hans film En obehaglig sanning har av en engelsk domstol bedömts ha så många faktafel att den bara får visas i brittiska skolor om skolorna samtidigt delar ut skriftlig information som pekar ut nio vetenskapliga misstag i filmen. Eller vet inte alla det? Är det fake news som bara jag gått på eftersom jag har fördomar mot sådana som Al Gore?

Något skumt är det i alla fall när jag fortfarande femton år efter fredspriset googlar på ”al gore fredspris” och knappt får någon träff som ifrågasätter de två fredspristagarnas opinionsbildning. Varför har det inte uppstått någon seriös undersökning bland finansiärerna, exempelvis den svenska staten, kanske inte främst mot en nästan uppenbar solochvårare som Al Gore, men definitivt mot IPCC med dess vetenskapliga pretentioner? (Kan förklaringen vara så enkel och illavarslande som jag antydde igår?)

Alla nobelpris i ekonomi bygger naturligtvis inte på missförstånd eller falsarier. En del belönade forskningsresultat förefaller helt trovärdiga eftersom man redan anat svaret i sin egen ständigt pågående omvärldsbevakning. Till exempel har jag stor respekt för 2015 års ekonomipristagare Angus Deaton eftersom han mottog priset för att han, liksom jag många år tidigare, kommit fram till att u-landsbistånd är skadligt för mottagarlandet. Sådan skarpsynthet inger förtroende för den nationalekonomiska vetenskapen. Om Nobelstiftelsen hade skramlat ihop till priset med bössor på stan hade jag gärna satsat en tjugolapp eller mer som uppmuntran till forskningen.

Årets ekonomipris, som gick till de tre amerikanska ekonomerna Ben Bernanke, Douglas Diamond och Philip Dybvig, varav den förstnämnde varit chef för USA:s riksbank Federal Reserve, väcker emellertid mina dubier om ekonomiprisets existensberättigande. Det är inte det att världen inte sedan länge skulle ha varit medveten om pristagarnas rön trots att dessa nu påstås ”väsentligt [ha] förbättrat vår förståelse av bankernas roll för ekonomin, särskilt vid finanskriser” till exempel ”varför det är så viktigt att undvika att banker kollapsar”. (Var inte du redan tidigare ganska övertygad om att man bör avhålla sig från att kollapsa banker?) Problemet är inte att pristagarna säger saker som vi redan visste utan att de på ett, som det förefaller, tendentiöst sätt underlåter att nämna andra relevanta saker som vi också visste. Låt mig ge ett exempel ur en förklarande text från Kungl. Vetenskapsakademin:

För att samhällsekonomin ska fungera behöver sparande kanaliseras till investeringar. Men här finns en motsättning. Sparare vill ha tillgång till sina pengar snabbt när oväntade utgifter dyker upp medan företagare och bostadsköpare behöver veta att de inte tvingas betala tillbaka sina lån i förtid… Men analysen visade också att kombinationen av dessa två åtaganden gör banker sårbara för rykten om deras nära förestående kollaps. Om ett stort antal sparare skyndar till banken samtidigt för att ta ut sina pengar kan ryktet bli en självuppfyllande profetia – en bankrusning uppstår och banken kollapsar.

Knappast epokgörande ny kunskap, eller hur? Men för att du säkert ska förstå begreppet ”bankrusning” visas ovanstående illustration. Sedan kommer pristagarna in på känsliga frågor:

Den här farliga dynamiken kan förebyggas genom statliga insättningsgarantier och beredskap för nödlån till krisande banker.

Där blir jag misstänksam. Skulle insättningsgarantier och nödlån till krisbanker vara prioriterade åtgärder för att hantera bankkriser? Om banker har hamnat i sjönöd är det då statens första uppgift att ”bail them out”?

Nobelpristagarna verkar ha glömt kapitalismens grundprincip som är att ägarnas riskkapital ska vara första krockkudden. Om jag vore chef för en statlig bankakut skulle jag inte röra ett finger förrän bankägarna förlorat sina aktier och sina banker. Så gick det faktiskt till under 90-talets svenska finanskris medan de amerikanska bankägarna i stort sett fick behålla sina företag eftersom staten och insättarna tog smällen.

Av detta drar jag slutsatsen att amerikanska bankägare har större politisk makt än svenska bankägare men varför denna insikt ska förtjäna ett Nobelpris överstiger tills vidare mitt förstånd.