En kirurgiprofessor emeritus skrev en debattartikel i Dagens Nyheter där han ondgjorde sig över köerna inom sjukvården. Han menade att problemet kan lösas med några enkla administrativa handgrepp. Det tror inte jag. Anslagsfinansierade, politikerstyrda monopol rår man inte på så lätt. Så här skrev professorn:

Vi har att göra med ett gigantiskt samhällsproblem som på ett påtagligt och plågsamt sätt drabbar 490 000 personer som står i kö för att träffa en specialist och ytterligare 160 000 personer som väntar på att kallas till operation eller annat ingrepp. Detta enligt en ny sammanställning baserad på Sveriges Kommuner och Regioners egna beräkningar.

Närmare hälften av dem som står i operationskö (66 000 patienter) och en dryg fjärdedel av dem som står i specialistläkarkö (148 000 patienter) har väntat längre än den lagstadgade maximala väntetiden på tre månader. Det handlar om 214 000 personer – lika många som bor i Uppsala, landets fjärde största stad.

Frågan viftas ibland undan med att det är en tillfällig pandemieffekt med uppbyggd vårdskuld. Det är nonsens. Vårdköerna är ett kroniskt problem som har funnits i större eller mindre utsträckning sedan 1960-talet. Trots att vårdgaranti infördes 1992 och staten i omgångar har tillfört extra resurser sedan 1987, så har kösituationen inte förbättrats.

Köproblemet inom sjukvården har mycket riktigt funnits i minst ett halvsekel. Politikernas tafatta försök att komma till rätta med situationen har misslyckats. De försöker inte ens förstå de självklara sociala mekanismer som gör att det blir så här i årtionde efter årtionde. För att klara detta måste man hålla två i och för sig rätt svåra saker i huvudet.

Det första man måste inse är att anslagsfinansierade, politikerstyrda monopolorganisationer, sjukhus till exempel, är omsättnings- eller anslagsmaximerande. För att må bra måste de varje år få lite större anslag än förra året. Detta är en beteenderegel av samma dignitet och obönhörliga kraft som att privata företag är vinstmaximerande. Med lite mer pengar kan en anslagsfinansierad organisation lösa de mest akuta av sina ständigt ändlösa problem.

Det andra som måste förstås är att anslagshöjningen bestäms av anslagsbeviljande politiker som är utsatta för ett skrän av anslagsäskanden från alla de underställda omsättningsmaximerande apparaterna som alla är färdiga att gå in i väggen om de inte får mer pengar. Politikernas uppgift är att minimera det totala lidandet i samhället. Men hur ska de veta vilka av de många kraven i kakofonin som rent objektivt är de mest behjärtansvärda och därför värda ökade anslag? Politikerna har utvecklat en tumregel som säger att det lids värst där det skriks värst.

De berörda organisationerna har förstått och dragit de relevanta slutsatserna. Det är där köerna kommer in. Köer av lidande medborgare som nekas vård har ett starkt inflytande på anslagsbeviljande politiker. Köerna måste bort vilket betyder att de ködrabbade organisationerna får de pengar de begär för att arbeta bort köerna.

Men ingen anslagsfinansierad organisation är så enfaldig att den långsiktigt och på allvar arbetar bort sina köer eftersom köerna är det viktigaste påtryckningsmedlet för ökade anslag. Därför har köerna kommit för att stanna.

Kirurgiprofessorn menar att en lösning vore att omvandla vårdgarantierna till rättigheter som patienter i köerna kunde hävda mot sölande landstingsregioner som kunde bestraffas med böter (till staten får man förmoda, annars kunde patienterna provocera fram förseningar för att erhålla böterna). Men vore det så bra? Böterna fick betalas av regionens skattebetalare. Det betyder att patienterna i Region Uppsala inte bara ska stå i långa operationsköer utan dessutom betala extra skatt för detta obehag eftersom landstingsregionen blir skyldig att betala böter till staten. Skatt på lidande är nog det grövsta jag hört talas om efter Peter den Stores skatt på skägg.

(Finns det då ingen lösning på köproblemet? Jo, det finns Hälso- och Sjukvårdsföretagsmodellen. Googla på ”Engellau hsf-modellen” om du vill veta mer.)