PATRIK ENGELLAU: Den utmätta tiden

Arterna har sin ungefärliga livslängd inprogrammerad i generna. Till exempel blir människan runt åttio år och hunden kanske tio. Sköldpaddan lär kunna bli mer än hundra. Men det är nog inte bara flora och fauna som är skapade med en mellan tummen och pekfingret förutbestämd livslängd. Även människans alster tar slut. Min förra bil höll i trettiotusen mil innan den fick tas till skroten. Jag kan inte se varför motsvarande mönster inte skulle gälla även för samhälleliga förhållanden. Till exempel har jag funderat en del på hur gammal demokratin kan bli.

Frågan är naturligtvis vansklig att försöka besvara. Den kan lätt problematiseras sönder av en välutbildad person. Vi vet ju inte ens vad demokrati betyder! Frågan är lite som ”hur stort är ett moln?” eller ”hur långt är ett snöre?”. Men jag har ingen lust att vara sofistikerad utan nöjer mig med en ungefärlig definition som att folket ska få tillsätta sina statsadministratörer, det vill säga politiker, och tillerkännas vissa rättigheter typ äganderätt och yttrandefrihet, kort sagt det statsskick som infördes i de flesta europeiska länder i början av nittonhundratalet.

Med modersmjölken – eller om det var på något annat outrett sätt – insöp jag övertygelsen att demokratin representerade mänsklighetens högsta stadium samt att den var för evigt eftersom ett folk som uppnått det högsta stadiet såklart aldrig tänkte byta ner sig till någon fördemokratisk existens. Jobbet var att sprida demokratin till de obildade folk som aldrig fått smaka dess frukter och därför levde i ett konstitutionellt mörker. I hjärnor som tänker på det sättet kan frågan om demokratins utmätta tid aldrig uppstå.

Men med tilltagande ålder och därmed åtföljande cynism så har jag alltså börjat ställa mig frågan. Eller det kanske inte har med ålder och sinnestillstånd att göra utan snarare med den allmänna tidsandan. Västerlandet har under de kanske tio senaste åren varit missnöjt och ifrågasättande inför sig själv. I sådana lägen kan oväntade saker inträffa. Kan man kasta gamla statyer i sjön så kan man väl fråga sig om inte demokratin tänker dö snart.

Det troligen mest evidensbaserade svaret är vi inte vet hur länge demokratin kan leva eftersom den egentligen aldrig tagit slut när den väl installerats om man inte en del latinamerikanska länder, Brasilien och Chile till exempel, som haft odemokratiska epoker men sedan återvänt till ordningen.

Jag skrev det ”troligen” mest evidensbaserade svaret eftersom man mycket väl kan argumentera med utgångspunkt i den faktiskt existerande verkligheten – ehuru man inte blir populär om man gör det – att demokratin redan tagit slut i stora delar av västerlandet. Exempelvis har jag ingen känsla av att jag är överordnad de personer som antas vara mina ombud och underlydande, alltså de riksdagsledamöter som uppges ha mitt förtroende (och därför skrytsamt kallar sig förtroendevalda). För mig känns dessa människor snarare som mina härskare. Till exempel kan de bestämma att gräva djupare i min plånbok medan jag saknar inflytande över deras personliga ekonomi (så som medborgarna i någon mån faktiskt hade när demokratin var ung och ombuden beroende av partiernas medlemsavgifter och partistödet ännu inte var påtänkt). Dessutom har politikerna gaddat sig samman och bildat en kartell som säljer ungefär samma produkt för att slippa konkurrera utom just när det är val. För övrigt konkurrerar de inte då heller om man inte räknar ömsesidigt förtal som konkurrens. Om man tänker på det viset drar man kanske slutsatsen att Sverige hade en period av demokrati ungefär mellan 1920 och 1970.

Den enda någorlunda faktabaserade kunskapen om demokratins hållbarhet kan finnas hos Platon och hans språkrör Sokrates. När de levde hade det i flera hundra år funnits uppemot tusen stadsstater i den delen av världen. Sokrates stora upptäckt var att det politiska livet i dessa stater var i ständig omvandling, ena perioden aristokrati, den andra oligarki, den tredje demokrati, den fjärde tyranni och så vidare. Vad jag har kunnat hitta säger han emellertid inget om hur länge de olika statsskicken håller. Själv har jag dock genom kreativ läsning kommit fram till att femtio år troligen är en rimlig förväntad livslängd för demokratin.

Sokrates förklarar nämligen att demokratin vill maximera människornas frihet. Frihet är att inte ha några auktoriteter utan göra precis som man vill. I slutstadiet bryr sig människor inte om poliser eller sina föräldrar eller sina lärare. Då bryter samhället samman. Demokratin upphör när tyranniet kommer med en stark man som återställer ordningen.

Men hur många generationer tar det att förvandla ett folk som tar sina plikter och auktoriteter på allvar till ett som struntar i skyldigheter och inte kan tåla inskränkningar i sin frihet? Räcker det med två, tre generationer? Det stämmer inte så illa med femtio år.

Patrik Engellau