Under de sista åren har jag funderat ofta över min egen kärlek mot mitt eget ungerska folk. Vad är det hemska i mig som får mig att gråta över tusen år av mer eller mindre oavbrutet krig för att behålla just mitt udda språk?  

Germaner, slaver, turkar och latiner av olika valörer har under mer än ett millenium otaliga gånger försökt inlemma oss i ett eller annat multikulturellt imperium.  

Det gick inte! Det sägs att under seklernas krig har det i krig dött långt fler ungrare än vad som någonsin har fötts.  

Varje generation har vuxit upp med föräldrar som (oftast i smyg) har berättat att vi måste kämpa för att finnas. Vi måste visa världen att vi visst kan och är en nation – om än en liten.  

Man kan gott säga att vi sög i oss nationalismen tillsammans med modersmjölken. Vi odlade den från dagis till sista andetaget. Lägg märke till att vår nationalism är det mest positiva särdrag vi har och den var garanten för vår överlevnad bland många folk som kom och försvann i andra folks famn.  

Jag älskar Sverige på riktigt men innerst inne är och förblir jag ungrare.  

Det här har inget med medborgarskap att göra. Det här har med känslan att göra.  

Med känslan att man är född som en del av en helhet som man är menad att försvara.  

Där tror jag vi hittar orsaken till den moderna svenskens alienerade relation till moderlandet.  

Det har gått så lång tid sedan svensken har behövt försvara sin svenskhet att Svensson har glömt att den finns. Det som ingen hotar blir en självklarhet som saknar skyddsvärde.  

Det lilla hot som ryssen utgjort har alltid varit marginellt och bara naggat de svenska storhetsdrömmarna i kanten. Något egentligt hot mot nationen har de aldrig varit.  

Inget av de nordiska länderna har överhuvudtaget hotats på djupet av andra än nordiska folk.  

Byggandet av psykologiska försvarsmekanismer bland det egna folket har inte varit behövda eller aktuella. 

Man har lärt sig leva i fattigdom och senare i rikedom som ingen annan har önskat ta över. Det var kanske för långt bort och för kallt för att vara värt besväret.  

Så generation efter generation ”svennar” har vuxit upp i tron att världen består av en multiplikator av Sverige och Norden. 

Man har börjat tro att korstågen var elaka angrepp på fredliga muslimer istället för ett senkommet svar på blodiga muslimska erövringar av kristendomens heligaste platser. Konstantinopel var faktiskt det kristna Europas heligaste plats efter det sönderfallna Rom. Vem skulle tro att Konstantinopel sedan blev huvudstad i det ottomanska riket? Tror någon kanske att det skedde genom allmänna val då gemene man valde islam istället för kristendomen? 

Nu skall vi dock inte gräva ner oss i motsättningarna mellan islam och kristendomen, för huvudfrågan var varför svensken är frigid mot sin egen nation. 

Det enkla svaret är, tror jag, att man efter sekler av fred inte tror att nationen behövs.  

Uppvaknandet kommer dock och kan vara smärtsamt när man inte är beredd på att verkligheten kan vara grym och göra ont. 

Den här texten skrev jag för flera år sedan, långt innan kriget i Ukraina som nu har tänt en glödhet svensk nationalism som raderar över två hundra års alliansfrihet under några veckor, utan någon som helst debatt.  

Nu har dock alla gränser passerats när Ryssland har attackerat sitt suveräna broderland. Varför ryssarna de gjort det?  Skit samma! De är blodtörstiga djur! Punkt, slut. 

Elöd Szántó är utböling, delvis pensionerad veterinär och acklimatiserad västgöte som numera är sörmlänning men innerst inne ungrare.