Patrik Engellau

Om man läser den här bloggen får man lätt känslan av att livet här och nu handlar om att återupprätta det statliga våldsmonopolet och att få kontroll över migrationen. I den mån du tycker att jag med detta riktar kritik mot bloggen så drabbar kritiken inte minst mig själv, så jag skyller inte på andra. Jag bara noterar vad folk vill läsa. Zhengyang Wus text Jag valde fel land, till exempel fick på bara några dagar upp emot 20 000 läsare. (Våra största schlagers sedan start har varit Helena Edlunds Ursäkta om jag stör med över 132 000 läsningar och Mohamed Omars Fräckheten har visst ingen gräns med nästan 120 000 läsare.)

Men bara för att bevisa att det finns andra ämnen än våldsmonopol och migration ska jag nu ägna några rader åt ett spörsmål som inte alls är så hett men som trots detta upptagit mänskligheten sedan dag ett – och därmed riskera att inte få några läsare – nämligen frågan om vad lycka är och vad som gör livet värt att leva.

Patrik Engellau

De flesta människor jag träffar vet inte till sig av förakt och avsky för USAs president Donald J. Trump. Jag tänker varken invända eller instämma, jag nöjer mig med en, vad jag kan förstå, rätt okontroversiell observation, nämligen att presidenten är ett beslutsamt råskinn.

Han fick tillfälle att visa det alldeles nyligen när den tillförordnade justitieministern Sally Q. Yates vägrade följa presidentens order om att neka oauktoriserade resenärer från sju muslimska länder tillträde till amerikanskt territorium. Hon fick omedelbart sparken. Presidenten drämde till med labben som om han var en björn som retat sig på en kliande fluga.

Patrik Engellau

Nu ska jag, som så ofta tidigare, skriva om en sak som jag inte vet något om. Min ursäkt är a) att saken under det senaste året kommit att kännas mer efterhängsen och b) att ingen av dem jag frågat heller verkar ha någon välgrundad uppfattning.

Saken är att fler och fler människor tycks ha börjat misströsta om Sveriges möjligheter att ta sig ur kriserna på ordnat sätt. De talar om systemkollaps. Det är det jag undrar över. Vad är systemkollaps och hur går det till?

Man kan förstås reagera som förre generaldirektören Anders Danielsson gjorde i Almedalen förra året när han skojade med dem som oroade sig för asylkaoset: ”Hur många av er har fått det sämre? Hand upp!” För det mesta kollapsar inte system. System som hållit i evigheter håller nog en månad till.

Patrik Engellau

Det har spritt sig en, som jag ser det, befogad känsla av att något är på allvar på tok med Sverige. Frågan är vad det är som är på tok. Är månne invandringen problemets kärna? Jag tror inte det. Problemen inom exempelvis skolan och sjukvården existerar oberoende av invandringen även om de, tror jag, allvarligt förvärrats av de sociala och ekonomiska påfrestningar som invandringen förorsakar.

Grundproblemet i Sverige – och ursäkta att jag exercerar min gamla käpphäst, men ibland är det klokt att tjata – är att landet styrs av en alldeles speciell maktklass eller härskarskikt eller särintresse eller vad man vill kalla det. Jag har döpt detta intresse till ”politikerväldet med vidhängande välfärdsindustriellt komplex”.

Patrik Engellau

Tänk dig en välkänd uppfinnare och forskare som deklarerar att han ska lösa cancerns gåta. Han blir såklart hyllad och finansiärerna strömmar till. Men åren går utan några som helst framgångar. Finansiärerna börjar morra och vetenskapsreportrarna gör narr av uppfinnaren. Till slut gör Dagens Tidning en opinionsundersökning som visar att medborgarna helt saknar förtroende för uppfinnaren.

Men innan Dagens Tidning hinner publicera opinionsundersökningen gör uppfinnaren ett genombrott och cancers gåta verkar vara på väg att lösas. Hur ska Dagens Tidning hantera det här? Det vet vi inte, men vi vet hur Dagens Nyheter hanterat en motsvarande situation den 28 januari. Det handlar om vad moderatväljarna tycker om Anna Kinberg Batra. ”Bara 10 procent av partiets egna väljare tycker att Kinberg Batra bäst förmått att utforma en politik som väljarna uppskattar, medan 72 procent anser att Fredrik Reinfeldt lyckades bättre… Mätningen måste tolkas som ett underbetyg till Anna Kinberg Batra”, sammanfattar Dagens Nyheter.

Patrik Engellau

Om man staplar två självklarheter ovanpå varandra kan man lätt åstadkomma en motsägelse som ger en myror i huvudet.

För det första är det självklart att om människan ska genomföra något svårt projekt så ska hon välja begåvade personer för jobbet.

För det andra är demokratin det bästa styrelseskicket för en nation.

Förstår du? Om människan ska göra något stort och svårt så väljer hon helst personer med IQ en bra bit över genomsnittet 100. Men när människan ska genomföra det kanske svåraste projektet av alla – att organisera sitt gemensamma samhälleliga liv – så är hon petnoga med att inte ge förtur till dem som förväntas begripa bättre.

Patrik Engellau

Jag heter Felicia och jag tycker om djur. De ska ha mjuka, lena pälsar och jag gillar när de kurar ihop sig och gnyr lite i mitt knä medan jag smeker dem. Jag vet att djuren och jag gillar varandra. Jag förstår djur.

Jag får inte ha ett djur hemma för Sandra, som är dotter till min pappas nya tjej som bor här, hon är allergisk. Men förut hade min tjejkompis Mirjam en spaniel som hette Alex och Alex och jag var alltid tillsammans. Sedan fick Mirjam flytta för hennes mamma fick en ny kille och de skulle bo med honom. Min mamma säger att jag kanske, kanske får ha en hund, men då måste jag ju bo heltid hos henne för att ta hand om hunden och det gillar inte pappa.

Patrik Engellau

Jag får ofta mail från oroliga medborgare som läser den här bloggen och undrar vad de kan göra för att hjälpa till att ”styra upp skutan” eller ”leda Moder Svea rätt”.

Folk är olika och kan göra olika saker. En del kan hålla föredrag, andra skriva artiklar, några ge jättelika donationer till sådana som oss för att vi ska göra teveprogram och reportage.

Men sådant räcker inte för att styra upp skutan om själva fundamentet saknas. Fundamentet är, i en demokrati som vår, just det som alla – alla! – kan göra. Alla kan bilda opinion.

Patrik Engellau

Den värld som till helt nyligen framstod som så solid, fast och obevekligt etablerad börjar försvagas, tappa konturerna, rentav rämna. För några decennier sedan gick det inte att tänka tanken att svenska staten de facto skulle ge upp sitt våldsmonopol över vissa områden. Nu framstår no go-syndromet som en företeelse på tillväxt. Dagliga polisutryckningar till vissa skolor där rivaliserande migrantgäng slåss om herraväldet. Den mäktiga staten tycks endast sällan kunna göra något åt romska tiggare som ockuperar privat egendom.

Det finns i Sverige en grundläggande tilltro till vårt systems hållfasthet. Vi menar att det etablerade Sverige i PK-istiskt svärmeri visserligen underlåter att mobilisera sina krafter, men att krafterna finns där, strax under ytan, och står redo att kallas under vapen. Alltmer börjar känslan spridas att nu får det vara nog. Brott är brott. Brott ska bekämpas.

Patrik Engellau

Med jämna mellanrum kommer jag på samhällets grundbult, alltså den fundamentala sanning som skiljer vår tid och vårt samhälle från någon annan tid och något annat samhälle (för det mesta Sverige för ett halvsekel sedan, för det är det alternativ jag är mest bekant med). Nu har jag gjort det igen och min nya insikt är så banal att jag nästan hoppas du säger ”jaha, vad är det med det, det visste vi väl redan”.

Livet är en skola, särskilt när människan är ung, för då ska hon bibringas de uppfattningar och färdigheter som omgivningen anser det praktiskt att hon besitter.

Patrik Engellau

När jag gick i gymnasiet julvickade jag på posten och fick tre kronor och 45 öre i timmen för att bära ut brev. Tanken att jag inte skulle ha gjort mig förtjänt av pengarna slog mig inte.

På den vägen är det. Jag fortsatte att gneta. Och jag var inte den ende. Hela Sverige består av ett folk som en gång gnetade. Vi behövde intäkterna. Vi förtjänade dem genom vårt gnetande.

Så går åren och vi upptäcker att det finns fattiga folk som inte tjänar tre kronor och 45 öre i timmen och inte lever under de fördelaktiga villkor som vi svenskar åtnjuter.

Patrik Engellau

Dagens Nyheter rapporterar att psykiatern Pia Dellsons hjärna klappade ihop för att Pia Dellson hade så mycket intressant att syssla med på jobbet:

Pia Dellson arbetade med rehabilitering av cancerpatienter och stortrivdes. Hon träffade patienter, skrev läroböcker, forskade och gjorde mycket annat att som var superspännande.

– Jag tyckte att jag alltid bara gjorde en massa roliga och positiva saker, men fattade inte att det också tar energi och kan leda till utmattning – trots mina läkarkunskaper.

En dag i slutet av 2012 klappade Pia Dellson ihop, som hon uttrycker det. Hon kom helt enkelt inte upp ur sängen…

– I mitt fall gick jag in i arbetsuppgifter som jag älskade så mycket att jag till slut kraschade. Jag hade inte förstått att jag och min hjärna inte är samma sak. Vad jag vill är en sak och vad hjärnan orkar med är en annan sak. 

Patrik Engellau

Under 2016 gjorde landets ledande politiker några tafatta försök att definiera svenska ”värden” eller den svenska karaktären, men jag tror inte de kom längre än till återvändsgränden ”värdegrunden” innan de lade ned självförståelseprojektet.

Det konstiga är emellertid inte att några partiledare misslyckas med att trolla fram en kanin ur sin höga hatt, det konstiga är att det i Sverige saknas en levande, ständigt pågående diskussion om vem vi svenskar egentligen är och vad vi står för.

Patrik Engellau

(Den här texten skrev jag för två år sedan, någon månad innan jag startade bloggen detgodasamhallet.com. Ett sorgligt faktum är att jag lika gärna kunnat skriv den här texten idag. Trots allt mitt och andras prat om tidsandans stora förändringar verkar ingenting ha hänt. Eller kanske är det så här: I medborgarnas medvetande sker stora saker, men det välfärdsindustriella komplexet och politikerväldet lufsar på som vanligt utan känsla för att den allmänna mentalitetens omvandling. Går det att förmå makten att öppna ögonen?)

År 1916 publicerade Pär Lagerkvist, nobelpristagare i litteratur år 1951, diktsamlingen Ångest där några rader lyder som följer:

Patrik Engellau

Texterna på denna blogg brukar få 3 – 10 000 läsare. I enstaka fall kan det bli över 50 000 stycken. 3 000 läsare, det är ju bara 0,3 promille av Sveriges befolkning, säger en del upprört, det är för lite! Ni talar ju bara till de redan frälsta, ni måste satsa på att komma ut bredare och tala till massorna.

Detta är en viktig fråga. Det är inte alls självklart hur marknadsföringen av budskapet ska gå till.

Patrik Engellau

Natten mellan den 24 och 25 oktober 2016 träffades sex ungefär sjuttonåriga asylsökande från Afghanistan i Uppsalatrakten. Fem av dem våldtar den sjätte.

De unga männen tycks alla ha lärt känna varandra i Sverige. De fem våldtäktsmännen in spe tycks alla, var och en på sitt sätt, ha retat sig på målsäganden. Ali gillade inte att målsäganden gick ut med äldre killar, ej heller att målsäganden ”umgicks med en dålig människa som rökte hasch”. Ali hade gruff på telefon med målsäganden och ”bestämde sig för att göra något med målsäganden”. Målsägandens pappa och farbror hade misshandlat Farzad. Farzad hade bestämt att ”göra något åt det”. Till Farzad sa Ali att han, Ali, trots gruffet med målsäganden var vän med målsäganden. Några månader senare ringde Ali till Farzad och sa att han inte längre var vän med målsäganden, ty denne hade tagit ett lån och ej betalat tillbaka. Farzad sa till Ali att han planerade att ”knulla” målsäganden.

Patrik Engellau

Jag skrev nyligen två essäer om våldsmonstret Leviatan, som hos Thomas Hobbes fick representera den renaste och nödvändigaste statliga funktionen, garantin för medborgarnas trygghet och Leviatans sedermera i Sverige upplösta äktenskap med rättvisans gudinna Justitia.

På förekommen anledning, som jag alldeles strax ska beskriva, är jag just nu generad för att jag nästan skämtade bort den där vanhedrande skilsmässan. Världen har i 350 år varit medveten om skandalens karaktär, bara inte jag, obildade människa.

Det började med att jag som så ofta annars satt och slötittade på ett föredrag av min brasilianske filosofiguru Clóvis de Barros Filho. Plötsligt citerar professor Clóvis den franske filosofen Blaise Pascal, som enligt Clóvis skrev så här i sitt verk Tankar:

Det är rättvist att rättvisan får härska och det är nödvändigt att våldet får härska. Rättvisan utan våld är impotent, våld utan rättvisa är tyranniskt.

Patrik Engellau

Nyligen skrev jag en text om den ryske överbefälhavaren Michail Kutuzov som under slaget vid Borodino mot Napoleon tankspritt satt och tuggade på en stekt höna medan han försökte utröna stämningen och andan hos de ryska soldaterna.

Jag önskar Kutuzov vore här.

”Michail”, skulle jag säga, ”hjälp mig att utröna stämningen och andan hos det svenska folket”.

Patrik Engellau

I fredags skrev Dagens Nyheter (och som en följd därav även jag) om Sensationen i Hultsfred, alltså att kommunen deklarerat migrantstopp. Sedan den 21 december förra året får inga nya migranter något som helst stöd av kommunen. Kommunen syfte var att göra sig maximalt oattraktiv för migranter så att dessa i stället skulle söka sig till ”någon annan av Sveriges 289 andra kommuner”.

Det märkvärdiga är inte bara den kommunala olydnaden, utan att ärendet fortfarande tre veckor efter Hultsfreds beslut inte blivit en nationell snackis. Men nu har det blivit en snackis i så måtto att Dagens Nyheter ägnade lördagens huvudledare åt saken (och jag följer upp med denna text som skrivs på lördagen).

Patrik Engellau

Förmiddagen den 13 januari 2017 har jag på förekommen anledning ägnat åt att fråga folk om de eventuellt kan kontrollera min förmåga till läsning innantill av en artikel i Dagens Nyheter.

Jag har frågat så här:

Vad anser du vara sannolikheten för att en svensk kommun deklarerar att den inte längre tänker följa sin lagstadgade skyldighet att ta emot och omhänderta flyktingar? Att kommunen skriver till eventuella nyanlända att ”ingen hjälp finns att få på åtminstone sex månader. Inga nya ansökningar om bidrag kommer att behandlas. Inga möten med socialsekreterare bokas. Den som behöver akut hjälp för att inte svälta hänvisas till en frivilliggrupp som delar ut mat. Vi rekommenderar att du söker dig till någon annan av Sveriges 289 andra kommuner”.

Patrik Engellau

Ett intellektuellt formativt ögonblick är ett sådant där blixtrande tillfälle när man plötsligt, utan ord, inser att ja, just så, just så, måste det ligga till med livet. Jag hade ett sådant formativt ögonblick när jag för länge sedan läste Tolstojs Krig och Fred. Napoleons armé hade tagit sig ända fram till en punkt tio mil från Moskva. Vid byn Borodino inleddes ett fältslag.

Nu hör det till saken att jag aldrig vågat ge mig tillbaka till den där passusen i Krig och Fred för att kontrollera mina minnesintryck. Tänk om jag mindes fel! Tänk om jag grundat mina fastaste övertygelser på lösan sand! Sedermera har jag slutat bekymra mig. Om mina minnen av Tolstojs ord inte stämmer med Tolstojs ord så betyder det ju inte att de insikter Tolstoj inspirerade hos mig nödvändigtvis vore fel. Jag hade kanske, i en glimt, vidareutvecklat hans förståelse. Det här säger jag bara för att på förhand förklara eventuella minnesfel som den ständigt lika uppmärksamma läsekretsen upptäcker, ty jag har själv inte återvänt till boken.

Patrik Engellau

Ibland framträder det välfärdsindustriella komplexet med sådan troskyldig och naken uppriktighet att man knappt tror sig läsa rätt innantill, nu senast i Dagens Nyheter den 9 januari 2017 (läs den här om du är prenumerant).

”Sjukskrivningarna kopplade till stress har ökat kraftigt under senare år”, förklarar tidningen, ”men utvecklingen varierar mellan landets kommuner… I Stockholms län låg Värmdö högt på listan.” Verksamhetschefen Kersti Ejeby på en av Värmdös vårdcentraler förklarar:

Jag tror inte att Värmdös befolkning är mer stressad än personer som bor i andra kommuner. Att andelen med stressrelaterade diagnoser ligger ganska högt beror snarare på att vår vårdcentral är psykologtät. Vi har resurser och kompetens att göra noggrann evidensbaserad diagnostik inom psykisk ohälsa.

Förstår du?

Patrik Engellau

Dagens Nyheter rapporterar att ”Falska nyheter och desinformation ökar”. Det handlar om en ”ny unik studie” från Utrikespolitiska institutet som publicerats i facktidskriften Journal of Strategic Studies enligt vilken Ryssland på senare tid börjat påverka Sverige med ”aktiva åtgärder”. (Full genomlysning av egna svagheter: jag kunde ha läst själva den unika studien i facktidskriften, men tidskriften ville ha 42 US-dollar för att jag skulle få tillgång till studien under ett dygn, och där inlade snålheten sitt veto.)

Patrik Engellau

Jo, doktorn, det som äter mig och många jag känner, framför allt männen, är att vi tycker att vi gör en massa nyttiga och bra saker i samhället för oss själva och för andra människor och sedan får vi bara skit för det. Till exempel som att man är småföretagare med ungefär trettio anställda. De skulle kanske inte ha varit anställda om inte jag hade varit småföretagare. I varje fall kan det inte ha skadat deras chanser på arbetsmarknaden att jag är företagare, men vad får jag för det? Ja, de anställda är nog rimligt tacksamma, men politikerna? Jag gör det jobb de påstår sig vara ansvariga för och som tack höjer de min skatt.

Patrik Engellau

Även om USA sedan några årtionden kan sägas ha haft en svacka i bemärkelsen att landet delvis tappat självsäkerheten och – vilket kanske hänger ihop – på det hela taget har förlorat alla sina krig så hålls det ändå för det mäktigaste landet i världen.

USAs mest betydande makt ligger inte i krigsarsenalen eller i BNP per capita, utan i landets kulturella och intellektuella inflytande över världens länder. Om svenskarna varit som amerikaner så hade åtminstone hälften av världens alla hamburgerrestauranger i stället serverat renklämmor. Påstå inte att den amerikanska hamburgaren är objektivt ”godare” än renklämman, i varje fall inte sedan klämman fått den ansiktslyftning som svenska fast food-entreprenörer har förnekat den. Visst, fast food också, en helt amerikansk uppfinning.

Patrik Engellau

Ibland när jag iakttar folks djupa och uppriktiga fasa över att Profeten Mohammed gifte sig med Aisha när bruden var sex år och fullkomnade äktenskapet – vilket betyder hade sex med bruden – tre år senare så grips jag av en mild förundran. Det beror inte på att jag sympatiserar med Profetens lustar. Jag har aldrig närt några Lolita-drömmar (Nabokovs Lolita var för övrigt bara tolv år och boken om denna nymfett publicerades år 1955). Utan det beror på att jag motvilligt betänker att man i många kulturer faktiskt gör sådär och tycker det är helt naturligt. (Nej, det betyder inte att jag ursäktar pedofili.)

Patrik Engellau

Jag skrev nyligen att jag till min förskräckelse upptäckt att jag ibland inte kan skilja på ideologi och religion. Många läror framstår för mig i själva verket som ett slags religiologiska blandformer.

Vid närmare betraktande visar det sig nu att jag har svårt inte bara att korrekt etikettera välkända läror, utan även att bestämma vilken stämpel jag ska sätta på några av mänsklighetens mest omtalade texter, om de är religiologiska eller vetenskapliga.

Charles Darwins text om arternas ursprung tillhör, tror jag, de mest otvetydigt vetenskapliga idéframställningar mänskligheten besitter. Darwin ville inget annat än att på enklast möjliga sätt förstå ett komplicerat naturligt förlopp. Han ställde inga ovidkommande krav på sin teori, till exempel att den skulle vara förenlig med Första Mosebok.

Patrik Engellau

Ju mer jag skriver, desto mer tycker jag att jag hamnar i självklarheter. En självklarhet, som jag bara vill påminna om, är att det finns medborgerliga skyldigheter.

Låter det ovant? Skaver det lite? Det vore i så fall inte så konstigt eftersom politiker inte talar om sådant annat än när skyldigheterna är sådana som framgår av självdeklarationen. Jo, John F. Kennedy, president i USA, uppmanade en gång landets ungdomar att ”inte fråga efter vad USA kan göra för er, utan efter vad ni kan göra för USA”. Det var rätt vågat. En politiker som tror sig vinna röster på att begära att medborgarna ska ta ansvar inte bara för sig själva, utan även för sin nästa, är antingen en tok eller också värdig representant för ett ovanligt civiliserat och kultiverat samhälle.

Patrik Engellau

Samtiden föreställer sig, tror jag i alla fall, att samhällena kan välja mellan två olika sätt att organisera sin produktion, nämligen genom plan- respektive marknadsekonomi, socialism respektive liberalism.

För ett halvsekel sedan var detta en riktigt het fråga. År 1944 presenterade socialdemokratiska partiet Arbetarrörelsens efterkrigsprogram, som innehöll många planekonomiska grepp, till exempel:

Patrik Engellau

Jag förmiddagsfikar på en backrestaurang i Åre och hamnar i bord med ett ungt par från Katrineholm.

”Katrineholm?”, säger jag, ”där ska ju vara så mycket migranter. Hur går det?”

Han visar sig jobba på ICA. Han polisanmäler något hundratal snattare i månaden, mest romer och somalier. ”De snor energidrycker och tandkräm”, förklarar han, ”saker som är lätta att sälja vidare. Polisen gör inget, så snattarna kommer snart tillbaka och skäller mig för rasist.”