En rådvill krönika

8-26-13_11971

Patrik Engellau

Du får nog ingen glädje av att läsa den här texten, utan snarare myror i huvudet, i varje fall om du är det minsta lik mig. Det började med att jag, för ett tag sedan, argumenterade för att pk-ismen var en ideologi. Men sedan, mer nyligen, har jag blivit övertygad om att pk-ismen snarare är en religion.

Och därmed slapp fan lös, för jag upptäckte att jag inte kunde skilja på ideologier och religioner. Vid närmare betraktande flyter de ihop till en religiologisk sörja. Låt mig få exemplifiera med de två religiologier jag tycker mig känna bäst, nämligen marxismen och kristendomen, som för övrigt är rätt lika varandra.

Om du orkat med så här långt så, snälla, bortse från dina fördomar mot respektive lära. Jag påstår inte att de inte skulle vara ogrundade och kanske till och med vilseledande, men om man förkastar alla filosofer och profeter, i det här fallet Karl Marx och Jesus Kristus, bara för att de har fel så skulle det inte återstå mycket av det mänskliga tänkandet. Besinna alltid i ödmjukhet människans svaghet, såväl intellektuellt, etiskt som på övriga upptänkliga sätt.

Den grundläggande idén i en av dessa religiologier är att om människor bara älskar alla andra – även kompletta främlingar – som sig själva och behandlar dem som de själva vill bli behandlade så blir jordelivet till ett paradis. Jag tror på det. Den ansvarige religiologen slog huvudet på spiken. Det skulle bli slut på alla krig, alla brott, all svält (ty alla skulle dela med sig), allt elände utom jordbävning, barncancer och död, men mänskligheten skulle nå nästan ända fram.

Det är bara det att människor inte har för avsikt att älska varandra på detta ändlösa sätt. Trist. Men det var en fin tanke.

Den andre religiologen ville också göra jordelivet till ett paradis för människorna, ett paradis som inte hette Edens lustgård utan det kommunistiska samhället, men i övrigt påminde starkt om det tidigare nämnda. Grundkonceptet var principen ”från var och efter förmåga, till var och en efter behov”, en variant, trots allt, av den förra lärans huvudregel.

Det var bara det att folk inte ville uppföra sig enligt denna fina tanke som självklart hade gjort tillvaron paradisisk om den fungerat.

Vilken av dessa förkunnelser är religion, vilken är ideologi? Inte vet jag.

Nu kanske du säger att min observation bara gäller för dessa två tänkesätt och inte för exempelvis för liberalism och hinduism och att distinktionen mellan religion och ideologi där fungerar som tillfredsställande vattendelare.

Må dä. Släpp loss liberalismen i Malawi, där den HIV-positive ”hyenamannen” – ett yrke som innebär att mot betalning ha sex med änkor och nyss könsmogna kvinnor i syfte att ”rena” dem – Eric Aniva nyligen blivit dömd till två års straffarbete för oskyddat sex. Eric Aniva själv säger att det handlar om över hundra kvinnor och att han nu planerar att pensionera sig.

Liberalismen är en fin teori som i bästa fall fungerar ovanpå ett solitt fundament av utvecklingsfrämjande och humanitära värderingar och beteenden som utvecklats under hundratals år i Västerlandet innan den förste liberale tänkaren ens vågade formulera de första tankarna i sitt frihetsbudskap. Detta fundament av föreställningar och beteenden ligger halvvägs mellan religion och ideologi. Skulle då inte liberalismen, som förutsätter denna grund, också vara en religiologi?

Se hur råddigt det blir när man släpper de accepterade och heligförklarade vissheterna! När man inte kan vara säker på någonting och måste tänka själv är det klokt, tror jag, att följa de visdomsord som formulerades av kyrkofadern Augustinus och som finns inhuggna i sten vid entrén i gamla kanslihuset, nuvarande riksdagsledamotshuset, i Stockholm:

In necessariis unitas

In dubiis libertas

In omnibus caritas

eller översatt till svenska:

Enhet i nödvändiga ting

Frihet vid tvekan

Men alltid kärlek

30 thoughts on “En rådvill krönika

  1. tomas skriver:

    De gode och de ädle

    Jag vill ej vara ädel, jag vill ej vara god,
    de gode och de ädle de ställa upp sin stod
    i skönaste belysning på högsta piedestal
    med inskrift om bedrifter i hörnet av sin sal.

    Sen stå de och betrakta sin älskliga bild,
    hur ädel är ej minen, hur god och blid och mild,
    de tänka i sitt hjärta: Si, allt är ganska gott!
    – men bakom står Hin onde och hostar så smått
    *** ***
    “Liberalism is the ideology of Western suicide.” – James Burnham

    Jag önskar er alla ett Gott Nytt År.

    Liked by 3 people

    • Anna skriver:

      Ha, du förekom mig! Denna dikt av Fröding har jag uppsatt vid skrivbordet och den tröstar mig var gång jag läst något snyftinlägg av mina ”goda” vänner på Facebook. Funderade i dagarna på att lägga ut den här som kommentar-tycker att den passar utmärkt i dagens ”se så god jag är”- klimat!

      Gilla

  2. Fredrik Östman skriver:

    Liberalismen är självklart en ideologi — eller flera. Liberalismens grund är hybris. Liberalismen uppstår när människor är himla nöjda med hur deras samhälle ser ut för tillfället. Då håller de sin liberalistiska heliga hand över det och säger: ”detta samhälle är det bästa tänkbara och det är en universell mänsklig rättighet att ha det precis på detta sätt”. Därför kan liberalismen inte transplanteras till andra samhällen eller ens samma samhälle vid en annan tidpunkt. Den klassiska liberalismen välsignade det senviktorianska England. Socialliberalismen välsignar välfärdsstaten som den ser ut för tillfället. Nyliberalismen välsignar ett tänkt framtida utopia bestående av abstraktionen av det som verkar vara bra i dagens samhälle. Och här närmar vi oss millenniarismen.

    Socialismen uppstod när kristet fromma liberaler började vända på kuttingen och tänka vilka välsignade rättigheter som skulle förekomma i, och därmed leda till, det tusenåra riket på jorden.

    Hybris ligger till grund för ideologierna. Det skiljer dem från religionerna.

    Det behov ideologierna uppfyller är att förse oss med förklaringsmodeller för våra förutfattade meningar. De hjälper oss att rationalisera våra missuppfattningar och våra avvikelser från sanning och hederlighet. Grunden för ideologiernas stora spridning är vår intellektuella och moraliska slöhet och indolens.

    Liked by 5 people

  3. Sten Lindgren den äldre skriver:

    Kan man lägga till att problemet uppstår när religion och politik blandas. Det finns hur många exempel som helst på detta. De kloka präster som intervjuas i senaste avsnittet i DGS-TV säger just det, en ärkebiskop t ex ska inte utses på politiska grunder.
    Det är svårt att säga vilket som är värst, politiker som missbrukar religionen eller religiösa aktivister som missbrukar politiken. Dessutom finns det som bekant politiker som missbrukar politiken och religiösa aktivister som missbrukar religionen. Dessutom finns det som tur är rätt många som inte missbrukar alls

    Liked by 2 people

  4. Kristina F skriver:

    Tack för allt läsvärt under året som gott. Vilket lett till ökad förståelse för samtiden, tror jag.
    Jag önskar Dig ett Gott Nytt År och hoppas verkligen att Du fortsätter med DGS.

    Gilla

  5. uppstigersolen skriver:

    Du behöver inte vara rådvill. Jag har alltid betraktat många politiker som religiösa förkunnare. Det gäller särskilt nya partier/religioner/rörelser. Miljöpartister, veganer, klimatalarmister, förespråkare för vissa dieter – visst är de missionärer för sin tro. Även om det kan ligga en del i vad de förespråkar så går det inte att diskutera med dem. Alla argument emot deras tro faller på hälleberget.

    Gilla

  6. Martina_nli skriver:

    För att ens diskutera dessa saker måste man särskilja på ideologier som syftar till intention och till resultat.
    Socialism är en ideologi som syftar till resultat. Den påstår sig vilja minska lidandet ”på jorden” alternativt bland ”en viss delmängd av människorna”. Resultatinriktad.
    Kristendomen är en ideologi som påstår att agera för att minska lidandet på jorden är att smida på sin själ. Intentionsinriktad.

    Socialismen framstår på många sätt som människor som levt med kristendomen som blev frustrerade över den klåparaktiga praktik kristendomen hade. MEN NI VILL JU MINSKA LIDANDET GÖR DET DÅ DUMHUVEN. Ungefär så. Den är definitivt stöpt i kristendom.

    Islam är mer tveksamt. Det finns starka socialistiska/kristna drag inom islam. Men deologin intresserar mig inte tillräckligt för att fundera på det.

    Gilla

  7. Christer Carlstedt skriver:

    Jag håller gärna med om att det har sina problem att skilja på religion och ideologi.

    Båda bygger på vissa dogmer eller tänkta axiom om man så vill.

    I fallet med religionen är grunden klar. Det finns en allt överordnad makt.Vi kallar den Gud. Muslimer t.ex. väljer att kalla den Allah.

    Så långt är jag med. Jag kan köpa tanken, för jag har då inget bättre att komma med. Jag kan då rakt inte bevisa motsatsen i vart fall.

    Det är sedan som det stökar till sig.

    Genom tiderna har människor alltid försökt att etablera kontakt med den här makten.
    Skall vi vara ärliga mot oss själva, så har det aldrig varit för att föra någon form av resonemang om hur makten fixade till det här med universum och liv och varför.
    Precis hela tiden har det varit försök att blidka den här makten, när tillvaron har varit motig, eller att få den att göra vissa saker som vore oss behagliga. T.ex. att vara oss behjälpliga i ihjälslagandet av våra fiender.
    Nu har ju våra fiender alltid gjort precis samma sak, så det har helt enkelt blivit budgivning. Om jag då ger makten något som den vill ha och jag fixar en bättre gåva än mina antagonister, så får jag nog hjälp.

    Varför tycker jag det liknar bestickning?

    Här kommer präster eller liknande väl till pass. De påstår sig vara ena hejare på att komma på förtrolig fot med makten och framför allt har dom en klar bild av vad makten önskar sig och hur man skall bete sig om man vill diskutera något med den.
    För att göra sig märkvärdiga inför folket har man ordnat en hel dramaturgi omkring omkring samtalet med makten. Fast man kallar det liturgi.

    Med backning från den högre makten fick man en högst påtaglig världslig maktposition, som inte vara att förakta. Så när kungen, stöttad av prästen sade att folket skulle gå på raka led så gjorde folket det. I vissa religioner tycker man att svärdet är en god hjälpreda när folket skall motas in i fållan och har inga större problem när det kommer till att använda det.

    Med ideologier är det ungefärligen samma sak.
    Allt som oftast lämnar man dock den andliga världen litet utanför och ersätter den med ”Folket”.
    Någon eller några i maktposition säger sig representera detta ”Folket” och klargör att man har i alla sina göranden och låtanden ”Folkets” gemensamma bästa för ögonen.

    Ve den som avviker från den utpekade vägen!

    Det var inte alldeles lustbetonat att ha avvikande uppfattning om något och bli stämplad som folkfiende hemma hos Josef Stalin, Mao eller Pol Pot.

    Nu tillämpar ju vi inte riktigt samma övertygningsmetoder. Något subtilare kanske.

    Hur stor tror man att chansen är att få en professur vid en svensk högskola om man öppet säger att den svenska feminismen och genusteoretiserandet är en intellektuell katastrof?

    Att jobba fackligt men anse att SD har rätt i vissa frågor har visat sig vara ogörligt. Man blir utlyft.

    Det lär inte vara alldeles lätt att heta Dan Park och tro att man skall hitta en utställningslokal och försäljningskanal för sin konst.

    Pk-ismen brännmärker sina motståndare. Den hävdar att den står upp för allas lika ”värde”.
    Ja – utom motståndarnas då, som fråntas all sin värdighet.

    Pk-ismen hävdar t.ex. att vi skall öppna vår dörr och föda och härbärgera alla som knackar på vår dörr. För säkerhets skull så hävdas att om man inte ställer upp på den tesen så är man en ondskefull jävel som på något mystiskt sätt tycks ha sluppit ur det helvete där man borde vara mantalsskriven.
    Det märkliga i sammanhanget är att den rättroende hellre ger till den som av egen kraft tagit sig hela vägen, än går ut och hjälper alla dem som inte ens lyckats ta sig en enda bit på den långa vägen.
    Man skiter i de svagaste.

    Jag är inte helt övertygad att jag vill kalla det godhet.

    Religion och ideologi är sidor av samma mynt.
    Båda skulle kunna vara riktigt bra för mänskligheten. Vad som är bra eller illa bestäms av vad man gör av sitt mynt.
    Köper jag utsäde till min åker, eller köper jag ett svärd för att kunna stjäla någon annans bröd?

    Liked by 2 people

  8. John Nilsson skriver:

    En möjlig tanke är att ideologin skiljer sig från religionen, genom att den vill vara mera enhetlig och otvetydig, medan det i religionen (jag tänker på bibeln) ryms mera motsägelser. Man kan i bibeln se olika linjer av tänkande, dels mera auktoritära och dels mera humanistiska. Detta ser en del som bibelns rikedom, medan andra mest blir frustrerade och förvirrade. Kanske är det dessa motstridiga budskap som tvingar oss att tänka? Om man inte tar denna utmaning till egen reflektion, kanske religionen lätt förvandlas till ideologi?

    En annan tanke är att ideologi är en fråga om dålig upplösning, i bemärkelsen avsaknad av detaljrikedom (engelskans resolution). Man väljer en enkel modell (typ ”genusglasögonen), och sättwr upp skygglappar mot allt som kan komma in och störa och komplicera den ”enkla och klara” bild, som man tycker sig se. Intressant för övrigt med ordet upplösning och ”resolution”; kanske är det först när vi har vågat, kunnat och velat se alla detaljer och nyanser i något vi brottas med, som vi har en chans att komma till en (upp)lösning av konflikten eller dilemmat, och kanske kunna skriva ner det vi har kommit fram till i en ”resolution”, en text med tillräcklig detaljrikedom oxh komplexitet?

    Fritt efter inspiration av Jordan B Petersons youtube-videor.

    Vill passa på att tacka er som ansvarar för denna sida och för produktionen av DGS-tv, samt alla som bidrar med kommentarer, för detta mentala luft- och vattenhål i tillvaron, och önska Gott Nytt År!

    Liked by 1 person

  9. Lasse W skriver:

    Ja vem är inte rådvill idag. Själv skulle jag välkomna liberalismen och globalismen om det bara inte var för den hejdlösa flyktinginvandringen till Sverige och Europa. Lägg till alla lögner från mainstream-medierna som ska få oss att acceptera den överstora och svindyra asylinvandringen som ingen bett om. Nej mina gamla husgudar Carl Bildt och Fredrik Reinfeldt har sannerligen fallit ner från de piedestaler jag en gång satte dem på. Jag tror de känner avståndstagandena. De ser i folks blickar vad andra tänker om dem. Ungefär som Erik Ullenhag som försvunnit utomlands någonstans. Han skulle väl inte kunna visa sig på stan i Stockholm utan livvakt.

    Jag ser nu med stor skepsis på det svenska samhället som supit fast sig i sin egen godhet och gränsöverskridande modernitet. Jag är en främling i detta land och detta land är en främling i mig för att uttrycka det poetiskt. Tack ändå DGS. Det är skönt att känna att jag inte är ensam i mina tankar. Gott Nytt År!

    Liked by 1 person

  10. Hansson skriver:

    ”om människor bara älskar alla andra – även kompletta främlingar – som sig själva och behandlar dem som de själva vill bli behandlade så blir jordelivet till ett paradis”.

    Hmm – det finns massor av människor som inte älskar sig själva och som inte vill sig själva väl, om gör dumma saker mot sig själva och mot andra.

    Gilla

  11. Hovs-Hallar skriver:

    Intressant! Själv brukar jag tänka att ett tankesystem är en religion om där ingår ett eller flera övernaturliga väsen, annars en ideologi.

    Men visst är gränsen flytande mellan de två, som det ofta är i den komplexa verkligheten.

    Exempelvis kan en ideologi omfatta en fysiskt existerande person, som dyrkas så till den grad att personen liknar en gudagestalt. Sådan dyrkan ägnade man t.ex. i Kina på 1960-talet åt Mao Zedong (eller Mao Tse-tung enligt den tidens språkbruk).

    Denna ”religion” hade kanske några tusental anhängare i Sverige på den tiden varav de mest hängivna kallades ”rebellrörelsen”; jag tror att ett tv-program om dessa förvirrade själar finns på SVT:s Öppet arkiv.

    Idag, däremot, har en ideologiskt något besläktad rörelse slagit rot i Sverige och blivit till ett närmast outrotligt ogräs!
    Den som vet något om trädgårdsarbete ryser nog bara jag tex. säger ordet ÅKERVINDA!
    Denna slingerväxt kan ha flera meter djupa rötter, och varje kvarlämnad rotbit har förmåga att utvecklas till en ny planta.
    Att försöka utrota den kan bli lite som i scenen om ”Trollkarlens lärling”, där varje bit av den förtrollade kvasten genast blir till en ny, hel kvast när man försöker hugga sönder den.

    På liknande sätt kan jag uppleva PK-sekten. Den har egentligen inga rationella argument för sin existens, ändå lyckas den nästla sig in i människors sinnen likt ett elakartat ogräs. Och däri liknar den verkligen en annan fanatisk religiös lära, ni-vet-vilken, som är dominerande i Mellanöstern.

    Liked by 3 people

  12. Sture skriver:

    Jag minns när jag läste boken ”Bekännelser” av Augustinus. Plötsligt förstod jag vad som låg i begreppet ”klassisk litteratur”. Det är litteratur som aldrig blir gammal och som aldrig har ett ”bäst-före-datum”. Den är alltid aktuell.
    Boken var 1600 år gammal – men ack så aktuell och spännande och helt överlägsen det mesta som skrivs idag. De reflektioner som Augustinus förmedlade var rykande aktuella och hur skulle dessa kunde förmedlas på ett bättre sätt? Wow.

    Liked by 1 person

  13. Mormor skriver:

    Patrik, du återkommer då och då till tanken att Jesus gav budet att älska och dela med oss lika åt alla i hela världen. Och du ”har läst boken”. Det har jag också. Och jag hittar inte detta (i vart fall inte om man tar hänsyn till kontexten), däremot den fullt realistiska tanken att bry sej om sin ”nästa”, dvs den som är närmast. Dessutom erbjuder Jesus en utrustning för detta, nämligen tacksamheten över att ha lärt känna en god och förlåtande Gud.

    Det är inte likgiltigt vilken Gud man har. Jag har ett förflutet som bibelsmugglare och åkte fast en gång med dunder och brak. Vreden hos kommunismens representanter var i sanning en upplevelse. Så visst kan man ha en religion utan att ha en Gud. – Vi människor har mandatet att välja vilken Gud, eller icke-gud, som vi ska älska. I Sverige har vi som kollektiv trott oss kunna välja varianten ingen Gud alls. Det tomrummet fylls då av allsköns ”reliologier” och nu, i dessa yttersta dagar, av underkastelse under den gode Gudens vrångbild Allah.

    Liked by 1 person

    • Redaktionen skriver:

      Jesu fundamentala uppmaning till människorna var att vi ska älska vår nästa som oss själva. Om vi blir dödssjuka betalar vi villigt vår sista slant om det leder till bättring. Jesus menade att vi ska ha samma attityd till vår nästa, alla sju miljarderna.

      Om människorna hade haft kraft att göra detta, allihop, så tror jag faktiskt jordelivet hade blivit paradisiskt. Men vi saknar den kraften. Därför törs inte kyrkan tala om hur radikalt, ehuru orealistiskt, Jesu budskap egentligen var.

      Patrik

      Gilla

  14. Tor Arne skriver:

    Yves Mamou, mångårig journalist i Le Monde, om en annan religion: ”männskliga rättighetsreligionen”:

    https://www.gatestoneinstitute.org/8941/france-human-rights

    ”For Western leaders, ”human rights” have become a kind of new religion. Like a disease, the human rights ideology has proliferated in all areas of life.

    What is disturbing is that human rights and anti-discrimination policies are dismantling nations, and placing States in a position of incapacity — or perhaps just unwillingness — to name Islamism as a problem and take measures against it.”

    Liked by 1 person

  15. Sixten Johansson skriver:

    Såvitt jag minns gav Yeshua inget recept för hur jordelivet skulle förvandlas till ett paradis. Han berättade om individens andliga väg och försökte leva som han lärde. Hans intensitet, glöd och stränghet om det andliga förhållningssättet förstärktes av att han trodde att himmelriket var nära. Tro, hopp och sanningssökande hos individen – kärlek, barmhärtighet och nåd genom Gud, sådant var Yeshuas recept för mötet mellan individen och Gud. Han gav definitivt inga regler för uppnåendet av något jordiskt paradis 2000 år eller mer in i framtiden.

    Marxismen och dess nutida nyvänsterliberala mutation handlar bara om jämnare fördelning av materiella resurser, inte alls om någon andlig resurs. Den ideologin har även Svenska kyrkans ledning och många frikyrkliga ledare anammat sedan de tappat kontakten med sin religions kärna och därmed förlorat sin andliga roll. De inbillar sig bli andliga genom att upprepa gamla religiösa ord och tänkesätt i politiskt korrekta former, men uttrycker bara sitt ego. Deras mest framträdande godhet är självgodheten – så även hos socialisterna.

    Vi behöver ofta uppmana dessa uppblåsta, självgott ”troende” socialister och kristna ledare: Lev som ni lär! Visa oss! Lev i egendomsgemenskap och med era egna dörrar öppna, ni hycklande predikanter! Visa upp era jobb- och välgångsskapande kooperativa företag och era harmoniska kollektiv och församlingar! Framträd inför alla oss får, ni socialistiska och religiösa herdar, som tack vare er lära och era insikter utstrålar äkta medmänsklighet, generositet, klokhet och andligt djup! Om er lära, ideologi eller religion inte har kunnat producera något värdefullt och bestående, då är ni bara pladdrande mähän, odugliga som ledare, enbart lystna på pengar och makt.

    Liked by 2 people

  16. Jan Hyllengren skriver:

    Som kristen men även som politiskt intresserad tycker jag mig se skillnaden mellan kristendom, som jag förstår den, och politik. Den kristne har den ”gyllene regeln” dvs uppmaningen att älska dels Gud, men även sin nästa såsom sig själv. Såsom sig själv alltså. Det förutsätter ju faktiskt att man bör vara inte så lite nöjd med sig själv, utan helnöjd. Vilket man kanske inte är alla dagar och stunder. Därför finns tex levnadsregler i kristendomen som att stilla sin vrede, att inte vara avundsam eller högfärdig och girig, att inte frossa och inte ge efter för lättja eller lusta. Med dessa kloka råd behöver man kanske inte de hundratals lagarna och reglerna från moseböckerna som även hamnat i Koranen. De är dessutom allmängiltiga för alla folk och är inte så politiska. Mellan de här sk ”dödssynderna” och den ”gyllene regeln” finns dessutom sk dygder som innefattar krav på ett rättvist och uthållighet beteende. Sammantaget kan kristendomen vara en bra grund för politiska partier att verka på. Men kristendomen är ingen politik i sig. Särskilt inte vår lutherska variant med tydlig åtskillnad av stat och religion. Den kristna löftet om ett liv efter detta kan väl uppmuntra människor om det kloka i att leva efter dessa ”enkla” regler men har egentligen inget med belöningar i någon himmel att göra utan räcker som kompass för arbetssamma och hederliga människor -som vill göra något av sina liv under en kort jordetid. Betoningen är ju på det egna ansvaret och de egna krafterna. Sjuka och arbetsoförmögna bör det ligga i allas vårt egenintresse att hjälpa och vårda medan ett parasiterande beteende inte ska uppmuntras utan tvärtom. Utan ”rika” har sjuka och arbetsoförmögna det mycket värre. Att tjäna pengar, på ett hederligt sätt, är gott. Anorexi och späkning, slösaktighet, självömkan, arbetsnarkomani, överdriven avhållsamhet och undergivenhet mot orätt kan ses som speglingar av de kristna ”råden” eller ”synderna” och är antagligen lika viktiga. Religionen Islam är däremot som vi dagligen bevittnar ”konsten” att till varje pris få acceptans för att sharialagar är grundlagar i all statsbildning. Genom terror om så behövs. Den som vill förstå den avgörande skillnaden mellan kristendom och islam behöver bara läsa på lite om personerna Jesus respektive Muhammed dvs om hur de levde och verkade. Tyvärr kan all religion användas politiskt och frestelsen att ge politik en religiös legitimitet är förstås stor. Att politiskt utnämnda biskopar bedriver en politisk agenda har varit lika vanligt, genom historien, som det nästan alltid har varit till skada. Då som nu.

    Liked by 1 person

  17. Jonas Nilsson skriver:

    Om jag utgår från dagens NE förväntansfulla distinktioner* är ideologin mer sammanhängande än religionen. Men problemet idag är inte religionen utan att ideologierna fallit samman.
    Skulle mänsklig eftertanke skulle kunna vara mer heltäckande än föreställningen om religion? En äldre och internationellt bredare översättning av begreppet religion talar om tillit och beroende. NE:s ordbok: HIST.: sedan 1539; av lat. religio ‘förpliktelse; samvete; gudadyrkan’, till religare ‘binda fast’; jfr reliabel.
    Alltså, min religion är det jag är beroende av, min ideologi är mitt beroende ordnat i avläsbara tankestrukturer. Idag faller såväl våra trygghets- som tankeramar samman. För många är barnen eller den bättre hälften den religion som vi tyr oss till.

    Nya Testamentets grundprincip är att älska Herren Gud över allt och sin nästa som sig själv. Frågan är om denne Herren är reell. Om NT:s sammanfattning av Jesus fr Nasaret håller då ger det kraft till att älska. Men först efter att ha dött ifrån detta livet. Den stora frågan är väl vad som ger en hållbar verklighetsbeskrivning. Att vi ska dö någonstans är en ofrånkomlig sanning som måste räknas in i den beskrivningen. Jag inbillar mig och andra att också det absoluta sanningsbegreppet kommer från kristendomens anspråk. Isåfall finns det i sanning förutsättningar för kärlekens religion. Men jag undrar dessutom om inte sanningsbegreppet, inkl föreställningen om samvete, var och är nödvändigt för alla former av ideologi.
    Att vi blir mer religiösa säger i sig inget om bekännelsen. Jag skulle säga att vi erkänner att vi är beroende. Med den hållningen överlever man ivarjefall längre än med något annat alternativ.

    Tack för en blogg som tvingar till eftertanke och som vågat mer än de flesta. Gott Nytt År!

    (*religion [-liu:ʹn eller -ligiu:ʹn] (latin reliʹgio, här ’vördnad för det heliga’, ’gudsdyrkan’, ett ord av omdiskuterat ursprung), en kulturyttring som inte låter sig infångas under någon generellt accepterad, heltäckande definition.
    *ideologi (av ideo-, se idé, och -logi), ett mångtydigt men centralt begrepp i modern politisk teori, kunskapssociologi och idéhistoria. Ofta används i dag ideologi allmänt i betydelsen åskådning, i synnerhet samhällsåskådning. En ideologi i denna mening utgör en någorlunda sammanhängande enhet, vilken innehåller såväl antaganden om verklighetens beskaffenhet som värderingar och handlingsnormer. Att vara anhängare av en ideologi betyder alltså att man accepterar dess verklighetsbeskrivning, delar dess grundläggande värderingar och stöder dess handlingsprogram.)

    Gilla

  18. BjoernS skriver:

    Socialismen/marxismen och PK-ismen kan inte fungera eftersom de inte är spelteoretiska jämvikter. Om, som PE säger, de bygger på beteenden (strategier) som fungerar som älska din nästa som dig själv kommer det alltid finnas en grupp av människor (kanske alla) som har ett incitament att bete sig annorlunda – i det här fallet genom att utnyttja andras godhet. Den enkla anledningen är att utrymmet för att bestraffa de som gör fel är minimalt. Alltså är det bara lönande att utnyttja andra och samhällsordningen bryter ihop. Kristendomen klarar detta problem genom att införa en (fiktiv) bestraffning efter döden (helvetet). Till skillnad från socialismen och PK-ismen innehåller kristendomen incitament för alla att bete sig korrekt. Ett ateistiskt samhälle som bygger på kristna värderingar kan bara fungera om alla är beredda att straffa de som gör fel. PK-ismen vill inte göra detta och bidrar på så sätt till samhällets sönderfall.

    Ideologier, och kanske religioner, kan nog jämföras med vetenskapliga paradigm i det att de är en uppsättning påståenden om hur världen är beskaffad. Vetenskapsteorin (Kuhn, Popper) hävdar att anhängarna till ett paradigm hanterar fakta som inte stämmer med paradigmet genom att försöka anpassa paradigmet så att det kan inlemma den bångstyriga faktan. Exempelvis blev metoderna för att beräkna himlakropparnas banor runt jorden alltmer komplicerade övertiden för att kunna förklara det man såg i verkligheten. Till sist fungerar det inte längre att lappa och laga det gamla paradigmet och det ersätts med ett nytt som fungerar bättre – i exemplet en världsbild med solen i centrum.

    Jag hoppas att paradigmet PK-ismen går mot sin undergång. Anhängarna lappar och lagar frenetiskt i takt med att verkligheten stämmer allt sämre med vad de själva hatar förutsagt; religiöst förtryck, konflikter mellan olika nationaliteter/religösa grupper/klaner, gruppvåldtäkter, ökande brottslighet, segregation, låg förvärvsfrekvens, låg utbildning, bostadsbrist osv. Införandet av gränskontroller var ett desperat försök att anpassa PK-paradigmet. Snart kan inte bristerna döljas och de blir uppenbara för alla. Då kommer dagens PK-ism att ersättas av något annat. Frågan är bara vad?

    Liked by 2 people

  19. Lennart Göranson skriver:

    Mycket tänkvärd granskning av de kristna, kommunistiska och liberala religiologierna. Nu ser jag med spänning fram emot motsvarande analys av den konservativa religiologin.

    När vi nu i årets sista skälvande timmar vänder oss till de klassiska citaten för att få vägledning i vår rådvillhet bidrar jag gärna med två:

    Hvarför är den goda dum – Hvarföre den kloka ond – Hvarföre är allt en trasa? (CJL Almquist)

    Denn für dieses Leben, ist der Mensch nicht schlau genug (B Brecht)

    Gott Nytt År till alla och hopp om ett Godare Samhälle

    Gilla

  20. Ingrid Wahlén skriver:

    ATT LOCKA MÄNNISKOR. Ett rådvillt svar.
    Råttfångaren i Hameln (tysk medeltida sägen, folksaga). I staden H utspelar sig 1284 ett stort råttangrepp. En främling som säger att han är råttfångare vill hjälpa till. Han tar fram en flöjt och lurar ned råttorna i floden Weser, där de alla dör. Han får inte sin lovade betalning och blir då mycket arg. Han återvänder efter ett tag och medan byinnevånarna är i kyrkan spelar han sin flöjt för barnen och lurar in barnen i en grotta, där de försvinner.
    Handlar inte religion, ideologi om samma sak att locka människor? Är det inte samma andas barn? Finns det någon bestämd gräns? Flyter inte allt ihop? Jag är i totalt mörker när det gäller detta. Upplys mig gärna, någon som vet.

    Gilla

  21. Gittan skriver:

    Intressant tanke ur två perspektiv! Dels att jämställa de filosofiska tankarna inom (alla??) ideologier och religioner och dels att upphöja (symptomet??) PK till denna enade filosofi.

    Jag är själv fostrad enligt den hippokratiska eden och dess tolkning:
    Aldrig skada
    Möjligen bota
    Ofta lindra
    Alltid trösta
    För att uppnå detta krävs att det finns symptom (ett eller flera) så att man kan ställa diagnos och ge behandling, lindring och tröst.
    Överför jag detta tankesätt till samhället (staten Sverige t.ex) och individen ( mig själv t.ex) så är det givet att individen själv tar ansvar för vem/vad som inte skadar dig men botar, lindrar och tröstar. Jag kan då få möjlighet att njuta av mina rätta val men tyvärr också lida av ångestens snaror om gjort felaktiga val.
    I samhället är också givet att det är den folkvalda stadsministern som har rätten att tolka symptom, ställa diagnos och ge behandling, lindring och tröst på den stat han är satt att leda. Hans uppdrag (enligt Aristoteles statsdefinition) består av skapa och upprätthålla lag&rätt samt moralisk odling, en fin mix av tro&vetenskap med andra ord.

    OM stadsministern är skicklig på att diagnostisera symptom som hotar landet ska han använda sin makt att upprätthålla lag och ordning (domstol, polis, armé) och verka för moralisk odling ( jag kan tänka mig att det innebär skola/arbete, fritid, vila) Han har också makt att prioritera vilken behandlingsmetod som är viktigast för stunden om han inte har medel (tid och pengar) för båda.

    PK är varken en religion eller en -ism, det är inget annat än ett symptom på en sjuka. Däremot har Liberalismens en idé om att staten bara ska ägna sig åt lag& ordning och kristendomens har en idé om att du älska din nästa såsom dig själv (det ger de flesta -utom de med psykopatiska drag- tillfredställelse, välmående och en moralisk riktning)
    I väntan på den frälsare ( hippokratos eller augustinus ) som både klarar av att hantera moralisk bildning OCH att upprätthålla lag och ordning önskar jag alla ”A happy new year, let’s hope it’s a good one whitout any fear”

    Gilla

  22. Anders skriver:

    Rekommenderar varmt en liten skrift av Armas Lappalainen: Om socialismen (prisma-debatt 1969). Dess omslagsbild illustrerar vackert det PE skriver om.

    Gilla

  23. Verdandi skriver:

    Vi är flockdjur. System av föreställningar som guidar handlingar kan kallas religioner, ideologier eller världsåskådningar.
    Dessa konkurrerar med varandra om bästa approximation av sanningen om verkligheten. Vilken approximation kommer närmast? Vilken fungerar för att för en viss folkgrupp under vissa omständigheter? Vilka leder till ökad välmåga för gruppen och vilka leder till undergång?

    En del av dessa föreställningssystem erbjuder en enkel väg bort från den ångest som kommer av tvivel, prövande av hypoteser, testade och omprövningar. De erbjuder rättesnören av enklare natur, och tillåter ingen att ifrågasätta dessa, då ett sådant ifrågasättande hotar den egna ångestkontrollerade mekanismens grundvalar.

    Kanske finns det en kraft, all sannings och alla naturlagars källa, men själv anser jag det vara värsta formen av hybris att påstå sig veta allt om denna källa…

    Gilla

  24. Rutger skriver:

    Hej och god fortsättning på det nya året Patrik. Måste också säga att jag gillar dina TV-program.

    Några tankar angående ideologi och religion. Ser båda som idésamlingar och skillnaden är att i en religion påstår man att alla grundläggande idéer kommer från ett utomjordiskt väsen till skillnad en ideologi där man kan visa att det kommer från människor och man kan namnge dessa.. När dessa idéer har kommit från ett utomjordiskt väsen som är så mycket mäktigare än mig måste jag följa dem in i minsta detalj för detta utomjordiska väsen ser ju mig hela tiden. Genom att förklara något vara religion så kan man få människorna att mera noggrant följa denna idésamling. Och så har man ju skuldbegreppet att styra människor med.

    Med åtminstone vissa ideologier kan man var lite pragmatisk, kompromissa utan att behöva känna skuld. Kan man vara pragmatisk med PK-ismen? Kan man inte det så närmar man sig religionen. I vissa ideologier uppvisar man ett religiöst beteende. Har en släkting som gått från att vara vegetarian till att bli vegan. Här yttrar sig det religiösa förhållningssättet mycket tydligt. Kollar noggrant på innehållsförteckningen så att det inte finns spår av minsta djurprodukt. Inget pragmatiskt när det gäller maten.

    Behöver vi en lag om religionsfrihet? Vi har ju yttrandefrihet, mötesfrihet och föreningsfrihet. Vi tycks klara oss bra utan en lag om ideologifrihet. Ta gärna upp frågan någon gång om vi verkligen behöver en lag om religionsfrihet. Att vi har en sådan lag får väl ses som en historisk artefakt när vissa religioner tidigare var förbjudna och sedan blev tillåtna.

    Varför är det då så viktigt att garantera just religionsfrihet? Är det för att det finns så många knepiga idéer i religioner, i dessa idésamlingar? Genom denna lag och DO skyddas och fridlyses vissa avvikande beteenden vilka är störande för andra. Westerholm har ju tagit upp detta i samband med hygienföreskrifter på Karolinska. Här finns det ju ett missbruk av denna lag om religionsfrihet. Denna lag innebär ju också i förlängningen frihet från religion och bör det då inte också innebära frihet från att behöva utsättas för dessa förmedeltida regler och förhållningssätt.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s