Religiologi eller vetenskap

8-26-13_11971

Patrik Engellau

Jag skrev nyligen att jag till min förskräckelse upptäckt att jag ibland inte kan skilja på ideologi och religion. Många läror framstår för mig i själva verket som ett slags religiologiska blandformer.

Vid närmare betraktande visar det sig nu att jag har svårt inte bara att korrekt etikettera välkända läror, utan även att bestämma vilken stämpel jag ska sätta på några av mänsklighetens mest omtalade texter, om de är religiologiska eller vetenskapliga.

Charles Darwins text om arternas ursprung tillhör, tror jag, de mest otvetydigt vetenskapliga idéframställningar mänskligheten besitter. Darwin ville inget annat än att på enklast möjliga sätt förstå ett komplicerat naturligt förlopp. Han ställde inga ovidkommande krav på sin teori, till exempel att den skulle vara förenlig med Första Mosebok.

Adam Smiths bok om nationernas välstånd är likadan. Smith betraktar uppkomsten av ett nytt produktionssätt – marknadsekonomin eller kapitalismen – och försöker begripa dess mekanismer. Han vill ingenting annat än att kunna beskriva detta nya fenomen på enklast tänkbara sätt. Jag tror han fattade att han var något stort på spåren när han insåg det unikt nydanande med kapitalismen, nämligen att systemets huvudaktörer gjorde sig rika inte på att pungslå andra människor, utan genom att erbjuda omvärlden varor som omvärlden var så angelägen att få tillgång till att den frivilligt öppnade sina plånböcker för att kunna köpa.

För Karl Marx, däremot, var kapitalismen bara ett mer avancerat rofferi- och utsugningssystem än tidigare produktionssätt. Själv tycker jag att Marx texter är religiologiska snarare än vetenskapliga eftersom Marx visserligen ville förstå kapitalismen, men med bivillkoret att förståelsen måste inkludera en förutsägelse om att kapitalismens inneboende drivkrafter skulle leda till dess undergång och övergång i socialism. Till skillnad från Darwin och Smith hade Marx alltså en agenda. ”Filosoferna har bara tolkat världen på en rad olika sätt, men det gäller att förändra den”, skrev han i den elvte tesen om Feuerbach. Smith hade bara tolkat världen.

Än så länge kan du kanske hålla med mig; jag har ändå inte sagt något särskilt kontroversiellt. Men frågan är om du instämmer även när det gäller John Maynard Keynes. Jag menar att Keynes text Den allmänna teorin om sysselsättning, ränta och pengar visserligen hade ambitionen att begripa arbetslösheten men med bivillkoret att förståelsen skulle visa att ett nymornat politikervälde hade instrument att bekämpa arbetslösheten genom budgetoperationer och ränteförändringar. Keynes hade en agenda. Han ville något mer än att bara förstå.

När jag gick på Handelshögskolan stod Keynes renommé på topp. Att ifrågasätta hans vetenskaplighet hade varit att göra sig omöjlig. Jag fick full pott på tentan, men jag fattade aldrig hans tänkande (man behöver inte fatta något för att klara tentor, det räcker med att lära sig). Flera år senare hade jag en allvarlig uppgörelse med Keynes originaltext, som inte ingått i kurslitteraturen, och kom fram till att den faktiskt inte gick att begripa. Den påminde mer om Bibeln än om Arternas uppkomst. Det handlade om tro. (Jag säger inte att det nödvändigtvis är något fel på tro, nota bene.)

Det var då jag insåg att den sociala nyttan med Keynes teorier var att på ett förment vetenskapligt sätt stötta politikerväldets anspråk på att besitta övernaturliga krafter – ungefär som tidigare härskande föreställningar om att den absoluta kungamakten var tillsatt av Gud – inte att faktiskt få effekter på arbetslösheten.

Jo, jag vet att det finns hela prästerskap av nationalekonomer som vittnar om keynesianismens intellektuella hållfasthet men jag vet också att det aldrig går att empiriskt bevisa eventuella framgångar eftersom det observerbara utfallet i en nations ekonomi påverkas av så mycket mer än statsbudgetens saldo. Ibland funkar det, ibland funkar det inte. Det är ungefär som med medeltida biskopars böner. Ibland gjorde Gud som han blev ombedd, ibland gjorde han det inte.