Det är lite genant när man inte förstår varför en del av nationens mest betydelsefulla intresseorganisationer tycker som de tycker. Jag har Svenskt Näringsliv i tankarna. Jag kan inte förstå att detta tunga intresse är så positivt till migrationen. I en krönika för inte så länge spekulerade jag lite om möjliga förklaringar.

En tänkbar förklaring var att ankomsten av lågproduktiv arbetskraft skulle driva ned lönerna i allmänhet. En annan att de så kallade välfärdsföretagen är organisationens största enskilda bransch och att välfärdsföretagen får fler kunder genom migrationen. En tredje kunde vara att Svenskt Näringsliv anslutit sig till PK-ideologin.

Vi människor, i varje fall jag, har en allmän föreställning att vi är ganska genomtänkta och har en hyggligt solid och sammanhängande bild av hur tillvaron, framför allt samhället, bör ordnas. Av bekvämlighet drar vi oss för att rota bland våra idéer för att upptäcka eventuella konstigheter, i varje fall drar jag mig för det. Vi stämmer hela tiden av vår läsning av världen med andra människors motsvarande tolkning och om det inte skorrar för illa så nöjer vi oss. Om det skorrar för illa kan vi alltid skriva av den andre som rasist, socialist, djurrättsaktivist eller allmänt puckad.

Eftersom jag hade tänkt att mina texter gradvis ska inlemmas i Sveriges litterära kanon och med tillfredsställelse kunna läsas även om trettio och rentav hundra år vill jag inte fördjupa mig i dagsaktuella struntfrågor som avhandlas exempelvis på Svenska Dagbladets debattsida. Men även på den debattsidan kan det finnas texter med lite bredare räckvidd såsom ministrarna Strandhälls och Shekarabis inlägg om New Public Management den 18 augusti.

Ett stort problem, säger ministrarna ungefär, är att personalen i offentlig sektor inte trivs på jobbet vilket märks på sjukfrånvaron:

Jämfört med arbetsmarknaden i stort har kommuner hela 85 procent och landstingen nära 60 procent högre sjukfrånvaro. Bara äldreomsorgen har dubbelt så hög sjukfrånvaro som arbetsmarknaden i övrigt. Det är oacceptabelt.

Antag att det kommer ett slagregn när du sitter i sommarstugan. Plötsligt upptäcker du att det sipprar vatten från innertaket. Då kanske du säger till sambon att du ska gå och hämta en hink och ställa under droppet. Men sambon gillar inte den lösningen, utan ser det hela mer i stort. Det hjälper väl inte, säger sambon irriterat, du ska alltid göra det lätt för dig. Vi måste gå upp på vinden och se vad det beror på. Vi kanske måste lägga om hela taket. Lägg av med dina quick fixes.

Att enskilda individer är sinsemellan olika tror jag är okontroversiellt. Ja okontroversiellt kan det väl inte vara, det finns väl alltid ett antal PK-fanatiker som med hänvisning till värdegrunden och alla människors lika värde hävdar att alla är lika, lika långa, lika starka, lika begåvade, lika begåvade och lika värda att väljas till Miss Universum vare sig hen är man eller kvinna eftersom det i alla fall inte finns någon olikhet mellan män och kvinnor. Eller också var det tvärtom, alla är inte helt lika utan alla är tvärtom totalt olika eftersom var och en har en egen identitet vilket ger var och en rätt att erhålla statsbidrag för att utveckla sin egen kultur.

Häromsistens skrev jag en krönika – som väckte en hel del mothugg – där jag sa att jag inte tror på att finanskapitalisten George Soros et consortes har ett avgörande inflytande över världens öden. En vänlig kommentator hade grävt fram något jag skrivit ”som SAF-konsult” år 1984, alltså för 33 år sedan:

Jag tror på allvar att högkultur på något vis måste subventioneras. Den klarar sig inte på en vanlig marknad. Det behövs mecenater för kulturens och konstens blomstring.

Mecenater kan vara vem som helst som har mycket pengar och gillar konst och annan högkultur. (Från och med nu skriver jag bara kultur men menar hela paketet. Kanske är detta oklart för någon inklusive mig själv, men det struntar jag i.)

Sveriges härskare politikerna fattar nog ungefär hur det ligger till med Sveriges olika problem, till exempel den fortsatta migrationen och svårigheterna att inlemma dessa människor i den svenska verkligheten, men de har inte initiativet, beslutsamheten och dådkraften att göra något åt problemen. Kanske har det gått för långt för att någon över huvud taget skulle kunna åstadkomma en ”lösning” där ”lösning” betyder fysisk trygghet, kontrollerad brottslighet, god kvalitet på offentliga tjänster, traditionell svensk ordning på infrastruktur och myndigheter samt en allmän känsla av tillförsikt, medborgerlig tillit och framtidstro.

Man slutar aldrig förundra sig. Man tror man har fattat något. Så plötsligt gör man en observation som slår allt över ända. Ens kloka funderingar faller i bitar, allt går till spillo. Allt är förgänglighet, säger Predikaren, en av mina favoritfilosofer.

Låt mig ge ett exempel. Jag har funderat mycket på varför det går åt pipan i den svenska skolan. Jag har kommit fram till att det i sista hand beror på det senaste halvseklets välståndsexplosion. När allt går så bra orkar man inte besvära sig med gamla trista dygder. Föräldrar som förverkligar sig själva orkar inte med att uppfostra barnen, som för övrigt inte är barn, utan jämlikar med jämlikars rätt att bestämma över läxläsningen, som för övrigt kanske är upphävd. Och lärarna har förlorat status eftersom föräldrarna inför sina barn skrattar rått åt lärarnas rapporter som inte ens är rättstavade varefter barnen inte känner någon aktning för lärarna. 

I ett historiskt uttalande som jag inte kan spåra säger en 1800-talsmänniska till någon kung att det inte är monarkin som institution som talaren ogillar, utan hans majestät personligen. Jag skulle kunna säga motsvarande i vår tid, nämligen att jag inte har något emot demokratin, men däremot de personer som satts att administrera den, alltså politikerna.

Jag vet att det finns politiker som är bra människor, riksdagsledamöterna Finn Bengtsson och Staffan Danielsson till exempel, så det är såklart fel att dra alla över en kam, men nu gör jag det i alla fall. I samhällsfrågor går det inte att få hundra procent rätt. Om man närmar sig 75 eller 80 procent får det duga.

Jag liksom många andra ägnar mycket tid och ansträngning åt att försöka förstå vår tids galna postmodernistiska tänkande vars fundament, tror jag, är föreställningen att världen utanför människan knappt har någon egen existens utan formas av varje människas egen vilja.

Sverige har nog vid det här laget uppemot 200 utanförskapsområden. Den senaste mätningen gjordes av Tino Sanandaji på uppdrag av Stiftelsen Den Nya Välfärden och avsåg år 2012. Då var det 186 stycken.

En del av dessa områden – kanske några dussin, kanske femtio eller till och med fler; uppgifterna varierar vilket är naturligt eftersom man inte exakt vet vad man talar om – är så kallade no go-zoner som kontrolleras av klaner och kriminella gäng dit polisen inte vågar sig. Man kan åtminstone delvis tala om parallellsamhällen som Sverige släppt kontrollen över.

När jag var framtidsforskare funderade jag mycket på hur utveckling går till och vad det var som gjorde marknadsekonomin så överlägsen socialismen. Jag kom fram till det som alla redan visste. Jag döpte de två utvecklingsmodellerna till spermiemodellen och månraketsmodellen.

Man måste hålla huvudet kallt och tungan rätt i munnen när man ger sig in i en av de slirigaste samtidsfrågorna som existerar, nämligen välfärdsbrott eller rentav ”kvalificerad välfärdsbrottslighet”, vilket råkar vara titeln på en sjuhundrasidig statlig utredning i ärendet som presenterades i maj i år.

Det må vara en fördom att människor i Latinamerika utmärker sig genom sin allmänna vänlighet och det är i så fall en fördom jag delar. Man stöter ofta på en nyfiken närhet och en leende glimt i ögat hos personer man träffar på kontinenten. Folk är hyggliga och sträcker fram en hjälpande hand.

Samtidigt dödar latinamerikaner varandra i långt större utsträckning än andra folk. Det är ingen fördom, det är fakta (även om olika statistikkällor inte redovisar exakt samma rangordning mellan länderna). Av de 20 mest mordiska länderna i världen (enligt den källa jag använt, nämligen den här) är allihop latinamerikanska utom Lesotho, Sydafrika och Tuvalu (ögrupp i Stilla havet) som ligger på fjärde, åttonde respektive artonde plats.

Följande rader ur dikten The Second Coming från 1919 av Yeats ska enligt The Wall Street Journal den 23 augusti 2016 ha citerats mer under sju månader det året än sammanlagt under de föregående 30 åren:

Things fall apart; the centre cannot hold;
Mere anarchy is loosed upon the world,
The blood-dimmed tide is loosed, and everywhere
The ceremony of innocence is drowned;
The best lack all conviction, while the worst
Are full of passionate intensity.

Jag förstår att folk citerar dessa rader, för de ger så tydligt uttryck för vår tids stämningar.

Brasilien har, till skillnad från Sverige, en hel hoper kultiverade, bildade och synnerligen underhållande professionella debattörer och talare som i allmänhet är universitetsprofessorer eller journalister vid sidan om. Dessa fyller YouTube med briljanta föreläsningar om samhälle, politik, filosofi, historia och sådant. En av dem är Olavo de Carvalho (vilket skulle betyda Olle Ek på svenska), en sjuttio års man som tycker att alla utom han själv är imbecilla och oavbrutet röker cigarretter och dricker Coca-Cola under sina anföranden. 

Samhället är enastående konservativt i bemärkelsen att institutionerna inte vill ändra sig i annan bemärkelse än att de ofta vill bli större och större kopior av sig själva. Myndigheter är som ryska dockor som varje år får ett nytt skal som är precis likadant som det föregående, bara större.

Rubriken handlar om mig och dig. Jag är överklassideologen och du kanske deltar i väckelserörelsen. Allt enligt skribenten Mikael Nyberg i Aftonbladet.

Det vore fel av mig att förneka att jag åtminstone delvis blir smickrad av den bild Nyberg tecknar. Apropå de förslag om ny politik som min tanke- och handlingssmedja Stiftelsen Den Nya Välfärden – som totalt kostat våra  tiotusentals stödföretagare en struntpeng om något tiotal miljoner kronor om året – säger han att ”[b]orgerliga och socialdemokratiska regeringar har sedan dess genomfört en rad av förslagen”. Det är stort. Tack, Mikael, för de erkännsamma orden, men du överdriver vår insats. Det var idéer som låg i tiden. Vi bara såg till att de fick form och fason och kom på papper.

Fråga

Några hundra så kallade ensamkommande flyktingbarn demonstrerade nyligen på Mynttorget utanför Riksdagen med kravet att slippa bli skickade till Afghanistan. Av någon anledning avbröt de demonstrationen och marscherade till Medborgarplatsen på Södermalm där de återupptog demonstrationen på Forsgrénska badets stentrappor. Enligt en historia hade flyktingbarnen polistillstånd för detta fram till klockan 22, då demonstrationsplatsen hade tingats hos polisen av annan demonstrant. Enligt en annan historia gick det inte att få demonstrationstillstånd på natten. I vilket fall var flyktingbarnens därvaro olaglig.

Dagens Nyheters kulturredaktion är en av PK-kultens högborgar i Sverige. Om en konflikt uppstår mellan PK-läran och de medborgerliga fri- och rättigheterna så ställer sig kulturredaktionen utan att skämmas på PK-lärans sida. Jag tycker att redaktionen borde skämmas.

Det var en råsop av mig. Kan jag tydliggöra, förklara och bevisa?

I mars 1979 var jag inbjuden att presentera en uppsats inför ett internationellt seminarium som hette just Överlevande misslyckanden. Det var mycket ärofullt. Initiativet till seminariet hade tagits av den kreative docenten Bo Persson. Bo hade kommit på att det faktiskt är viktigt att förstå hur uppenbara och långsiktiga misslyckanden som Sovjetunionen – som vid det laget hade ungefär tio år kvar – och överljudspassagerarplanet Concorde ändå kunde fortsätta.

Decennieskiftet kring 1970 var en vattendelare i svensk historia. Det var en vattendelare även i flera andra länders historia, men dem tänker jag inte tala om nu. Från 1968 eller så slog ett helt nytt tänkande igenom som i grunden ändrade allt. Det var ett tänkande som från början inte visste vad det hette, men så småningom fått olika mer eller mindre lyckade benämningar. Många kallade det, och kallar det fortfarande, för socialism, andra kulturmarxism, själv föredrar jag PK-ism, men det kan vara hugget som stucket i detta sammanhang. Huvudsaken är att man vet vad det handlar om.

En av Brasiliens underligaste och kortvarigaste presidenter, Jânio Quadros, styrde landet under sju månader i början av år 1961. Han går till historien för att han lyckades förbjuda både tuppfäktningar och bikinis. Ursprungligen var han skollärare i geografi och det var många som undrade hur han på bara några år, politiskt steg för politiskt steg, lyckades ta sig till landets högsta ämbete särskilt som han inte verkade ha några förutsättningar. Wikipedia skriver: ”Han var inte rik, han tillhörde inte någon viktig klan, han hade inga beskyddare, han ägde ingen tidning, han hade inga pengar, han var inte knuten till någon ekonomisk grupp, han stöddes varken av USA eller Ryssland, han var varken snygg eller särskilt sympatisk”.

För mer än trettio år sedan startade jag ett projekt som hette Den Nya Välfärden och skulle påverka politiken genom att exempelvis skriva böcker om hur politik borde bedrivas. Det gick ganska bra. Vi fick ekonomiskt stöd av tiotusentals småföretagare och politikerna försökte ofta göra som vi föreslog, skolpeng, fritt val i äldreomsorgen, konkurrensupphandlingar och sådant där. Tidningen ETC hatar allt vi gör vilket är en merit så god som någon.

Vi pratar mycket om liberalism, konservatism, socialism och andra sådana ideologier, men de förefaller mig alltmer överspelade och innehållslösa. Det fanns nog en tid för hundra år sedan när dessa tänkesätt var fulla av mening, till exempel att den som var liberal i många frågor intog en distinkt annorlunda ställning än en person som beskrev sig som konservativ. Men idag? Går det att identifiera tydliga och särpräglade tänkesätt bakom de olika partiernas teori? Deras praktik behöver vi inte ens tala om ty där finns absolut inget särskiljande annat än möjligen att de så kallade borgerliga, till skillnad från deras motståndare, inte vill ha makt.

Flera idéer i den följande texten har jag snott från den brasilianske tänkaren och debattören Olavo de Carvalho, se exempelvis här (på portugisiska, nota bene), vilket jag erkänner dels för att du inte ska tro att jag vet så mycket, dels för att ha någon att skylla på om jag har fel.

Det Muslimska brödraskapet tog form mot slutet av 1920-talet. Några årtionden senare anslöt sig den egyptiske författaren och islamisten Sayyid Qutb som snart blev brödraskapets ledande ideolog. År 1966 hängdes Qutb av president Nasser som inte alls gillade de idéer som Qutb utvecklade och brödraskapet anammat. Vad var det då i Qutbs tänkande som var så anstötligt och vad har det för relevans för oss idag?

Om du har god förståelse för det engelska språket och dessutom en timme och tre minuter till övers så lyssna på det här YouTube-samtalet mellan engelsmannen Douglas Murray, som just skrivit boken The Strange Death of Europe, och kanadensaren Mark Steyn, känd från The Mark Steyn Show, ett alternativt medium. Båda framstår som eftertänksamma, välformulerade, kultiverade och intelligenta, så samtalet är kul att lyssna på. 

Postmodernismen är PK-ismens teori och PK-ismen är postmodernismens praktik. PK-ismen är alltså det handlande som följer det postmoderna tänkandet. Det är min tes.

Med avtagande skam och tilltagande självsäkerhet erkänner jag att jag misslyckats med att läsa postmodernismens dominerande filosofer som Jacques Derrida och Michel Foucault. Varenda gång jag öppnar en skrift av någon av dessa eller de andra stjärnorna på postmodernismens parnass så ger jag upp efter några sidor kippande efter enkla meningar som består av kända komponenter såsom subjekt, predikat och ackusativobjekt typ ”Läsaren förstår påståendet”.

Sydsvenskan hade nyligen en artikel med rubriken Sverige – det godaste landet på jorden. Tidningen förklarade att ”[tack] vare positiv livsstil, som bland annat inkluderar välstånd, jämställdhet, hälsa och välbefinnande, har Sverige nu överträffat 162 andra länder”.
Det var som fasen, tänkte jag, lite stolt och lite misstänksamt. Bäst kolla vad det handlar om. Information visade sig finnas på hemsidan för The Good Country.