Nu ska jag inte vara så dogmatisk som du kanske tror. Jag har tidigare kraftfullt argumenterat för att marxismen och PK-ismen är väsensskilda djur, men man kan också anlägga ett annat betraktelsesätt. I ett visst perspektiv kan jag erkänna att de har släktskap.

Jag tror att marxismens fundament är arbetsvärdeläran. Den säger ungefär att värde, alltså nyttigheter, sådant som man i vår tid mäter i pengar och tidigare kanske i skäppor råg och askar lax, skapas av arbete. Arbete mäts i timmar. Den som arbetat i tio timmar har alltså skapat dubbelt så mycket värde den som arbetat i fem timmar. Det görs ingen distinktion i kvaliteten på arbetet. Alla arbetstimmar skapar lika mycket värde.

Portugisiskalärarinnan och jag talade om hur mobiltelefonerna ändrat vår livsstil. Ett exempel bara. Förr i tiden, när man stämde möte med någon, så sa man till exempel ”Vi ses i hörnet av Sturegatan och Karlavägen i morgon klockan halv sju”. Nästan alltid och med minutiös precision förverkligade sig också mötet enligt den uppgjorda planen. Hela planeringsprocessen inklusive förhandling och beslut tog kanske 30 sekunder.

Nu går det inte till så. Nu säger man i stället ”Kan vi inte ses i morgon?” ”Absolut. Vi hörs av i morgon.”

Jag har sagt det här förut, men likaväl som Fader vår behöver upprepas i kyrkan i århundrade efter århundrade så kan detta budskap inte nog ofta inhamras i församlingens medvetande.

Politikerväldet och dess intellektuella stormtrupper i media har under de senaste månaderna fått upptäcka att deras normala skrämsel- och brunmenartaktik gentemot medborgare som vill diskutera migrationsfrågan på allvar inte längre fungerar. Folk bryr sig allt mindre om ifall de blir kallade rasister och brunråttor.

Det finns ett antal formella orsaker till att jag inte skulle kunna komma ifråga som amerikansk president, bland annat att jag inte är född i USA. Men det finns andra och djupare orsaker till att jag vore oduglig till posten.

Jag har nämligen inget omdöme. Ta det här med Trumplägrets eventuella samröre med ryssarna under valkampanjen i höstas. Trumplägret förnekar att kontakter ska ha tagits och motståndarna kräver att saken utreds i botten. Den bakomliggande föreställningen är att sådana internationella kontakter vore förkastliga. Inte ens Trump själv tycks se något förlåtande i närmanden av den typen (om de nu förekommit).

Den 27 maj, tolv dagar före valet i Storbritannien, läste jag en artikel i Dagens Nyheter som förklarade att Theresa May hade segern som i en liten ask. ”Därför kan ingen rubba Theresa May”, var rubriken. Det förklarades att ”Theresa May [drar] fram över landet och krossar både främlingsfientliga Ukip och det krisande Labourpartiet i ett enda slag”.

Förklaringen till denna oerhörda och säkra framgång låg i att ”de brittiska konservativa gillar helt enkelt att vinna. Och vinner är något Theresa May gör”. För att understryka Mays förkrossande överlägsenhet drar skribenten till med en talande liknelse: ”Det här är ett presidentval med bara en kandidat”.

Jag åt lunch med en god vän, tillika vetenskapsperson och forskare inom ämnet nationalekonomi. Hon påpekade att svenskt näringsliv, representerat av organisationen med samma namn, under de senaste kanske två årtiondena blivit alltmer välvilligt inställt till invandringen. Det är väl rätt naturligt, sa hon, ty med mer folk som söker arbete sjunker lönerna och när lönerna sänks så går vinsterna upp. Det konstiga är, sa hon, att LO inte orkar stå emot med mer kraft. Om LO representerade sina medlemmars intressen mer än någon sorts politisk korrekthet så skulle organisationen kräva stopp för en invandring som hotar sänka lönerna.

Helt logiskt, sa jag. Men jag har en annan, kanske kompletterande förklaring till svenskt näringslivs invandringsvänliga inställning. Den utgår från teorin om det välfärdsindustriella komplexet och den är inte så nationalekonomisk, utan kanske mer statsvetenskaplig.

Det slog mig att jag inte sett så mycket om stök på bibliotek på senare tid. För två år sedan uppmärksammade Paulina Neuding företeelsen genom artiklar i Svenska Dagbladet, men sedan har det liksom blivit tyst. Antagligen har väl någon löst problemet, tänkte jag.

För säkerhets skull frågade jag herr Google om hans uppfattning.

Låt mig här passa på att kommentera herr Googles existens. Jag kan knappt komma på någon som gjort mer för friheten och demokratin än herr Google. Det skulle i så fall vara herr Gutenberg, han med boktryckerikonsten. Herr Gutenberg gjorde det möjligt för vanliga människor, såframt de var läskunniga och hade en liten peng, att själva utan mellanhand, exempelvis i form av en präst med egna avsikter, ta del av andras tankar och då inte bara författarnas av evangelierna och Pauli brev, utan även sekulära och rentav revolutionära skrifter. Man kan inte nog lovprisa herr Gutenberg för de mänskliga framsteg hans konstruktion möjliggjorde.

Min portugisiskafröken i Rio de Janeiro blev lite störd häromsistens. Hon tyckte att jag tog för lätt på de mänskliga rättigheterna när jag pratade om att polisen inte får dra sig för att använda våld när det gäller att återerövra det statliga kommandot över no go-zoner. Det gjorde mig lite bekymrad eftersom hon är en klok kvinna. Om hon tyckte sig upptäcka tvivelaktiga tendenser hos mig måste jag utsätta mig för allvarlig skärskådning.

Efter ett tag upptäckte jag en sak som jag aldrig tänkt på tidigare. Den är kanske självklar för andra, men jag hade aldrig formulerat den i min skalle. Upptäckten är att det inte kan finnas några mänskliga rättigheter, till exempel yttrandefrihet och religionsfrihet, om det inte finns vad Thomas Hobbes kallade en Leviatan, alltså en statlig våldsapparat med ensamrätt på våldsutövning som dessutom svartsjukt och vildsint värnar sitt våldsmonopol. 

En överläkare vid namn Stefan Krakowski skriver den 1 juni en gästledare i Svenska Dagbladet där han säger att trots all utbildning verkar folk inte bli mer insiktsfulla:

Det vi nu ser från delar av allmänheten är en misstro mot vetenskaplig forskning i sig, och de resultat den ger, exempelvis när det gäller vaccination av barn…

Många tycks inte längre vara intresserade av att inhämta information förutsättningslöst. I stället utgår man från ett känslosvall kring vilket man bygger sina argument och där inga oliktänkande tolereras. Inte sällan uttryckt i oförsonlig ton på sociala medier.

På senare tid har det chockerat uppmärksammats att det pågår en del hanky-panky på landets HVB-hem för ensamkommande flyktingbarn. Det handlar närmare bestämt om att kvinnlig personal har sex med barnen. Företeelsen påstås vara ”normaliserad”. Att den så kallade Arbogakvinnan haft sex med flera av de manliga barnen på sitt HVB-hem verkar vara en allmänt känd skandal.

SVT visar en filmsnutt av vilken det framgår att det kan handla om värsta bunga bunga-party i Silvio Berlusconis anda:

Det är en kväll i Åmål. I en lägenhet på orten dricks det en hel del alkohol. Vissa i sällskapet beskrivs som berusade. Det kräks, det dansas, och till och med ett bord går sönder. I lägenheten finns då bland annat en minderårig ungdom som bor på ett HVB-hem i kommunen. Och flera ur personalen på HVB-hemmet.

Vi har alla genom åren hukat oss för PK-stormen, för anklagelserna om rasism och fascism. Vi har aktat oss för att uttrycka eller ens tänka förbjudna tankar eftersom vi, i varje fall några av oss, på allvar undrat om PK-fariséerna kanske trots allt har haft rätt och att vi i själva verket burit på brunråttegener.

En del har hukat sig mindre än andra, varit ståndaktiga, stått upp i den isande snålblåsten och vägrat att vika sig. Många av dessa har blivit hårt straffade, förlorat vänner, utstått familjegräl, fått tåla arbetskamraters gliringar och illa dolda förakt och kanske missat befordran, utvecklingschanser och förmåner på jobbet. 

Många av vårt samhälles dominerande debattfrågor drivs av emotionella eller sociologiska överväganden snarare än av insikter och förståelse. Jag tror att frågan om den ekonomiska tillväxten är en sådan. Till exempel skriver miljöpartiet så här i sitt program:

”Vi måste ställa om till en ekonomi som tar långsiktiga hänsyn till miljön och människors välbefinnande. Ständig ekonomisk tillväxt i traditionell bemärkelse är inte möjlig på en planet med begränsade resurser. Det är politikens ansvar att forma marknadens förutsättningar så att resurser används i överensstämmelse med villkoren för ett hållbart samhälle.”

Vad jag kan förstå är detta för många känslomässigt tilltalande men i praktiken bakvänt resonerat. (Och dessutom försåtligt, ty ”vi” betyder, fattar man när man läser vidare, staten, inte ”vi medborgare”.)

I rummet står en massa elefanter som man inte kan se om man är ledande politiker. Där finns elefanten Skola, elefanten Migration, elefanten Kriminalitet, elefanten Accelererande Offentliga Utgifter, elefanten Sjukvård och så vidare.

Folket, som till skillnad från de ledande politikerna kan se elefanterna, ägnar stor och bekymrad ansträngning åt att försöka begripa varför de ledande politikerna inte tycks uppfatta elefanterna.

En brottsling är en individ som vänder sig mot personer i det kollektiv han tillhör – ibland även mot personer i andra kollektiv – med onda avsikter, till exempel att skada eller bestjäla dem.

En soldat är en individ som på uppdrag av, eller åtminstone som representant för, det kollektiv han tillhör vänder sig mot personer som inte tillhör kollektivet i motsvarande syften. 

När alla dominobrickorna står korrekt uppradade så räcker det med en lite puff på bricka nummer ett så faller så småningom hela raddan i ett mönster som kan vara både elegant och komplicerat. Det kan ha tagit evigheter att tänka ut och bygga systemet och så faller alltihop på ett ögonblick. Jag kom att tänka på det när jag som så ofta tidigare satt och funderade på varför det svenska etablissemanget av samhällstänkare tillika politikerna aldrig verkar kunna tänka en redig och trovärdig tanke när det gäller invandringspolitiken i stort. Jag tror att förklaringen är att de räds en dominoeffekt.

Jag skrev nyss om populismen och dess defekter. Min tes (som jag inte formulerade så himla tydligt i texten; ber om ursäkt) är att populistiska synsätt och förklaringar är sådana som makthavare eller andra använder för att förvilla medborgarna och förmå dessa att leta efter sina fiender på fel ställe. Populismen kan hjälpa makthavare att skylla ifrån sig och vända folks uppmärksamhet från deras (makthavarnas) egna tillkortakommanden.

Vi kan ta några konkreta exempel. Låtsas att det pågår en massinvandring till Sverige med potentiellt stora skadeverkningar för nationen. Du tror att statsminister Löfven är åtminstone delansvarig och ringer till honom.

Om man vet vad en person har för uppfattning i en viss fråga kan man ofta förutse vad vederbörande tycker i en annan, till synes orelaterad, fråga. Om jag upptäcker att Nisse oroar sig för klimathotet så satsar jag lugnt en hundring på att han är positiv till migration trots att klimat- och invandringsfrågorna inte har något med varandra att göra. Om träffar jag någon som liksom jag själv oroar sig för migrationens konsekvenser kan jag vara ganska säker på att hon inte är djurrättsaktivist. Hur kan det komma sig att värderingarna klustrar sig på ett så förutsägbart vis (om de nu gör det, den saken är inte bevisad, det bara känns så)?

Jag tror att vi i vår tid har två dominerande förhållningssätt till tillvaron. Det ena företräds av PK-isterna, det andra av Förnekarna. (I detta schema är jag Förnekare, total disclosure.)

Påven har nyligen besökt Portugal. I samband därmed passade det portugisiska flygbolaget TAP på att skriva ett reportage om Hans Helighet i sitt ombordmagasin varifrån jag hämtat inspiration till dessa rader. Om du är en varm anhängare till påve Franciskus så bör du kanske sluta läsa här.

Jag menar att denne begåvade och medryckande person liksom ett slags återuppstånden Olof Palme förtalar dem som står för utveckling och framsteg på vår jord, nämligen västlandet med USA i spetsen (ehuru USA har gjort mycket dumt på senare tid, det förnekar jag inte). Samtidigt fjäskar påven för dem som gärna vill dela den rike mannens liv men inte riktigt vet hur man gör annat än genom att på olika sätt begära plats vid den rike mannens bord.

Jag undrar om någon ekonom, Karl Marx undantagen, har gjort så mycket skada för mänskligheten som John Maynard Keynes. Karl Marx kommer nog etta med tanke på vad han varit medskyldig till i länder som Sovjetunionen, men Keynes bekläder alldeles säkert andraplatsen för sina vilseledande teorier.

Keynes är det internationella politikerväldets profet. Hans epokgörande – saker kan vara epokgörande fast de är dåliga – verk The General Theory of Employment, Interest and Money publicerades 1936. Demokratin hade slagit igenom i västerlandet bara något eller några decennier tidigare. En ny typ av härskare – politikerna – började just bli varma i kläderna.

Jag minns den ljuva tiden när samhällsanalysen låg fast, när de politiska orden hade ungefär samma betydelse i olika läger så att man på det hela taget visste vad man talade om (även om man ville olika saker). Högern, borgerligheten, Svenska Arbetsgivareföreningen, Svenska Dagbladet och Gösta Bohman var i stort sett samma sak. Likaså var vänstern, socialdemokratin, Tage Erlander, Norra Bantorget, arbetarklassen, Folkets Park, ABF och Stockholms-Tidningen ett enhetligt och sammansvetsat intresse.

Abdellah Taïa (44) är, enligt egen utsago, en marockansk bög som bor sedan 19 år i Paris. På SvD Kultur framförde han att han är ”mycket rädd”:

Rädd för att se Europa sjunka ned i rasism. Rädd för den vite mannen och hans skrämmande brister.

Jag är en vit man. Det är mig och mina skrämmande brister författaren är rädd för. Hur menar han?

Om man anstränger sig lite kan man lära sig en del om den kulturella integrationens vardagsproblematik under en taxiresa från Stockholm till Arlanda. Min förare hette Tomas och var en kristen, normalt arabisktalande man från Bagdad, enligt uppgift utbildad IT-ingenjör. Till min glädje kunde han efter åtta år i Sverige också uttrycka sig något lite på svenska.

Samtalet började inte så bra, för han sa att muslimerna i Bagdad hade krävt honom på en straffavgift om 2 000 amerikanska dollar i månaden för att inte döda honom om han inte antog islam. Jag försökte artigt uttrycka mina tvivel på den angivna månadsavgiften som jag tyckte lät osannolikt hög. Om det kostar en kvarts miljon kronor om året att vara kristen i Bagdad behöver väl muslimerna inte ens lämna offerten utan kan avrätta alla konverteringsovilliga kristna på direkten. Det är kanske just det de faktiskt gör.

Statsvetenskapsprofessorn Bo Rothstein vid Göteborgs och Oxfords universitet påminner mig om den store tänkaren Voltaire eller kanske snarare om filosofen Pangloss i Voltaires bok Candide. Vilka olyckor som än drabbade kunde Pangloss efter visst grubblande komma fram till att vi lever i den bästa av alla världar.

I Dagens Nyheter den 21 maj ger Rothstein prov på vilka funderingar detta sinnelag kan framkalla. Den som liksom jag närde föreställningen att Sverige har allvarliga problem blir upplyst om motsatsen, ty vi lever i den bästa av alla världar.

I de nedre tonåren tyckte jag mycket om att rida. Jag gillade hästar och läste allt om djuret. Jag kunde svaret på 10 000-kronorsfrågan om hästar som en tjej på teve missade i finalen. (Programledare Baehrendtz frågade efter namnen på de tre hingstar som räknas som anfäder till det engelska fullblodet. De hette Herod, Eclipse och Matchem.)

En sommar bodde jag på en bondgård där det fanns en ponny som jag fick rida. Han hette Putte och var egensinnig och listig. Han var inte så förtjust i hinderhoppning, så han förberedde sig alltid att göra en plötslig undanmanöver strax före hindret. Gradvis utvecklade jag min misstänksamhet mot skumma rörelser vid anloppet så att jag kunde parera och förmå Putte att genomföra språnget.

Tjeckiska Republikens förre president Václav Klaus och Jirí Weigl, en medarbetare till Klaus, har skrivit en klargörande liten bok som heter Folkvandring – en kort vägledning till vår tids migrationskris. Boken består av ett kort, lättillgängligt och välargumenterat resonemang som naturligtvis skulle brunråttestämplas av pk-isterna om de ens vågade komma i närheten av skriften. Personligen har jag svårt att se något fascistiskt eller rasistiskt i Klaus och Weigls tankegångar.

Om man frågar president Donald Trump vad globalisering betyder skulle han antagligen säga något om att amerikanska jobb flyttar till Kina, något som han inte gillar.

Om man frågar Tjeckiens före detta president Václav Klaus vad globalisering betyder skulle han sannolikt peka på en, enligt honom, av Brysselbyråkratin framkallad folkvandring till Europa av afrikaner och folk från Mellanöstern. (Ta del av hans läsvärda bok Folkvandring, en kort vägledning till vår tids migrationskris eller vänta lite så skriver jag en krönika om den.)

Finanspolitiska Rådet är en myndighet som bland annat har till uppgift att framföra synpunkter på regeringens ekonomiska politik, vilket rådet nyligen gjort. Regeringen får en hel del troligen välförtjänt skäll, men jag ska endast uppehålla mig vid en detalj i rådets rapport, nämligen sysselsättningsgraden för utomeuropeiskt födda (UEF). Det är en potatis som ju mer tiden går framstår som – och faktiskt alltmer erkänns vara – allt hetare. Rådet självt sammanfattar så här:

Ju närmare människan kommer ett eftersträvat mål, desto mer outhärdlig och plågsam tycks henne den återstående sträckan.

Ibland känns det så i alla fall. När kvinnorna har (eller i varje fall nästan har) uppnått full jämställdhet med männen så framstår varje kronas löneskillnad till männens förmån som en oursäktlig förolämpning. Företeelser på en nivå som tidigare, innan jämställdhetsivern slagit till med sin fulla kraft, fördragits med jämnmod mobiliserar nu korståg mot de återstående missförhållandena.

Skyldighet 7: Du ska vara pålitlig

Tillit är fundamentet i varje fungerande gemenskap. Om vi inte litar på vår nästa blir snart sagt varje mänskligt projekt fåfängt eller ogörligt. Om vi inte tror att andra bilister håller sig till höger törs vi inte ge oss ut i trafiken. Om vi inte tror att livsmedelsproducenterna månar om hygienen törs vi inte äta maten.

Envar är skyldig att ständigt bevisa sig vara värd att lita på.

Skyldighet 5: Du ska i ord och handling påminna andra om deras medborgerliga skyldigheter

I våra förfäders bondbyar rådde stark social kontroll. Människorna kände varandras historia och läggning och utövade kollektiva påtryckningar på den som avvek från rådande sociala normer. Ovanför menigheten fanns prästen och länsman som kom med ytterligare, mer eller mindre hårdhänta, förmaningar när det ansågs behövas. Det hela var ganska tryckande, för att inte säga kvävande, för alla andra än de mest konforma.