Jag roade mig med att lusläsa den där studien från Brottsförebyggande rådet om utlandsföddas och sverigeföddas relativa brottslighet. Ja, just den som publicerades 2005 och som visade exempelvis att det var 5,3 gånger så sannolikt att en utlandsfödd från ”Övriga Afrika” var brottsmisstänkt som att en svensk som fötts i Sverige av svenska föräldrar var misstänkt. Just den studien som minister Morgan Johansson förklarat inte behöver uppdateras eftersom vi redan vet allt. Han anser inte att ”en rapport om registrerad brottslighet och individers ursprung skulle tillföra kunskap med potential att förbättra det svenska samhället”.

Igår skrev jag att principer nog är bra, men att man i alla fall måste dagtinga med dem och lita till omdömet när det börjar hetta till i livet. Då insåg jag att det komiska uttalandet av Groucho Marx – ”Jag håller hårt på mina principer och om dom inte passar er så har jag andra” – egentligen inte alls är komiskt utan djupt allvarligt och sant.

Vi kan ta ett exempel. Den 10 oktober intervjuar DN Kultur en amerikansk historiker som heter Timothy Snyder och ogillar president Trump. Snyder när ett hopp om att nationen ska kunna stoppa Trump:

Den öppet nazistiska Nordiska Motståndsrörelsen visar upp sig på gatorna och förkunnar hitleristiska budskap. Sverige ogillar hitleristiska budskap. Betyder det att Sverige bör förbjuda NMR att presentera sina uppfattningar?

Jag har här och där med hänvisning till yttrandefriheten argumenterat mot dem som önskar ett förbud mot offentliga nazistiska predikningar. Svenskarna är inte så korkade, har jag hävdat, låt nazisterna lägga fram sina teser så kommer dessa extremister att spricka som troll i solen.

Så här har jag fattat det. I invandrartäta områden förekommer det att unga män från olika ligor eller klaner kommer i fejd med varandra vilket ej sällan slutar med skjutning eller knivskärning. De sårade förs då genom välfärdsstatens försorg till vårdinrättningar som har till uppgift att efter förmåga rädda livet på våldsverkarna och plåstra om deras skador. 

Det hände sig på den tiden när Nordamerika fortfarande behärskades av indianer att svår torka utbröt. Hövdingarna samlades till rådslag om åtgärder mot vattenbristen. De beslöt att det behövdes en jättesatsning på fler regndansare.

Nu kanske du tror att jag menar detta som anspelning på de två lärarlyft som den förra och den nuvarande regeringen genomförde åren 2013 och 2016 och som av Riksrevisionen nyligen befunnits bristfälliga. Men just nu var det inte den korkade utbildningspolitiken jag hade i tankarna, utan begreppet opinionsbildning.

Föreställ dig att du förväntas rösta på ett av två lag som båda lägger fram planer för hur de ska genomföra en omöjlig uppgift, till exempel att tävla i lagsimning över Atlanten. Din uppgift som väljare är att bedöma vilket av lagens planer som är minst korkad och sedan rösta på detta minst dåliga lag som i bästa fall, vilket du redan i förväg har begripit, som längst kan ta sig till Jyllands nordspets.

År 1902 skrev Lenin en skrift med ovanstående rubrik. Hans svar var att eftersom arbetarklassen var för trög för att förstå sina egna intressen så måste den företrädas av ett parti med intellektuella yrkesrevolutionärer som verkade för arbetarklassens sak. Året därefter skapades bolsjevikpartiet för att förverkliga denna idé.

Först gick det bra i bemärkelsen att bolsjevikpartiet kom till makten. Sedan gick det dåligt för att det ryska folket inte var med på de intellektuella yrkesrevolutionärernas noter.

Jag tillhör en grupp i samhället som anses ha ansvaret för nästan allt som är dåligt, nämligen vita, västerländska, heterosexuella män. Att just jag eventuellt inte personligen medverkat i alla de vita männens skändligheter sedan århundraden tillbaka befriar mig inte från någon del av skulden ty vita män döms efter principen ”en för alla, alla för en”. En vit mans synder ska inte bara straffas i tredje eller fjärde led, som i Bibeln, utan till generationernas slut. Dessutom sprids skulden som en neslig smitta från vit man till vit man. Obönhörligt infekteras alla utan undantag. Det går inte att komma undan skulden annat än på ett sätt som jag återkommer till.

De senaste hundrafemtio årens mest framgångsrika politiska idéströmning har, påstår jag, varit den socialistiska eller socialdemokratiska rörelsen, åtminstone i Sverige, där den förkroppsligats av SAP, Sveriges socialdemokratiska arbetareparti. (Numera har rörelsen avsevärt försvagats vilket symboliskt illustreras av att herr Google nästan bara pratar om ett tyskt mjukvaruföretag med samma namn när man frågar honom om SAP.)

Transportstyrelsen struntade i lagen och av någon anledning blev det ett himla hallå. Varför skriver jag ”av någon anledning”? Är det inte en självklar skandal om en myndighet bryter mot lag? Det borde vara en självklar skandal, men för den som har lite erfarenhet av svensk myndighetskultur, särskilt kommunal, framstår upprördheten som skenhelig .

Jag blir illa berörd och rentav förorättad av PK-istiska idéer. Så småningom har jag kommit fram till att detta är denna ideologis syfte, nämligen att skapa mentalt obehag för medelklassare.

”Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta” skrev Esaias Tegnér i Epilog vid magisterpromotionen 1820. Det betyder att om du inte fattar vad någon säger så gör talaren det inte heller.

Tegnérs tes låter bra, men det finns situationer när den inte stämmer, nämligen när talaren medvetet, oftast på grund av motsägelser i sina föreställningar, luddar till sina utsagor.

Då och då (till exempel här) har jag skrivit om hur intressenterna, även myndigheterna, inom det välfärdsindustriella komplexet i sina resonemang ofta slår knut på sig själva för att få migrationen att framstå i god dager. Här är en passus ur en artikel på DN Debatt skriven av två medarbetare på den ”fackföreningsnära tankesmedjan” Arena idé:

Man förstår inte saker genom att vara ohyggligt begåvad utan genom att ha en viss basintelligens och sedan ständigt fundera. Det är energin, den ständiga strävan, fliten, som gör skillnaden. Jag har märkt det på mig själv.

Du är vid det här laget bekant med min teori som det svenska samhället, att det består för det första av ett härskande skikt – politikerväldet med vidhängande välfärdsindustriellt komplex –, för det andra av en rätt slitstark medelklass som betalar samt för det tredje ett skikt behövande, i allmänhet olika slags offer, som nyttjar välfärdskomplexets tjänster och omsorger och utgör dess klienter.

Ständigt råkar man, i varje fall jag, ut för folk som förnumstigt säger att det inte går att vrida tiden tillbaka. Skolan var bättre förr. Visst, men det går inte att vrida tiden tillbaka. Vi har problem med migrationen. Absolut, men vad vill du, det går ju inte att vrida tiden tillbaka.

I en viss bemärkelse är det förstås korrekt att det inte går att vrida tiden tillbaka, nämligen just i bemärkelsen att det inte går att vrida tiden tillbaka. Vi kan inte återskapa alla de förhållanden som gällde för en timme eller en vecka eller ett årtionde sedan. Det begriper vem som helst.

Nyligen diskuterade jag med mig själv om den mest sannolika framtiden för Sverige är att politikerväldet kör nationen vidare utför stupet tills vi kraschar eller om politikerna kommer att nyktra till och lyssna på medborgarnas nödrop och vidta de åtgärder som behövs. Frågan är, menade jag, om Sverige är tillräckligt demokratiskt för att landet ska kunna mobilisera ett ledarskap som inte bara ser till sina egna intressen, utan även till folkets.

Om man jämför nazismens uppgång i mellankrigstidens Tyskland med militärkuppen mot president Allende så tror jag man kan dra slutsatser för dagens Sverige, i varje fall om man gör en del kanske halsbrytande förenklingar.

I alla tre fallen står medelklassen i mitten. Medelklassen i alla länder är milt konservativ i bemärkelsen att den ogillar sociala experiment som eventuellt hotar dess tillvaro (se där en första halsbrytande förenkling).

Jag har alltid varit ganska ljum inför Europeiska Unionen. Jag röstade för svenskt medlemskap och till om med för att Sverige skulle införa euron men utan att egentligen veta varför. Folk sa att det var så himla bra och jag hade inga starka egna övertygelser eller känslor hit eller dit.

Den 13 september höll Europeiska kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker sitt årliga State of the Union Address. Jag läste talet och det fick mig att tänka, för sent och för okunnigt kanske, men bättre sent och skakigt än inte alls.

Man fattar häpnadsväckande långsamt. I vilket fall som helst gör jag det. Liksom alla andra har jag till helt nyss utgått från att Sverige är uruselt på att integrera migranter. Nu plötsligt förstår jag att det är tvärtom. Vi svenskar har en alldeles särskild kompetens att göra främlingar till en välfungerande del av det svenska samhället.

Den 17 mars i år intervjuade jag Mohamed Omar på DGS-TV. Mohamed sa en sak som jag dittills, för bara ett halvår sedan, inte hade fattat, nämligen att andra generationens migranter, människor som är födda i Sverige av inflyttade föräldrar, har mer sociala problem och är mer brottsligt belastade än den första generationen, alltså deras föräldrar. Liksom alla andra drog jag slutsatsen att det fanns något fel i den svenska integrationsprocessen. Den andra generationen hade ju inte blivit som svenskar.

Jesus var en av alla tiders främsta lärare, det behöver man inte tro på Gud för att inse, det räcker med att läsa Bibeln. Men trots hans oändliga pedagogiska arbete med lärjungarna, konstaterade han vid deras sista gemensamma måltid, hade de inte fattat vad han sa. Han hade gett dem allt och lik förbannat begrep de inte.

Det här är en rapport från det svenska muslimska brödraskapet till huvudkontoret i Egypten som uppsnappats av den svenska spioncentralen Försvarets radioanstalt (FRA).

Hur kan jag veta det? undrar du. Jo, jag gjorde lumpen där för femtio år sedan. Vi FRA-are har ett hemligt nätverk som ger oss fullständig och totalt tillförlitlig information om allt som sker i världen. Såklart har vi svurit en ed att inte undslippa oss ens ett kommatecken av allt det betydelsefulla vi informeras om.

Ju mer man – i alla fall jag – besvärar sig med att försöka förstå något särskilt, desto mer inser man att samtidens uppfattningar om detta särskilda är en social konstruktion, alltså en intellektuell uppfinning som inte behöver ha så mycket med fakta att göra.

Sedär har jag återigen utfärdat en generell lag som jag baserar på ett enda exempel, nämligen slaveriet. Slaveriet var i avgörande stycken inte som vi tror att det var.

Nu ska jag spekulera lite, kanske osäkert och snett, men i en fråga som jag tror är relevant hur skevt jag än tänker just nu.

Härom morgonen upptäcktes ett bilinbrott i mina hemkvarter, krossad ruta, utskurna instrument och bortskruvad ratt. Det var troligen första gången sedan Oscar II. Sådant skärper tankeverksamheten, i varje fall på mig.

Faktaresistent är ett skällsord som riktas mot personer som tycker annorlunda än talaren. Häromdagen träffade jag en person som med emfas framförde att alla som ifrågasatte vinster i välfärden var faktaresistenta eftersom vinster är tecken på effektivitet och alla som inte uppskattar effektivitet definitionsmässigt är idioter.

Nu var det här ett socialt evenemang av den typ där man förutsätts instämma och nicka medhåll för att inte skapa obehagliga situationer, men eftersom jag med tilltagande erfarenhet och förhoppningsvis visdom får allt svårare för det konventionella anmälde jag, ehuru inlindat och med största respekt, att jag, trots att jag är den enskilde person som har mest ansvar för införandet av skolpengssystemet i Sverige, kan se problem med vinstmotivet i skolan.

Den industriella revolutionen löste problem för människan som Gud eller naturen hade skapat – eller åtminstone underlåtit att rätta till. Människans liv blev bättre, friare och längre. Visst pågår den utvecklingen fortfarande – om än i lägre fart; se bara på hur mycket långsammare BNP per capita växer nuförtiden jämfört med för femtio och hundra år sedan – men mer och mer måste vi engagera oss för att lösa problem som inte skapats av Gud eller naturen, utan av oss själva.

Jag är ingen tränad filmrecensent, men då och då går jag på bio och får intryck. Häromdagen såg jag The Square av Ruben Östlund, palmvinnare i Cannes.

Startpunkten är att monarkin har avskaffats, vilket listigt och rätt konstnärligt diffust antyds av att Gustav II Adolfs ryttarstaty på torget med den konungens namn i Stockholm demoleras. Kungliga Slottet görs om till ett konstmuseum som heter X Royal. X som i ex, något passerat.

En del läsare har dubier kring teorin att Sverige styrs av det välfärdsindustriella komplexets egenintressen. De menar att människor som jobbar inom komplexet inte i huvudsak drivs av önskemål om att deras arbetsgivare måtte få större offentliga anslag, utan av en drift att vara goda och att ständigt kunna sola sig i strålglansen från de egna dygderna.

Jag menar att det ligger mycket denna observation, men att resonemanget om det omsättningsmaximerande välfärdskomplexet håller i alla fall.

Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski har varit på bio och redovisar sina intryck i form av en huvudledare bakom betalvägg den 17 september. Han har sett Ruben Östlunds ”The Square”. (Det har jag också och kommer med en recension inom kort.)

Wolodarskis observationer koncentreras till filmens paradscen, ett tiominuters artöverskridande mobbningsdrama där en ensam mycket naturtrogen apimitatör gradvis tar kontrollen över en hel bankett av väluppfostrade, smokingklädda överklassmänniskor. Festdeltagarna har på förhand instruerats att negligera apmannen för att inte provocera honom och sitter därför lydigt, under ökande obehag, stilla medan apan begår den ena skändligheten efter den andra mot utvalda gäster. Till slut, när apmannen överfaller och kanske förbereder sig att våldta en ung kvinna i allas åsyn, släpper bankettgästernas hämningar och ett gäng smokingherrar övermannar apan och slår möjligen ihjäl honom. Som Wolodarski påpekar hade motsvarande lika gärna kunnat utspela sig på en skolgård eller på sociala medier.

Jag har kommit på mig själv med en intellektuell inkonsistens. Jag pläderar två sinsemellan åtminstone delvis motsägelsefulla teser.

Den ena tesen är att det går en huvudmotsättning mellan å ena sidan politikerväldet och det vidhängande välfärdsindustriella komplexet och å den andra den hyggligt anständiga och skattebetalande medelklassen som exploateras av motståndarsidan för att motståndarsidan ska kunna fortsätta sitt självförhärligande humanitära stormaktsprojekt och därmed vinna fördelar för sig själv.

För ungefär två år sedan hade jag en diskussion med Lorentz Lyttkens, som alltid har kloka synpunkter. Jag var redan då oroad över vart Sverige var på väg och det var han också, men han var mer förtröstansfull. Han sa att han trodde på demokratin. Om medborgarna vill andra saker än vad politikerna artikulerar så kommer politikerna att ändra sig eftersom de vill bli återvalda, sa han. De älskar nämligen makten mer än något annat.