Man förstår inte saker genom att vara ohyggligt begåvad utan genom att ha en viss basintelligens och sedan ständigt fundera. Det är energin, den ständiga strävan, fliten, som gör skillnaden. Jag har märkt det på mig själv.

Du är vid det här laget bekant med min teori som det svenska samhället, att det består för det första av ett härskande skikt – politikerväldet med vidhängande välfärdsindustriellt komplex –, för det andra av en rätt slitstark medelklass som betalar samt för det tredje ett skikt behövande, i allmänhet olika slags offer, som nyttjar välfärdskomplexets tjänster och omsorger och utgör dess klienter.

Ständigt råkar man, i varje fall jag, ut för folk som förnumstigt säger att det inte går att vrida tiden tillbaka. Skolan var bättre förr. Visst, men det går inte att vrida tiden tillbaka. Vi har problem med migrationen. Absolut, men vad vill du, det går ju inte att vrida tiden tillbaka.

I en viss bemärkelse är det förstås korrekt att det inte går att vrida tiden tillbaka, nämligen just i bemärkelsen att det inte går att vrida tiden tillbaka. Vi kan inte återskapa alla de förhållanden som gällde för en timme eller en vecka eller ett årtionde sedan. Det begriper vem som helst.

Nyligen diskuterade jag med mig själv om den mest sannolika framtiden för Sverige är att politikerväldet kör nationen vidare utför stupet tills vi kraschar eller om politikerna kommer att nyktra till och lyssna på medborgarnas nödrop och vidta de åtgärder som behövs. Frågan är, menade jag, om Sverige är tillräckligt demokratiskt för att landet ska kunna mobilisera ett ledarskap som inte bara ser till sina egna intressen, utan även till folkets.

Om man jämför nazismens uppgång i mellankrigstidens Tyskland med militärkuppen mot president Allende så tror jag man kan dra slutsatser för dagens Sverige, i varje fall om man gör en del kanske halsbrytande förenklingar.

I alla tre fallen står medelklassen i mitten. Medelklassen i alla länder är milt konservativ i bemärkelsen att den ogillar sociala experiment som eventuellt hotar dess tillvaro (se där en första halsbrytande förenkling).

Jag har alltid varit ganska ljum inför Europeiska Unionen. Jag röstade för svenskt medlemskap och till om med för att Sverige skulle införa euron men utan att egentligen veta varför. Folk sa att det var så himla bra och jag hade inga starka egna övertygelser eller känslor hit eller dit.

Den 13 september höll Europeiska kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker sitt årliga State of the Union Address. Jag läste talet och det fick mig att tänka, för sent och för okunnigt kanske, men bättre sent och skakigt än inte alls.

Man fattar häpnadsväckande långsamt. I vilket fall som helst gör jag det. Liksom alla andra har jag till helt nyss utgått från att Sverige är uruselt på att integrera migranter. Nu plötsligt förstår jag att det är tvärtom. Vi svenskar har en alldeles särskild kompetens att göra främlingar till en välfungerande del av det svenska samhället.

Den 17 mars i år intervjuade jag Mohamed Omar på DGS-TV. Mohamed sa en sak som jag dittills, för bara ett halvår sedan, inte hade fattat, nämligen att andra generationens migranter, människor som är födda i Sverige av inflyttade föräldrar, har mer sociala problem och är mer brottsligt belastade än den första generationen, alltså deras föräldrar. Liksom alla andra drog jag slutsatsen att det fanns något fel i den svenska integrationsprocessen. Den andra generationen hade ju inte blivit som svenskar.

Jesus var en av alla tiders främsta lärare, det behöver man inte tro på Gud för att inse, det räcker med att läsa Bibeln. Men trots hans oändliga pedagogiska arbete med lärjungarna, konstaterade han vid deras sista gemensamma måltid, hade de inte fattat vad han sa. Han hade gett dem allt och lik förbannat begrep de inte.

Det här är en rapport från det svenska muslimska brödraskapet till huvudkontoret i Egypten som uppsnappats av den svenska spioncentralen Försvarets radioanstalt (FRA).

Hur kan jag veta det? undrar du. Jo, jag gjorde lumpen där för femtio år sedan. Vi FRA-are har ett hemligt nätverk som ger oss fullständig och totalt tillförlitlig information om allt som sker i världen. Såklart har vi svurit en ed att inte undslippa oss ens ett kommatecken av allt det betydelsefulla vi informeras om.

Ju mer man – i alla fall jag – besvärar sig med att försöka förstå något särskilt, desto mer inser man att samtidens uppfattningar om detta särskilda är en social konstruktion, alltså en intellektuell uppfinning som inte behöver ha så mycket med fakta att göra.

Sedär har jag återigen utfärdat en generell lag som jag baserar på ett enda exempel, nämligen slaveriet. Slaveriet var i avgörande stycken inte som vi tror att det var.

Nu ska jag spekulera lite, kanske osäkert och snett, men i en fråga som jag tror är relevant hur skevt jag än tänker just nu.

Härom morgonen upptäcktes ett bilinbrott i mina hemkvarter, krossad ruta, utskurna instrument och bortskruvad ratt. Det var troligen första gången sedan Oscar II. Sådant skärper tankeverksamheten, i varje fall på mig.

Faktaresistent är ett skällsord som riktas mot personer som tycker annorlunda än talaren. Häromdagen träffade jag en person som med emfas framförde att alla som ifrågasatte vinster i välfärden var faktaresistenta eftersom vinster är tecken på effektivitet och alla som inte uppskattar effektivitet definitionsmässigt är idioter.

Nu var det här ett socialt evenemang av den typ där man förutsätts instämma och nicka medhåll för att inte skapa obehagliga situationer, men eftersom jag med tilltagande erfarenhet och förhoppningsvis visdom får allt svårare för det konventionella anmälde jag, ehuru inlindat och med största respekt, att jag, trots att jag är den enskilde person som har mest ansvar för införandet av skolpengssystemet i Sverige, kan se problem med vinstmotivet i skolan.

Den industriella revolutionen löste problem för människan som Gud eller naturen hade skapat – eller åtminstone underlåtit att rätta till. Människans liv blev bättre, friare och längre. Visst pågår den utvecklingen fortfarande – om än i lägre fart; se bara på hur mycket långsammare BNP per capita växer nuförtiden jämfört med för femtio och hundra år sedan – men mer och mer måste vi engagera oss för att lösa problem som inte skapats av Gud eller naturen, utan av oss själva.

Jag är ingen tränad filmrecensent, men då och då går jag på bio och får intryck. Häromdagen såg jag The Square av Ruben Östlund, palmvinnare i Cannes.

Startpunkten är att monarkin har avskaffats, vilket listigt och rätt konstnärligt diffust antyds av att Gustav II Adolfs ryttarstaty på torget med den konungens namn i Stockholm demoleras. Kungliga Slottet görs om till ett konstmuseum som heter X Royal. X som i ex, något passerat.

En del läsare har dubier kring teorin att Sverige styrs av det välfärdsindustriella komplexets egenintressen. De menar att människor som jobbar inom komplexet inte i huvudsak drivs av önskemål om att deras arbetsgivare måtte få större offentliga anslag, utan av en drift att vara goda och att ständigt kunna sola sig i strålglansen från de egna dygderna.

Jag menar att det ligger mycket denna observation, men att resonemanget om det omsättningsmaximerande välfärdskomplexet håller i alla fall.

Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski har varit på bio och redovisar sina intryck i form av en huvudledare bakom betalvägg den 17 september. Han har sett Ruben Östlunds ”The Square”. (Det har jag också och kommer med en recension inom kort.)

Wolodarskis observationer koncentreras till filmens paradscen, ett tiominuters artöverskridande mobbningsdrama där en ensam mycket naturtrogen apimitatör gradvis tar kontrollen över en hel bankett av väluppfostrade, smokingklädda överklassmänniskor. Festdeltagarna har på förhand instruerats att negligera apmannen för att inte provocera honom och sitter därför lydigt, under ökande obehag, stilla medan apan begår den ena skändligheten efter den andra mot utvalda gäster. Till slut, när apmannen överfaller och kanske förbereder sig att våldta en ung kvinna i allas åsyn, släpper bankettgästernas hämningar och ett gäng smokingherrar övermannar apan och slår möjligen ihjäl honom. Som Wolodarski påpekar hade motsvarande lika gärna kunnat utspela sig på en skolgård eller på sociala medier.

Jag har kommit på mig själv med en intellektuell inkonsistens. Jag pläderar två sinsemellan åtminstone delvis motsägelsefulla teser.

Den ena tesen är att det går en huvudmotsättning mellan å ena sidan politikerväldet och det vidhängande välfärdsindustriella komplexet och å den andra den hyggligt anständiga och skattebetalande medelklassen som exploateras av motståndarsidan för att motståndarsidan ska kunna fortsätta sitt självförhärligande humanitära stormaktsprojekt och därmed vinna fördelar för sig själv.

För ungefär två år sedan hade jag en diskussion med Lorentz Lyttkens, som alltid har kloka synpunkter. Jag var redan då oroad över vart Sverige var på väg och det var han också, men han var mer förtröstansfull. Han sa att han trodde på demokratin. Om medborgarna vill andra saker än vad politikerna artikulerar så kommer politikerna att ändra sig eftersom de vill bli återvalda, sa han. De älskar nämligen makten mer än något annat.

När vi funderar över samhället, politiken, framtiden och hur vi ska förhålla oss till alla rörelser, krafter och intressen som spelar i vår omvärld så måste vi ha en rimligt säker grundföreställning om hur spelplanen och regelverket ser ut för att inte bli helt bortkollrade.

En grundfråga är vilka som är mina vänner och vilka som är mina fiender. Chockerad över mitt ordval? Den preussiske generalen och militärstrategen Carl von Clausewitz är känd för postulatet att ”kriget är fortsättningen av politiken med andra medel”. Vänd på det. Politiken är krigets förberedelser med andra medel. Jag menar inte att politiken måste leda till blodigt handgemäng, jag menar bara att det finns vänner och fiender även inom politiken och att vi bör försöka identifiera dem precis som man gör i krig om man ska ha en chans att klara sig.

Bara för att jag inte skrivit om det välfärdsindustriella komplexet på ett tag så ska du inte tro att komplexet har lagt ned verksamheten och bommat igen. Tvärtom. Allt går på högtryck som vanligt, det utvecklas nya slags bidrag och vårdinsatser, det vidunderliga maskineriet ångar på, socialgrottekvarnen mal vidare som aldrig tillförne.

En ideologi är en uppsättning färdiga och med varandra väl avstämda tankar som identifierar det mänskliga samhällets grundläggande drag. Ideologin etablerar ett slags förförståelse som gör att människor kan tala med varandra och hantera sina relationer utan att hela tiden behöva fördjupa sig i filosofins grundproblem.

Det är möjligt att jag är paranoid, men jag oroar mig för ett sammanbrott i Sverige. Vi svenskar vet inte vad som menas med samhälleligt sammanbrott och hur det känns – eller ens ser ut – för Sverige har inte haft något sammanbrott sedan det karolinska enväldet förintades år 1718.

Jag sa till en kompis att vi kanske kan studera sammanbrotten i Sovjetunionen, DDR och Nazityskland för att få lite vägledning. Hitler satt i sin bunker och lovade att stampa fram nya arméer ur marken bara ryssarna kom ännu lite närmare Berlin. Det första som ryker när katastrofer närmar sig är troligtvis sanningen. Man känner att man inte kan lite på någonting.

För många år sedan, på den tiden när det fanns telefonkiosker, träffade jag en höjdare på Brottsförebyggande rådet som sa ha, ha, det mest effektiva brottsförebyggande arbete han själv skulle kunna göra vore om han ställde sig vid en telefonkiosk för att förhindra skadegörelse. Han trodde kort sagt inte på sin egen arbetsgivares förmåga att fullgöra sin uppgift.

Jag skrev nyss om hur västerlandet under den långa perioden sedan andra världskriget har utgjort ett enda långt befrielseprojekt där tidigare förtryckta grupper – enkannerligen kvinnorna – har sluppit ur sin särbehandling och i stället hamnat i en tillvaro med konkurrens på lika villkor med de tidigare härskarna, alltså de vita männen. Min tes var att denna utveckling inte enbart varit behaglig för de nybefriade som i stället kräver skydd mot friheten genom exempelvis kvotering och identitetspolitik.

Det är ett sådant perspektiv, tror jag, som man med fördel kan betrakta och kanske till och med förstå muslimsk kvinnosyn och kvinnopolitik.

Då och då har jag skrivit om det märkliga faktum att den officiella svenska återgivningen av den första satsen i den första artikeln i FNs allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna skiljer sig från, vad jag har kunnat konstatera, de flesta andra länders.

Herr Google har hjälpt mig att plocka fram vad jag tror är de officiella formuleringarna från olika länder.

Om det är sant, som det påstås, att fisken inte ser vattnet för att han är så van vid det, då är jag en fisk. Jag läste till exempel en artikel i Svenska Dagbladet den 2 september som handlade om att det skulle komma nya lagar om hur rektorer ska bjuda in politiska partier till sina skolor. Jag läste texten men märkte inget. Jag såg inte vattnet.

Märkte du något när du läste det där som jag just skrev? Antagligen inte och då är jag i gott sällskap. Kanske är det därigenom bevisat att fiskar inte ser vatten.

När jag för fyrtio år sedan var chef för svenska ambassaden i Guinea-Bissau försökte landets president, Luís Cabral, övertyga mig om att hans nyligen självständiga land på tjugofem år skulle bli som Sverige och alltså inte längre bestå av dels ett litet antal medelklassare, dels en stor majoritet utanförskapare utan i stället av enbart medelklassare. Jag försökte övertyga honom om det skulle bli tvärtom, nämligen att Sverige skulle utveckla en dualekonomi av u-landstyp. Presidenten fick fel. Tyvärr tycks jag för varje år få alltmer rätt.

Sokrates förklarade att demokratins högsta dröm och begär är friheten och att det är den drivkraften som bereder demokratins undergång.

Under den för mänskligheten – i varje fall för västerlandet – unikt framgångsrika period som vi fått uppleva sedan andra världskrigets slut har, vill jag påstå, ingen längtan varit starkare än den efter friheten. Vad var bilen annat än en frihetsmaskin? Vad var välfärdsstaten annat än en befrielserörelse, särskilt för kvinnor, från den lilla världens påtryckningar och kanske rentav förtryck? (När välfärdsstaten inte till och med representerade ett mått av befrielse från det ständiga försörjningskravet med åtföljande arbetstvång.)

Att den svenska skolan är i kris vet alla. Det är bevisat i noggranna internationella undersökningar. Men hur är det med universitet och högskolor? Det vet man inget säkert om, för det finns inga motsvarigheter till TIMMS och PISA. (Det finns visserligen ett antal kommersiella rankinglistor, men vad dessa mäter olika saker på sätt som inte verkar alldeles tillförlitliga.)

Men om man försöker sätta sig in i situationen, vilket jag gjort, blir man förskräckt. Redan innan man vet någonting alls bör man förmoda att akademiska examina får ett gradvis allt mer urholkat kunskapsinnehåll eftersom råmaterialet som lärosätena har att jobba med, alltså studenterna, kan allt mindre när de kommer från gymnasiet. Bara om lärosätena hade kompenserat för detta genom att årligen öka kraven på studenterna skulle avgångsexamina kunnat ligga kvar på oförändrad nivå.

Allt oftare grips jag av den isande känslan av vårt land befinner sig bortom kontroll, strömmen mot vattenfallet går nu fortare än skutans motorer förmår driva oss bakåt mot räddningen. Det är stadiet före det fria fallet.

Det kan hända att vi, eller i varje fall några av oss, har tur och inte drabbas så mycket av det som man kan förvänta sig inträffa när det statliga våldsmonopolet bryter samman och tillvaron ligger öppen för envar som har ett övertygande vapen och visar sann beslutsamhet att bruka det.

I serien förklaringar till nationens tillstånd vill jag gärna presentera en kompletterande pusselbit. Alla förklaringar sönderfaller i två huvudgrupper, nämligen a) att det är något fel på nationens politiska ledning och b) att det är något fel på folket som väljer att inte bruka sina demokratiska rättigheter att rösta på andra partier eller att bilda nya partier om det inte finns någon annan att rösta på.

Om man tänker lite strategiskt så inser man, tror jag, att det är viktigt men otillräckligt att bara intressera sig för förklaringar av typ a). Att framhålla att den politiska ledningen sköter landet illa har avsevärd propagandistisk och uppviglande betydelse, men om man inte går vidare och begrundar överväganden enligt typ b) så händer det inget.