Patrik Engellau

De flesta människor jag träffar vet inte till sig av förakt och avsky för USAs president Donald J. Trump. Jag tänker varken invända eller instämma, jag nöjer mig med en, vad jag kan förstå, rätt okontroversiell observation, nämligen att presidenten är ett beslutsamt råskinn.

Han fick tillfälle att visa det alldeles nyligen när den tillförordnade justitieministern Sally Q. Yates vägrade följa presidentens order om att neka oauktoriserade resenärer från sju muslimska länder tillträde till amerikanskt territorium. Hon fick omedelbart sparken. Presidenten drämde till med labben som om han var en björn som retat sig på en kliande fluga.

För något år sedan skrev jag en artikel (som inte ens Google lyckas hitta) där jag resonerade om de problem som kommer att torna upp sig för den svenska regering som får för sig att den ska reda upp i den soppa som svensk offentlig förvaltning åtminstone ställvis förvandlats till. Låtsas till exempel att utbildningsministern har fattat att det bara blir betygsinflation om konkurrerande skolor får sätta sina egna betyg och att han därför kollektivansluter alla svenska skolor till IB-systemet (International Baccalaureate) som på något listigt sätt ser till att alla anslutna skolors betyg sätts av externa examinatorer.

Min bedömning är att det skulle ta hus i helsike (och ännu mer om någon annan minister började reda upp migrationsröran, men det törs jag knappt tänka på). Det svenska systemet är inte som en skjorta som man bara byter. Överallt sitter det människor som kanske är chefer för någon viss regel eller som förskrivit sig till någon särskild värdegrund eller som på annat sätt tvinnat in sig i den gordiska knut som exempelvis skolväsendet utgör. Bara till att börja med skulle det komma ett unisont och av statstelevisionen oavbrutet publicerat ramaskri från lärarkåren.

Jag vet vad jag pratar om ty för ett kvartssekel sedan införde jag skolpengssystemet i den första svenska skolpengskommunen som var Vaxholm. Jag minns när jag skulle presentera den fina nyheten för kommunens runt 150 samlade lärare i en aula. De blev som bindgalna, jag lovar. De förkättrade och hånade mig. Sedermera förstod jag att Sveriges lärare anser att allt som hänt under de senaste hundra åren varit till deras nackdel och att det därför över huvud taget inte ska hända något mer. (Att Vaxholm trots detta faktiskt blev Sveriges första skolpengskommun berodde på att pengsystemet också infördes inom barnomsorgen vars personal hade ett mer öppet sinnelag. När dagisfröknarna bestämde sig för att pröva bröts lärarnas motstånd gradvis ned. Men jag var tvungen att jollra med dem i över ett halvår för att komma någonstans. Jag säger inte att lärarnas inställning saknar grund. De har faktiskt blivit förfördelade och berövade sin status under det senaste halvseklet. De har mycket att klaga över, och med rätta.)

Min poäng är att den offentliga förvaltning är som en sedan årtionden solitt armerad betongklump som alltid fått som den velat och aldrig blivit utmanad. Där sitter tiotusentals och åter tiotusentals anställda som är vana att bestämma och härska – eller, som i lärarnas fall, göra motstånd mot allt. De har sina inövade metoder och det ska inte fan komma och ändra något.

Jan Björklund, förre utbildningsministern, har varit major och kan säkert peka med hela handen, men mot skolhären hade han inte en chans. Det räckte med att han yttrade ordet ”kateder” för att de skulle skratta ut honom. Därmed var han förbrukad som förändringsagent.

När jag betraktar Sveriges ledande politiker i alla partier tycker jag mig inte se någon som har den elefanthud och kan frusta så mycket eld som det skulle behövas för att sätta sig i respekt.

Jag kan förstå dem som anser Donald J. Trump vara en flåbuse och jag kanske inte skulle vilja umgås med honom, men likväl blir jag tagen av det envig han kastat sig själv och landet in i.