SAF-legendaren Sture Eskilsson sa ibland att när det gäller åsikter är svenskarna som ett stim av sniglar. Liksom ett fiskstim rör vi oss alla åt samma håll, men i stället för att som fiskar byta riktning flera gånger i minuten så ändrar vi uppfattning bara några gånger per århundrade.

Jag kom att tänka på det när jag läste en artikel av Gunilla Kindstrand i senaste Axess, nr 4 2017. Artikeln handlar om Roland Huntford, den brittiske journalisten som år 1971 publicerad boken The New Totalitarians där han hävdade att svenskarna var just det, att vi lydde och att alla gick åt samma håll:

Bellman säger att problemet är lärarnas status är för dålig och att vi därför måste höja deras status.

Relativisten instämmer i att det nog är sant men att man också tänka på att det kan finnas andra synsätt. Att eleverna inte alltid respekterar lärarna kan ju bero på eleverna, särskilt pojkarna, hellre spelar dataspel än lyssnar på fröken.

Bellman säger att javisst, därför är det viktigt att höja lärarnas status snabbt som attan så att barnen lyssnar på fröken.

Jag är en pladdrare i bemärkelsen en sådan som skriver böcker och artiklar, håller föredrag och på andra sätt framför åsikter. Det som kännetecknar pladdrandet, som också går under beteckningen samhällsdebatt, är att pladdraren, i varje fall den här pladdraren, ständigt har känslan av att ingen läser något, ingen påverkas och att verksamheten därför inte har någon mening. Framför allt särskilt otåliga bladdrare är utsatta för sådana förnimmelser.

Jag heter Elin och jag är 14 år. Jag tycker om djur för dom är så söta. Om man bara är snäll mot dom så kryper dom ihop och slickar mina händer. Min tjejkompis Linda hade en hundvalp som gjorde så på mig. Sedan kom Lindas lillebror och slog hundvalpen och då blev den ledsen och bet hennes lillebrorsa. Så jag vet att djur är snälla bara man är snäll mot dom.

Maktskiften har historiskt sett mest handlat om vem som ska sitta vid köttgrytorna, den ena stammen eller den andra, hattarna eller mössorna. lilleputarna eller Blefuscu-borna, muslimerna eller de kristna.

I många fall handlar maktskiftena även om något annat än köttgrytorna, nämligen om att en ny ordning ska introduceras som på något vis antas bidra till att göra åtminstone de nya makthavarnas tillvaro bättre. Den socialistiska revolutionen av marxist-leninistisk eller annan karaktär är kanske de mäktigaste exemplen.

Svenska högre lärosäten har enligt lag i uppgift inte bara att forska och undervisa inskrivna studenter, utan också att torgföra sina kunskaper till vanligt folk utanför akademin. Jag har sökt sådan bildning för allmänheten men inte hittat något intressant (vilket såklart kan vara mitt eget fel).

Hellre avnjuter jag det dignande smörgåsbord av föreläsningar, debatter, intervjuer och samtal som brasilianska universitetspersoner utan lagtvång erbjuder på internet. Det verkar vara en fluga bland landets filosofer, humanister, historiker och sociologer att publicera sig på internet. Sök exempelvis efter Leandro Karnal (ironisk och vältalig), Clóvis de Barros Filho (jätterolig ordekvilibrist) eller Sergio Cortella (planerade att bli munk men blev i stället professor i teologi) på YouTube om du förstår portugisiska. Om du inte gör det så överväg att lära dig språket – om inte annat så för att kunna avnjuta dessa artisters föreställningar.

Den här texten publicerade jag för ungefär ett år sedan, före såväl Brexit som Trump och före det senaste årets hetaste debattämne, alltså frågan om ”populismen” och folkets eventuella uppror mot eliterna. I det perspektivet känns Platons gamla text ännu mer aktuell.

Kan vi ha någon glädje av att höra vad grekiska statsvetare hade att säga för två och ett halvt årtusende sedan? Jag tror det. Låt mig berätta om Platons idéer (som han la i – eller möjligtvis hämtade från – munnen på sin omkring 40 år äldre kollega Sokrates).

I förra veckan var jag på begravning. Man sjöng Trygga rekan och Härlig är jorden. Jag kunde alla orden och mindes min tid i folkskolan, där fröken Laura, som hade kringlade flätor vid öronen, spelade psalmer på tramporgel. Om kyrkan slängt in även Den blomstertid nu kommer så hade min ögon tårats av nostalgi och fosterlandskärlek.
Det är nog den där rotkänslan och viljan att återknyta till mitt historiska ursprung som gör att jag är kvar i kyrkan. (Att Svenska kyrkan tagit bort den pampiga Fädernas kyrka ur psalmboken gör mig mycket förargad och undrande. Hur kunde organisationen avlägsna en sång där den hyllar sig själv?) 

Om vi bortser från resenärens egen upplevelse, som ju kan vara upplyftande eller nedslående allt efter resans riktning, tror jag klassresor, eller ståndscirkulation som det tidigare kallades, är bra.

Min enkla föreställning är att samhällen har en tendens att organisera sig hierarkiskt. Mot toppen anrikas utkomstmöjligheterna och de ärofyllda positionerna. I ett gott samhälle, föreställer jag mig, bör de dugligaste och mest meriterade människorna ha förtur till topplatserna. (Jodå, man kanske också vill platta till hierarkin om den känns för hög och smal, men det är en annan historia.)

Jag skrev nyligen att det makthavande Politikerväldets berättelse om Sverige med tiden blir allt mindre legitim. Det betyder att folk inte längre tror på Politikerväldets grundläggande föreställningar om Humanitär Stormakt och Värdegrunden och Multikultur och annat PK-gods.

Att dessa idéer fortfarande har bäring beror till en del på effektiv propaganda, men framför allt för att den majoritet som genomskådat pratet inte törs säga emot.

Nyligen åhörde jag ett intressant föredrag om att Sverige nedvärderar sig själv i onödan med allt tal om att vi saknar en rik svensk kultur ty vi har visst en rik svensk kultur. Efter föredraget blev det diskussion som förstås handlade om relationerna mellan svenskar och migranter. Det var också intressant.

Men det stod en elefant i rummet som ingen uppmärksammade, inte jag heller. Hur ska man förstå den där nedvärderingen av oss själva och motsvarande uppvärdering av andra människor och kulturer?

Mao Zedong påstås ha sagt att ett land alltid har en armé, sin egen eller någon annans. Det är väl just nu inte sant när det gäller Sverige, men om man ändrar lite i citatet så får man något som känns mer relevant, nämligen att ett område alltid har en beväpnad makt som utövar dominans.
Vi svenskar är bortskämda med att den makten hos oss alltid varit polisen. Den ordentliga svenska polisen har hanterat sitt våldsmonopol med sådan självklarhet och legitimitet att den till och med kunnat göra sig gemen med medborgarna, ungefär som poliserna Kling och Klang.

Jag tror att människor har en inneboende benägenhet att känna skuld. Om vi inte känner det av oss själva så finns det alltid någon annan som påminner oss så att vi till slut lik förbannat står där med en känsla av överträdelse och skyldighet.

Det här är ett problem som samhällena naturligtvis har försökt utveckla rutiner för att hantera. Nu ska jag påstå att religionen tidigare erbjöd ett ganska bra sätt att administrera människors skuldbegär så att det inte störde livet mer än nödvändigt, medan vår tid, till vår skada, saknar genomtänkta och välfungerande problemlösningar.

Amerikaner brukar yvas över att deras system för nationell maktutövning är utsatt för checks and balances, alltså interna kontroller och balanserande motkrafter, allt i syfte att ingen makthavare ska bli för stark.

Demokratin har, där den är som mest välutvecklad, det vill säga i USA, tre slags kontroller som alla är ägnade att begränsa överhetens makt.

Den första kontrollen är själva folkvalet, alltså att folket får rösta fram sina styrespersoner.

Omkring år 1990 slog ett nytt politiskt tänkande igenom i Sverige. Jag själv var en ivrig tillskyndare även om jag tyckte att det praktiska förverkligandet av detta nya tänkande ofta var sorgligt oskickligt.

Det nya tänkandet kallades av motståndarna för ”nyliberalism” eller ”privatiseringsideologi” medan pådrivare som jag själv snarare ansåg att det handlade om att flytta makt från politiker till medborgare samt att utnyttja de fördelar som (privat) konkurrens erbjuder i jämförelse med (statliga) monopol.

Det gäller samtidens viktigaste fråga, nämligen hur vi ska se på den tilltagande spänningen mellan västländerna och islam.

Den ena världen är den svenska debattscenen. Den känner vi rätt väl. Där finns dels den officiella svenska linjen som innebär att eventuella problem i Sverige kan lösas med lite mer socialpolitik, dels en växande opinion som inte tror på politikerna utan vill se någon annan sorts åtgärder, oklart vilka.

Nu ska jag skriva en text som många inte kommer att tycka om, men jag måste för min själsfrids skull bortse från det. Hav misskund.

Det handlar om att kalla PK-ismen för vänster. Jag tycker det känns fel, ty för mig är vänster ett ganska distinkt begrepp som bibehåller åtminstone svaga kopplingar till marxismen, socialismen och den ursprungliga socialdemokratin.

I juli för två år sedan skrev jag en betraktelse över Sverige som jag erbjöd utländska ambassader att använda i sin rapportering till hemmamyndigheterna. Det var innan jag visste att man, som Katerina Janouch, kan bli tagen i örat av statsministern om man säger något ofördelaktigt om Sverige. Så här avslutade jag texten: 

Jag brukar tala om medelklassen och dess dygder och framhäva den som en av de två huvudkontrahenterna i dagens svenska politik (där den andra huvudkontrahenten är politikerväldet med sitt välfärdsindustriella komplex). Medelklass är ett svårt och oklart begrepp så låt mig försöka förklara vad jag menar.

Förr i tiden var det lätt att göra klassanalyser. Det fanns arbetarklass, tjänstemannaklass och arbetsgivare, alltså LO, TCO respektive SAF. På företagen hade de olika lunchmatsalar, så det var lätt att veta vart var och en hörde.

Ju mer jag tänker på det, desto mer uppenbart blir det för mig att lagomlandet Sverige inte är ett dugg lagom, utan tvärtom extremistiskt, kanske det mest extremistiska landet i världen.

Låt mig börja med ett exempel på svensk vetenskapligt bevisad extremism så att ingen tror att jag bara är ute och cyklar. Beviset är forskarna Ronald Ingleharts och Christian Welzels vid det här laget  välkända värderingskarta som publiceras av World Values Survey.

Intellektuella är ungefär som tavelmålare. En del är vidunderligt bra – Francisco de Goya, till exempel, är ett konstnärligt geni som tar luften ur mig – medan andra mest åstadkommer pretentiöst skräp.

Den senare sortens intellektuella har ej sällan en framskjuten ställning i kulturella sammanhang, exempelvis som kulturskribenter vid Dagens Nyheters kulturredaktion. Om de intellektuella bara producerar eller recenserar tavlor och installationer eller någon annan sorts förmenta konstverk är de inte så farliga, ty de gör ingen skada. Värre är om de försöker förföra hederliga människor med snurriga politiska idéer.

Den danske tänkaren Sören Kierkegaard sa att man måste ta ett ”trons språng” för att komma fram till en religiös tro. Med det menade han, tror jag, att man inte kan nå religiös övertygelse genom att ta ett pyttesteg i taget, för då faller man i otrons och tvivlets ravin. I stället måste man ta ett djärvt språng över den där klyftan.

Ravinen ligger som en sandbunker mellan bollen och green och varje golfare vet att man inte kan putta sig ur ett sådant läge. Bollen måsta göra en snygg båge över hindret och landa på green.

Jag trodde förut att Kierkegaards golfliknande metafor bara gällde religiösa övertygelser, men nu har jag upptäckt att motsvarande behövs även vid skifte av sekulära ideologier eller intellektuella förhållningssätt.

När en sådan som utbildningsminister Gustav Fridolin uttalar sig i vilket ärende som helst har man anledning att föranstalta om skärpt vaksamhet. Man bör syna varje ord han säger och noggrant undersöka om även de på ytan acceptabla förslag han framför inte i själva verket är villospår.

Tänk på hans löfte från 2014, innan han tillträtt som utbildningsminister, att han skulle ”fixa skolan på 100 dagar”. Hur kan en så huvudlös utfästelse förklaras?

Historikern och filosofen med mera Umberto Eco sa att internet, särskilt sociala medier, ger legioner av dumskallar rätt att tala. Det var nedlåtande formulerat, men det är förstås sant att internet ger folk helt nya möjligheter att göra sig hörda. Se bara på mig. Om man får in en eller två debattartiklar om året i de fina tidningarna kan man skatta sig lycklig. På den här sajten kan jag och medskribenterna skriva hur mycket vi vill och glädjande nog, och rentav till min förvåning, blir det numera omkring tiotusen läsare per dag och dubbelt så många läsningar.

Förr i tiden, vilket inte var så särskilt länge sedan, satt det överallt vakter som förhandsgranskade allt som människan önskade framföra till en större grupp än han lyckades få tyst på för att kunna framföra ett budskap på puben eller vid kaffebordet på jobbet. Det var debattredaktörer, det var insändarredaktörer, det var journalister som tolkade och klippte som de tyckte. Att den vanliga människan skulle få fem minuter i teve för att framföra sitt hjärtas mening gick inte att tänka.

Så internet och sociala medier har medfört en frihetsrevolution. (Förresten inte bara för så kallat vanligt folk. Även höjdare som Carl Bildt och Donald Trump tar twitters snabbspår förbi etablerade, före detta monopolmedia.)

Patrik Engellau

De flesta intresserade men rätt okunniga svenskar, till exempel jag själv, undrar en del över islam eftersom man hör så olikartade uppfattningar om vad religionen faktiskt lär i vissa betydelsefulla frågor.

En sådan fråga är det här med Islamiska staten. Står IS på stabil muslimsk grund? Är dess ideologi och beteende förenliga och i överensstämmelse med Koranen, hadhiterna och andra heliga urkunder? Mohamed Omar, uppskattad skribent på dessa sidor, säger ja, andra säger nej. Hur är det egentligen?

En annan fråga är om troende muslimer menar att läran, som den presenterades av profeten Muhammed gäller för alla tider och alla platser enligt den ursprungliga formuleringen. Är profetens faktiska handlande ett rättesnöre även för vår tid? Han ”fullbordade” exempelvis sitt äktenskap med hustrun Aisha när Aisha var nio år. Det betyder att han hade sex med henne. Är motsvarande acceptabelt även i vår tid? Och hur är det med andra handlingar av profeten? Ska de fortfarande betraktas som upphöjda och vägledande?

Det här är inga ondskefulla frågor utan angelägna och grundläggande för åtminstone mitt ställningstagande till islam.

Patrik Engellau

Om din själ just nu suktar efter någon stark, epokgörande, högoktanig aha-upplevelse med insikter utöver det vanliga så kan du sluta läsa här, för detta är bara en alldaglig betraktelse över förändringarna i vår värld.

Jag håller på att skapa en stiftelse som ska husera Det Goda Samhället och som därför heter just Stiftelsen Det Goda Samhället. Syftet är inte minst att ha en juridisk person att tigga pengar till, för med teveprogram och allt så blir det ganska dyrt (och då vet du inte vilka storvulna planer jag har för den händelse miljonerna börjar rulla in).

Stiftelser registreras vid och övervakas av länsstyrelser. När man ska ansöka om tillstånd att bilda en stiftelse fyller man i blanketter och skickar in till sin länsstyrelse tillsammans med ett antal bilagor i enlighet med de föreskrifter som länsstyrelserna så förtjänstfullt och tydligt beskriver på sina hemsidor.

Om du tror att jag tänker klaga på den byråkrati som utövas har du fel. Länsstyrelsen, i det här fallet i Stockholm, men det är sannolikt på samma vis i andra landsändar, kräver trots allt inte mer än vad som känns rimligt. Kanske darr på ribban, se nedan, men det får man tåla.

Patrik Engellau

Den här bloggen håller sig med den förklarande och rätt kaxiga underrubriken ”Här skapas samtidens självförståelse”. Några har frågat vad det betyder.

Egentligen tror jag det handlar om två frågor, dels vad som menas med vår tids självförståelse, dels om det verkligen behöver skapas någon ny självförståelse eftersom vi redan har en. Kan den vi har inte duga ett tag till?

Svaret på den första frågan är filosofiskt och svårt, svaret på den andra är nej.

Var och en har förstås sin egen självförståelse, man kanske tycker att man är en trevlig prick fastän ingen annan verkar instämma. Men här handlar det inte om individens, utan om samhällets, självförståelse, närmare bestämt den etablerade berättelsen om vad det gemensamma samhället, i det här fallet Sverige, har för egenskaper, värderingar och ambitioner.

Patrik Engellau

Som du troligen noterat har jag en fäbless för att uttala mig i frågor som jag inte begriper. Dagens övning i genren gäller stamcellsforskning, särskilt de etiska aspekterna på embryonal stamcellsforskning. Min poäng är att frågan visar att det västerländska samhället förlorat sin beslutsamhet och självsäkerhet, vilket kanske är bra.

Cellerna i det mänskliga embryot – ett embryo är ett utvecklingsstadium uppemot åtta veckor efter befruktningen, se Statens Medicinsk-Etiska Råd för närmare information – är enastående flexibla små varelser. De kan utveckla sig till nästan vilken cell som helst, kanske cell i hjärnan, kanske cell i levern. Med tiden blir cellerna alltmer specialiserade, typ att en levercell som kan utveckla sig till att fylla olika leverfunktioner inte längre duger till hjärncell. Människans åldrande beror på att det inte nyskapas en massa anpassningsbara celler som kan ta över efter celler som slutat fungera. Ungefär så har jag fattat det.

De embryonala stamcellerna är de mest mångsidiga och därför potentiellt mest samarbetsvilliga och användbara man kan tänka sig. Om jag vore medicinsk forskare skulle jag ivrigt kasta mig över dem och hänsynslöst forska mig fram till gränserna för vad det mänskliga intellektet förmår upptäcka. Möjligheterna verkar oändliga. Obotliga mänskliga lidanden, exempelvis Parkinsons sjukdom, skulle kunna förebyggas med framgångsrik stamcellsforskning. Det kan väl hända att det blev fel någonstans, skulle jag tänka, men de möjliga upptäckterna är alldeles för lovande för att jag skulle ha rätt att lägga band på min iver att skapa ny kunskap.

Patrik Engellau

Författaren och historikern Peter Englund uttalar sig i rubrikens ärende på DN Kultur, men som påstående, inte som fråga. Han menar att den gör det. Det är ingen poäng att vara rädd längre, säger han, för terroriströrelser tar alltid slut av sig själva. Anarkisterna slängde bomber fram till första världskriget och upphörde därefter att existera. RAF, ETA och IRA härjade på 70- och 80-talen och slutade därefter att mörda.

Så kommer det också att bli med de islamistiska terroristerna, förklarar historikern. De är ”förlorare, knäppgökar, småkriminella och… kvinnohatare” och är inte farliga eftersom de inte har begripit att ”omöjligheten att skydda sig gör att rädslan de hoppas underblåsa mister sin funktion och blir irrationell”.

Om vi gör lång näsa mot terroristerna slutar de bomba: ”håller vi alla bara huvudet kallt och inte låter oss dra med i de energier som terroristerna hoppas släppa lösa, så kommer det att gå med jihadisterna som med alla deras föregångare: de kommer inte att uppnå sina mål, de kommer att krossas och förpassas till historiens skräphög”.

Patrik Engellau

Häromdagen var jag på middag hos ambassadören för ett sydeuropeiskt land. Till kaffet fick jag tillfälle att prata med ambassadören, som visade sig vara en intelligent och nyfiken kvinna. Det framgick snart att vi båda hade erfarenhet från u-landsbiståndsbranschen och jag berättade engagerat historien om hur jag förstört ett helt land (historien berättas även här).

När hon plötsligt förstod att jag inte bara stod och skröt, utan faktiskt haft åtminstone delat ansvar för ifrågavarande lands förstörelse blev hon alldeles paff, men inte för att jag haft fräckheten att förstöra landet, utan för att jag tog på mig i alla fall en del av skulden. ”Jag har aldrig förut träffat en svensk som erkänt minsta förseelse”, sa hon. Hon hade bott fyra år i Sverige, talade svenska och hade aldrig stött på en svensk som ansåg sig någonsin ha gjort fel. Hon menade att svenskarna i det avseendet troligen innehar europeiskt rekord.

Jag frågade vilket europeiska folk hon ansåg låg i andra ändan av skalan, alltså vilket folk som var mest benäget att se och erkänna sina eventuella brister. Tyskarna! sa hon. Tyskarna, överlägset. De har fått så mycket spö sedan andra världskriget att självkritiken har blivit en del av deras personlighet.