Patrik Engellau

Sverige excellerar i att inte lösa sina problem. Exempelvis pekar Magnus Norell i Göteborgs-Posten ”på hur svårt det politiska etablissemanget i Sverige tycks ha att agera rationellt för att hindra och bekämpa” jihadistreseterror. Och så har vi skolan och no go-zonerna och allt det andra. Till nöds kan politikerna mumla något om att de sett felen och nyligen har löst, eller kanske just nu håller på att lösa, eller kanske alldeles strax kommer att lösa problemen på ett för alla tillfredsställande sätt. I verkligheten sker emellertid ingenting. Status quo regerar med bedövande kraft.

Vi som inte gillar läget – och vi utgör väl en klar majoritet av landets röstberättigade befolkning om man räknar dit alla sverigedemokrater plus de antagligen lika många som är missnöjda men inte tror på sverigedemokraterna – är dock rätt verkningslösa. Vi lyckas inte formulera ett budskap. Vi kannstöper och argumenterar och försöker övertyga makten, men makten lyssnar inte. Det här med demokratisk debatt, logisk argumentation, pålästhet och kunskap verkar inte vara dagens framgångsformel.

Patrik Engellau

Årets mest uttjatade ämne? Skulle tro det. Jag googlade och fick 448 000 träffar som jag studerade under några timmar utan att bli klokare. Jo, jag insåg att nästan alla anser att det finns svenska värderingar och att de är bra och att de bör artikuleras och följas. Men vilka dessa värderingar är fick jag inte klart för mig annat än att man i Sverige ska följa lagen och att kvinnor ska vara jämställda med män (och troligen varit unikt jämställda i århundraden).

Det brister alltså i konkretion. Detta tål att tänka på. Varför ska det vara så himla svårt för folk – och det verkar gälla såväl ledande politiker och journalister som till och med Hans Majestät Konungen – att rada upp ett gäng tydliga etiska hållpunkter som gäller i vårt land? Själv skulle jag kunna hålla på hur länge som helst: hålla tider, göra hemläxor, respektera auktoriteter, inte förhäva sig (Jante får ej förglömmas), inte cykla på trottoaren, ta ansvar för sin familj, till exempel noggrant följa barnens skolgång och förhöra dem i läxläsningen, ständigt anstränga sig och försöka bli bättre, försöka hjälpa sina kollegor i stället för att bara konkurrera med dem, kort sagt bekämpa sin medfödda missunnsamhet, ja, du ser, det finns hur många svenska viktiga värderingar som helst – och då har jag inte ens nämnt den underliga och troligen unikt svenska etikettsregeln att män ska klä sig i svarta skor när de går på kalas efter klockan 18. Varför ska sådant här vara så svårt för landets eliter att rada upp?

Patrik Engellau

Jag var nyligen på skidsemester i Frankrike och träffade en fransman som ville veta allt om Sverige.

Allt? sa jag.

Allt, sa fransmannen.

Jag tog ett djupt andetag och satte igång.

Patrik Engellau

Eftersom min själ törstar efter en mer komplett förståelse av vad som menas med Värdegrunden så gick jag på ett seminarium där kloka och bemärkta personer skulle diskutera saken. Men vi kom liksom inte ur startgroparna. Det kändes som ett möte i en arbetarkommun år 1900 där ingen pratade om kapitalismen. Elefanten i rummet som ingen låtsas om, ifall du förstår vad jag menar.

Man kan inte tala om sociala fenomen, typ Värdegrunden, utan att tala om makt och klasser och sådant där som makten inte vill prata om. Att tala om Värdegrunden utan att nämna vår tids makthavare – Politikerväldet med vidhängande välfärdsindustriellt komplex – skapar bara förvirring.

Patrik Engellau

Den 17 januari publicerade Dagens Samhälle en artikel av integrationschefen Alireza Akhondi i Vansbro kommun i Dalarna som väckte stor uppmärksamhet.

Historien var ungefär så här. Migranten Ahmed har fått uppehållstillstånd och kommunplaceras av Migrationsverket i Vansbro (eller någon annan kommun). Ahmed förväntas nu genomgå Etableringsplan hos Arbetsförmedlingen. Detta går emellertid inte i ett nafs. Till exempel måste han ha sina sista fyra siffror från Skatteverket innan själva jobbträningen kan börja. (Det är ”mycket som måste redas ut innan etableringssamtalet får ordentligt arbetsfokus”, skriver Arbetsförmedlingen i en rapport. Migranterna kan till exempel ha ”tappat kontakten” med familjemedlemmar och vill därför ha Arbetsförmedlingens hjälp att spåra dem via Röda korset.)

Patrik Engellau

Jag tror att vi fortfarande i Sverige har föreställningen att saker och ting fungerar enligt regelverket, att brandkåren rycker ut med högsta fart när en eldsvåda hotar, att dugliga tjänstemän i Skolverket genast skrider till verket för att rätta till situationen om det skulle brista i disciplin på ett antal skolor, att riksdagens skarpaste hjärnor sitter och funderar över vad flyktingkrisen egentligen beror på och vad de lojala och välmenande tjänstemännen i olika myndigheter ska få för instruktioner för att komma till rätta med svårigheterna.

Vi föreställer oss helt enkelt att maskineriet fungerar. Visst inser vi att fel kan begås och att det rentav kan förekomma slarv i myndigheterna, men vi är övertygade om att sådant är undantag. Grundregeln är att svensk offentlig förvaltning fungerar. Och om den inte gör det så behövs det bara att en beslutsam politisk ledare ryter till så att folk tar sitt ansvar och grundregeln åter börjar gälla.

Patrik Engellau

Få sanningar har under de senaste decennierna trumfats in med större emfas och med mindre verkan är denna: det går inte att samtidigt ha fri invandring och en välfärdsstat av svensk modell. Sedan något år tillbaka är denna sanning dock uppenbar för alla. Ändå sker ingenting i politiken för att hantera dilemmat.

(När jag säger ”ingenting” menar jag i stort sett ”ingenting”. Jo, politikerna pratar på ett nytt sätt. De säger till exempel att det skett åtstramningar vid gränserna. Det har det inte. Visserligen sjunker antalet ankommande migranter, men det beror på annat än åtgärder genomförda av svenska makthavare, till exempel mutor till Turkiet för att turkarna ska förhindra migranter att resa till Grekland. ”Mutor” är möjligen fel ord. En sorts tjänsteexport, kanske?)

Patrik Engellau

Nyligen publicerade Tino Sanandaji en tätskriven bok på 371 sidor om den svenska migrationssituationen. Den heter Massutmaning. Ekonomisk politik mot utanförskap och antisocialt beteende (Kuhzad Media). Tino är kanske den mest hänsynslöst sanningssökande och uppriktiga forskare vi har på det här området och Massutmaning kommer sannolikt att bli ett slags bibel eller uppslagsverk under några år framöver.

Jag ska inte recensera boken. Läget är ungefär som du befarar eller, om du trodde som jag, kanske lite värre. Det som är bra med Tinos skrift är att den känns trygg, säker, pålitlig och noggrann. Om Tino efter några sidors förklaringar om statistikens konstruktion kommer fram till att andelen förvärvsarbetande 20 – 64 år för födda utanför Europa år 2015 var 53,6 procent så tror man att det var just 53,6 procent. Det hela känns solitt som en Mercedes-Benz.

Patrik Engellau

Eftersom jag numera är rätt hemtam med analysmodellen ”det välfärdsindustriella komplexet” blev jag upplivad av att läsa författaren Lars Åbergs bok Framtidsstaden – Om Sverige imorgon blir som Malmö idag, hur blir Sverige då? Skriften framstår som en dokumentärroman om det välfärdsindustriella komplexet. Man får träffa både administratörerna och klienterna. De har namn, de fäller sina repliker och de beter sig precis som de ska enligt teorin.

Administratörerna – såväl kommunpolitiker som kommunens tjänstemän – gör som de alltid gjort. De pladdrar om hur bra de sköter sig och gnäller om att de behöver mer pengar. Så här säger kommunstyrelsens ordförande Katrin Stjernfeldt Jammeh:

Patrik Engellau

Enligt ett gammalt talesätt som jag hörde första gången för åtskilliga årtionden sedan gäller följande om svensken: tvingas han välja mellan utbyggd långvård och en mallorcaresa så väljer han båda. Det kallas Mallorca-syndromet.

Detta kunde man länge igenkännande skratta åt. Men vad händer ett samhälle som decennium efter decennium följer denna levnadsregel? Det tål att tänkas på för jag tror det är där vi befinner oss. Vi är ett folk som aldrig lärt sig att prioritera – ”sätta grupp mot grupp” – och vi har en politisk överhet som inte törs konfrontera medborgarna med den alltmer påträngande nödvändigheten att faktiskt göra en del svåra val.

Patrik Engellau

Den så kallade ekonomiska utvecklingen har gjort underverk under de senaste århundradena. Hela folk – nästan bara i Västerlandet – har lyft sig från fattigdom till rikedom. Det märkvärdigaste av allt är att detta skett utan någon som helst planering. Människorna hade helt enkelt ingen aning om vad de höll på med och ändå blev det så bra. När något låter för bra för att vara sant brukar det inte vara sant, men i det här fallet var det sant.

Hur kunde det gå så bra? Om jag säger att det berodde på att en mycket stor andel av de berörda befolkningarna koncentrerade sig på att göra bra saker så har jag åstadkommit en truism, men ändå en startpunkt. En stor andel medverkade. Check. De gjorde bra saker. Check.

Patrik Engellau

Sedan jag ägnat en stor del av helgdagen till att se på amerikansk television och gradvis bli alltmer bestört över hur president Trump, som det verkar, gör bort sig mer och mer för varje timme i och med att olika federala domare ogiltigförklarar hans förbud mot immigration från sju muslimska länder. Presidentens motståndare är mycket upprörda. För mig känns det som om han genom sin ”executive order” avseende immigrationsförbudet bryter mot konstitutionen på ett sätt som liknar statskupp. Illavarslande, tänker jag. Vill han bli diktator?

Men så tar jag ett djupt andetag och funderar. Går det till så här i Amerikas Förenta Stater eller är det bara Trump som klantar sig? Vem jag ska fråga om det här för att få upplysning och ledning? Herr Google, såklart!

Patrik Engellau

En välmenande och väluppfostrad etnisk svensk (VES) råkade en dag träffa Djävulens advokat (DA) varvid följande samtal utspann sig.

VES: Vi måste börja ställa krav på migranterna. Det är ju inte klokt att många inte ens försöker lära sig svenska. Hur ska de kunna få ens några enkla jobb om de inte kan svenska?

DA: Det är väl sant och det fattar nog migranterna också. Om de inte lär sig svenska måste det bero på att de inte bryr sig om ens de enkla jobben.

VES (lite harmset): Det är klart att de vill jobba. Det vill alla. Ingen vill vara beroende av det allmänna. Nej, det där har du fått om bakfoten. I själva verket blir de förhindrade att lära sig svenska när de kommer till asylanläggningarna. Staten nekar dem SFI-kurser, antagligen för att man inte vill lägga ned pengar på att utbilda någon som ändå kanske inte får stanna i Sverige.

Patrik Engellau

Om jag låter som om jag visste vad jag pratar om så ber jag att få lägga till rätta.

Vad det handlar om är hur vi ska förhålla oss till Sveriges grundproblem: i första hand det välfärdsindustriella komplexet och dess härskande ideologi, alltså PK-ismen, i andra hand migrationssituationen, som på ett akut sätt uppenbarar och fördjupar det svenska systemets svagheter.

Jag tror att jag vet vad jag pratar om när det handlar om spelplanen och regelverket. Men jag vet inte säkert när det gäller de konkreta åtgärderna. Han som uppfann schacket vet inte säkert vilka pjäser han ska flytta i de första dragen.

Patrik Engellau

New Public Management (NPM) är en organisationsfilosofi som växte fram under 1990-talet och kom att påverka den offentliga sektorns inre liv i de flesta utvecklade länder och numera står under ivrig beskjutning särskilt inom universitetsväsendet, särskilt i Storbritannien och Sverige, verkar det.

Hela idén med NPM, som jag ägnat åtskilliga år åt att förespråka utan att veta att mina självklara idéer hette NPM, är att i vissa offentligfinansierade verksamheter härma en del organisationsidéer från den privata sektorn. I grunden handlar det om att bryta upp den sovjetliknande regelstyrningen från politiker och högre myndigheter, ge de offentliga producenterna, till exempel skolor och sjukhus, större frihet att sköta produktionen som de finner lämpligt och sedan kontinuerligt följa och kontrollera resultatet, alltså vad de offentliga producenterna åstadkommer med sin nyvunna frihet.

Patrik Engellau

Om man läser den här bloggen får man lätt känslan av att livet här och nu handlar om att återupprätta det statliga våldsmonopolet och att få kontroll över migrationen. I den mån du tycker att jag med detta riktar kritik mot bloggen så drabbar kritiken inte minst mig själv, så jag skyller inte på andra. Jag bara noterar vad folk vill läsa. Zhengyang Wus text Jag valde fel land, till exempel fick på bara några dagar upp emot 20 000 läsare. (Våra största schlagers sedan start har varit Helena Edlunds Ursäkta om jag stör med över 132 000 läsningar och Mohamed Omars Fräckheten har visst ingen gräns med nästan 120 000 läsare.)

Men bara för att bevisa att det finns andra ämnen än våldsmonopol och migration ska jag nu ägna några rader åt ett spörsmål som inte alls är så hett men som trots detta upptagit mänskligheten sedan dag ett – och därmed riskera att inte få några läsare – nämligen frågan om vad lycka är och vad som gör livet värt att leva.

Patrik Engellau

De flesta människor jag träffar vet inte till sig av förakt och avsky för USAs president Donald J. Trump. Jag tänker varken invända eller instämma, jag nöjer mig med en, vad jag kan förstå, rätt okontroversiell observation, nämligen att presidenten är ett beslutsamt råskinn.

Han fick tillfälle att visa det alldeles nyligen när den tillförordnade justitieministern Sally Q. Yates vägrade följa presidentens order om att neka oauktoriserade resenärer från sju muslimska länder tillträde till amerikanskt territorium. Hon fick omedelbart sparken. Presidenten drämde till med labben som om han var en björn som retat sig på en kliande fluga.

Patrik Engellau

Nu ska jag, som så ofta tidigare, skriva om en sak som jag inte vet något om. Min ursäkt är a) att saken under det senaste året kommit att kännas mer efterhängsen och b) att ingen av dem jag frågat heller verkar ha någon välgrundad uppfattning.

Saken är att fler och fler människor tycks ha börjat misströsta om Sveriges möjligheter att ta sig ur kriserna på ordnat sätt. De talar om systemkollaps. Det är det jag undrar över. Vad är systemkollaps och hur går det till?

Man kan förstås reagera som förre generaldirektören Anders Danielsson gjorde i Almedalen förra året när han skojade med dem som oroade sig för asylkaoset: ”Hur många av er har fått det sämre? Hand upp!” För det mesta kollapsar inte system. System som hållit i evigheter håller nog en månad till.

Patrik Engellau

Det har spritt sig en, som jag ser det, befogad känsla av att något är på allvar på tok med Sverige. Frågan är vad det är som är på tok. Är månne invandringen problemets kärna? Jag tror inte det. Problemen inom exempelvis skolan och sjukvården existerar oberoende av invandringen även om de, tror jag, allvarligt förvärrats av de sociala och ekonomiska påfrestningar som invandringen förorsakar.

Grundproblemet i Sverige – och ursäkta att jag exercerar min gamla käpphäst, men ibland är det klokt att tjata – är att landet styrs av en alldeles speciell maktklass eller härskarskikt eller särintresse eller vad man vill kalla det. Jag har döpt detta intresse till ”politikerväldet med vidhängande välfärdsindustriellt komplex”.

Patrik Engellau

Tänk dig en välkänd uppfinnare och forskare som deklarerar att han ska lösa cancerns gåta. Han blir såklart hyllad och finansiärerna strömmar till. Men åren går utan några som helst framgångar. Finansiärerna börjar morra och vetenskapsreportrarna gör narr av uppfinnaren. Till slut gör Dagens Tidning en opinionsundersökning som visar att medborgarna helt saknar förtroende för uppfinnaren.

Men innan Dagens Tidning hinner publicera opinionsundersökningen gör uppfinnaren ett genombrott och cancers gåta verkar vara på väg att lösas. Hur ska Dagens Tidning hantera det här? Det vet vi inte, men vi vet hur Dagens Nyheter hanterat en motsvarande situation den 28 januari. Det handlar om vad moderatväljarna tycker om Anna Kinberg Batra. ”Bara 10 procent av partiets egna väljare tycker att Kinberg Batra bäst förmått att utforma en politik som väljarna uppskattar, medan 72 procent anser att Fredrik Reinfeldt lyckades bättre… Mätningen måste tolkas som ett underbetyg till Anna Kinberg Batra”, sammanfattar Dagens Nyheter.

Patrik Engellau

Om man staplar två självklarheter ovanpå varandra kan man lätt åstadkomma en motsägelse som ger en myror i huvudet.

För det första är det självklart att om människan ska genomföra något svårt projekt så ska hon välja begåvade personer för jobbet.

För det andra är demokratin det bästa styrelseskicket för en nation.

Förstår du? Om människan ska göra något stort och svårt så väljer hon helst personer med IQ en bra bit över genomsnittet 100. Men när människan ska genomföra det kanske svåraste projektet av alla – att organisera sitt gemensamma samhälleliga liv – så är hon petnoga med att inte ge förtur till dem som förväntas begripa bättre.

Patrik Engellau

Jag heter Felicia och jag tycker om djur. De ska ha mjuka, lena pälsar och jag gillar när de kurar ihop sig och gnyr lite i mitt knä medan jag smeker dem. Jag vet att djuren och jag gillar varandra. Jag förstår djur.

Jag får inte ha ett djur hemma för Sandra, som är dotter till min pappas nya tjej som bor här, hon är allergisk. Men förut hade min tjejkompis Mirjam en spaniel som hette Alex och Alex och jag var alltid tillsammans. Sedan fick Mirjam flytta för hennes mamma fick en ny kille och de skulle bo med honom. Min mamma säger att jag kanske, kanske får ha en hund, men då måste jag ju bo heltid hos henne för att ta hand om hunden och det gillar inte pappa.

Patrik Engellau

Jag får ofta mail från oroliga medborgare som läser den här bloggen och undrar vad de kan göra för att hjälpa till att ”styra upp skutan” eller ”leda Moder Svea rätt”.

Folk är olika och kan göra olika saker. En del kan hålla föredrag, andra skriva artiklar, några ge jättelika donationer till sådana som oss för att vi ska göra teveprogram och reportage.

Men sådant räcker inte för att styra upp skutan om själva fundamentet saknas. Fundamentet är, i en demokrati som vår, just det som alla – alla! – kan göra. Alla kan bilda opinion.

Patrik Engellau

Den värld som till helt nyligen framstod som så solid, fast och obevekligt etablerad börjar försvagas, tappa konturerna, rentav rämna. För några decennier sedan gick det inte att tänka tanken att svenska staten de facto skulle ge upp sitt våldsmonopol över vissa områden. Nu framstår no go-syndromet som en företeelse på tillväxt. Dagliga polisutryckningar till vissa skolor där rivaliserande migrantgäng slåss om herraväldet. Den mäktiga staten tycks endast sällan kunna göra något åt romska tiggare som ockuperar privat egendom.

Det finns i Sverige en grundläggande tilltro till vårt systems hållfasthet. Vi menar att det etablerade Sverige i PK-istiskt svärmeri visserligen underlåter att mobilisera sina krafter, men att krafterna finns där, strax under ytan, och står redo att kallas under vapen. Alltmer börjar känslan spridas att nu får det vara nog. Brott är brott. Brott ska bekämpas.

Patrik Engellau

Med jämna mellanrum kommer jag på samhällets grundbult, alltså den fundamentala sanning som skiljer vår tid och vårt samhälle från någon annan tid och något annat samhälle (för det mesta Sverige för ett halvsekel sedan, för det är det alternativ jag är mest bekant med). Nu har jag gjort det igen och min nya insikt är så banal att jag nästan hoppas du säger ”jaha, vad är det med det, det visste vi väl redan”.

Livet är en skola, särskilt när människan är ung, för då ska hon bibringas de uppfattningar och färdigheter som omgivningen anser det praktiskt att hon besitter.

Patrik Engellau

När jag gick i gymnasiet julvickade jag på posten och fick tre kronor och 45 öre i timmen för att bära ut brev. Tanken att jag inte skulle ha gjort mig förtjänt av pengarna slog mig inte.

På den vägen är det. Jag fortsatte att gneta. Och jag var inte den ende. Hela Sverige består av ett folk som en gång gnetade. Vi behövde intäkterna. Vi förtjänade dem genom vårt gnetande.

Så går åren och vi upptäcker att det finns fattiga folk som inte tjänar tre kronor och 45 öre i timmen och inte lever under de fördelaktiga villkor som vi svenskar åtnjuter.

Patrik Engellau

Dagens Nyheter rapporterar att psykiatern Pia Dellsons hjärna klappade ihop för att Pia Dellson hade så mycket intressant att syssla med på jobbet:

Pia Dellson arbetade med rehabilitering av cancerpatienter och stortrivdes. Hon träffade patienter, skrev läroböcker, forskade och gjorde mycket annat att som var superspännande.

– Jag tyckte att jag alltid bara gjorde en massa roliga och positiva saker, men fattade inte att det också tar energi och kan leda till utmattning – trots mina läkarkunskaper.

En dag i slutet av 2012 klappade Pia Dellson ihop, som hon uttrycker det. Hon kom helt enkelt inte upp ur sängen…

– I mitt fall gick jag in i arbetsuppgifter som jag älskade så mycket att jag till slut kraschade. Jag hade inte förstått att jag och min hjärna inte är samma sak. Vad jag vill är en sak och vad hjärnan orkar med är en annan sak. 

Patrik Engellau

Under 2016 gjorde landets ledande politiker några tafatta försök att definiera svenska ”värden” eller den svenska karaktären, men jag tror inte de kom längre än till återvändsgränden ”värdegrunden” innan de lade ned självförståelseprojektet.

Det konstiga är emellertid inte att några partiledare misslyckas med att trolla fram en kanin ur sin höga hatt, det konstiga är att det i Sverige saknas en levande, ständigt pågående diskussion om vem vi svenskar egentligen är och vad vi står för.

Patrik Engellau

(Den här texten skrev jag för två år sedan, någon månad innan jag startade bloggen detgodasamhallet.com. Ett sorgligt faktum är att jag lika gärna kunnat skriv den här texten idag. Trots allt mitt och andras prat om tidsandans stora förändringar verkar ingenting ha hänt. Eller kanske är det så här: I medborgarnas medvetande sker stora saker, men det välfärdsindustriella komplexet och politikerväldet lufsar på som vanligt utan känsla för att den allmänna mentalitetens omvandling. Går det att förmå makten att öppna ögonen?)

År 1916 publicerade Pär Lagerkvist, nobelpristagare i litteratur år 1951, diktsamlingen Ångest där några rader lyder som följer:

Patrik Engellau

Texterna på denna blogg brukar få 3 – 10 000 läsare. I enstaka fall kan det bli över 50 000 stycken. 3 000 läsare, det är ju bara 0,3 promille av Sveriges befolkning, säger en del upprört, det är för lite! Ni talar ju bara till de redan frälsta, ni måste satsa på att komma ut bredare och tala till massorna.

Detta är en viktig fråga. Det är inte alls självklart hur marknadsföringen av budskapet ska gå till.