Ju närmare människan kommer ett eftersträvat mål, desto mer outhärdlig och plågsam tycks henne den återstående sträckan.

Ibland känns det så i alla fall. När kvinnorna har (eller i varje fall nästan har) uppnått full jämställdhet med männen så framstår varje kronas löneskillnad till männens förmån som en oursäktlig förolämpning. Företeelser på en nivå som tidigare, innan jämställdhetsivern slagit till med sin fulla kraft, fördragits med jämnmod mobiliserar nu korståg mot de återstående missförhållandena.

Fast det var inte kvinnans ställning som fick mig att formulera den inledande, kanske tvivelaktiga, observationen. I stället var det folkstämningarna i Brasilien, som jag just besökt.

Brasilien har ett halvt årtusendes solid och på det hela taget obruten erfarenhet av korruption och maktmissbruk. Att politiker är skurkar och mutkolvar är något alla alltid vetat och nästan ryckt på axlarna inför. Att fråga om presidenten blivit miljardär under sina tjänsteår har varit som att fråga om påven är katolik.

På senare år har något märkvärdigt dock skett i Brasilien. Jag vet inte hur det gått till, men det är ett faktum. Ett antal domare och åklagare under ledning av en federal domare vid namn Sérgio Moro har bestämt sig för att sätta hårt mot hårt och klippa till mot korruptionen med tillämpning av lagar som länge funnits men aldrig brukats (plus en del nya juridiska instrument, till exempel ett slags ”skvallerbonus” som gör att mutanklagade kan få kortare straff om de golar på andra misstänkta).

Vid det här laget har uppemot hundra politiker och höga tjänstemän – inte minst vid det numera skandalomsusade delstatliga oljebolaget Petrobras – dömts till långa fängelsestraff, inte bara för vad de stoppat i egen ficka, utan också för vad de utan personlig vinning skickat till sina partier.

Detta är något revolutionerande nytt och hoppingivande. Det skulle inte förvåna mig om det på allvar kan bli en dödsstöt för den brasilianska mutkolvstraditionen. Visserligen försöker anklagade politiker, ibland framgångsrikt, med alla tänkbara juridiska finter få stopp på Moro och hans medarbetare, men folket och media står enade – bara det! – mot den traditionella politikerklassen och hatar respektive avslöjar alla skumrasktricks (som när den nyligen avsatta presidenten Dilma Rousseff planerade att göra sin företrädare och partikamrat Lula da Silva till minister för att han skulle få åtalsfrihet).

Folket går i ett rus av ilska. Det som tidigare fördrogs kan inte längre tolereras. Inte ens småsaker kan uthärdas. För följande fem förseelser, varav några omfattar flera enskilda fall, är den före detta presidenten Lula da Silva misstänkt.

Han ska ha ”köpt tystnad” av en dömd före detta direktör i Petrobras. Han ska ha fått en fin lägenhet i en badort på kusten i delstaten São Paulo. Han ska ha beordrat den statliga utvecklingsbanken BNDES att låna ut pengar till den angolanska staten för att byggföretaget Odebrecht skulle kunna genomföra ett projekt i Angola (och Lula få en muta). Han ska ha fått en bit mark av Odebrecht till sitt allmännyttiga Instituto Lula. Han ska ha ombesörjt att Brasilien köpte 36 Gripen-plan av SAAB varvid hans son fått olagliga förmåner (kanske av SAAB).

När Lula skulle förhöras om detta i förra veckan kallades militär in för att förebygga kravaller kring domstolsbyggnaden. Timme efter timme rapporterades i teve. Någon dag senare las hela förhöret ut på youtube. Lula fumlar hela tiden nervöst med sina glasögonbågar och ser misslynt ut. Han har ingen aning om det där med lägenheten. Det var frun som hanterade frågan.

Många menar att dessa fem anklagelser mot Lula är början och att det snart kommer mer. Vi får se. Det brasilianska folket dreglar av hämndbegär mot sin korrupta politiska elit. Domstolen har just stängt Instituto Lula med argumentet att brottsliga ränker där ansågs smidas.