Patrik Engellau

I hela mitt liv har jag klagat över att saker och ting varit fel, att politiker, och förresten de flesta övriga också, haft fel och inte begripit det uppenbara, det som jag begripit.

Ändå, när man betraktar den period jag pratar om, i stort sett förra århundradets andra hälft till nu, har det varit en paradisisk tid för oss som levt i Sverige. Jag tror ingen tidsålder, ingenstans, haft det så beviljat om man betänker våra svenska ekonomiska och sociala framgångar räknat i kronor respektive lugn och ordning. Det är inte olika partier som regerat, det är förnuft och hyggliga människor.

Patrik Engellau

USA trappar nu upp sin krigföring i Mellanöstern med insatser mot Islamiska staten i flera länder. Vid en presskonferens den fjärde augusti förklarar president Obama att Islamiska staten ”inte kan besegra Amerikas Förenta Stater eller våra partners inom Nato”.

Att presidenten anser att detta behöver sägas är oerhört. Det betyder att han kan föreställa sig att någon kunde tänkas hysa uppfattningen att Islamiska staten faktiskt kan besegra USA och att han anser den föreställningen så betydande att den måste bemötas. Jag hoppas jag bedömer fel, men jag kan inte värja mig för känslan av att USA, kanske för första gången någonsin, nu framstår som defensivt. Här är det inte USA som tagit initiativet till våldet, utan tvärtom skyddar sig från andras anfall. Det värsta är att jag misstänker att detta inte beror på att Obama skulle vara en svag president, utan på objektiva förhållanden som endast marginellt låter sig påverkas av vem som sitter i Vita Huset. (Sverige är naturligtvis inte ens defensivt utan snarare passivt.)

Patrik Engellau

Det har förekommit några intressanta invändningar mot teorin om det välfärdsindustriella komplexet, alltså tanken att Sverige styrs av en politiskt förankrad omhändertagandeindustri, vars ledande aktörer är sådana som Arbetsförmedlingen, Migrationsverket och Försäkringskassan och vars verksamhet ideologiskt backas upp av det politiskt korrekta tänkande enligt vilket det är synd om praktiskt taget alla människor utom de skötsamma medelklassare som betalar för ruljangsen och som skälls för strukturella förtryckare i syfte att de ska skämmas och fortsätta betala utan knot.

Patrik Engellau

Fredrik Reinfeldt har fått mycket och kanske delvis oförtjänt skäll för sitt uttalande om att bara barbariet är ursvenskt. Han fick, som nästan alla vet, sin inspiration från Esaias Tegnér, som diktade så här:

All bildning står på ofri grund till slutet,

blott Barbariet var en gång fosterländskt;

men vett blef plantadt, jernhårdt språk blev brutet,

och sången stämd och lifvet menskligt njutet,

och vad Gustaviskt var blef derför även Svenskt.

Patrik Engellau

När man lever i så här omvälvande tider får man hela tiden anledning att uppmärksamma och kanske ifrågasätta sina föreställningar, jag menar allt sådant där som man under mer stabila förhållanden tar för givet ungefär som att det finns mat i ICA-butiken.

En sådan självklarhet, tror jag i alla fall, i svensk mentalitet är uppfattningen att folken är goda men ej sällan behäftade med skurkaktiga regimer. Stalin och den kommunistiska regimen var värre än det ryska folket som fredligt spelade balalajka och åt borsjtj. Hitler var en hemsk tyrann som härtog det tyska kulturfolket. De vänliga ugandierna härjades av despoten Idi Amin.

Patrik Engellau

Jag börjar tro att alla de här fina begreppen som vi svänger oss med – kapitalism, socialism, liberalism, klimatalarmism, feminism, fascism, rasism, ekologism plus de flesta andra utom möjligen alkoholism – egentligen är oanvändbara eftersom de kan betyda vad som helst och därför inte klarlägger utan bara förvirrar.

Patrik Engellau

Dagens Nyheter gör ett stort nummer av att det tar tio år från byggidé och kommunalt beslut om detaljplan fram till färdigt flerbostadshus och att detta inte beror, som man fått lära sig, på trög byråkrati och oändliga överklaganden, utan på att byggföretagen väntar i mer än fem år från antagen detaljplan till inlämnad bygglovsansökan i syfte att begränsa utbudet av lägenheter så att priserna inte ska gå ned.

Tidningen antyder att detta är skamligt av byggbolagen:

Patrik Engellau

En ung familj som jag känner har ett ovanligt skrikigt barn. De unga föräldrarna börjar misstänka att skrikigheten är deras eget fel. När barnet vrenskats har de nämligen haft för vana att jollra med det, le mot det, krama det och på andra sätt förmå det att trivas för att det ska sluta trilskas. Föräldrarna debatterar nu om det kan vara så att det skrikande barnet uppfattar deras vänligheter som en sorts belöning och därför fortsätter att jävlas med dem för att säkerställa deras uppmärksamhet och närvaro. De frågar sig hur de i stället borde bete sig men ryggar tillbaka inför tanken att låta ungen ligga ensam kvar i sängen och skrika av sig tills han tröttnar. De fruktar att den behandlingen skulle kunna ge gossebarnet djupa psykiska skador för livet.

Patrik Engellau

Kan det vara så att det svenska politiska etablissemangets ögonskenliga tafatthet inför sådant som no go-zoner, IS-resor och statsbidrag till jihadistnära organisationer i själva verket är genomtänkt statskonst i den högre skolan? Kommer framtidens historiker att betrakta generaldirektör Anders Danielsson och rikspolischef Dan Eliasson som vår tids hjältar? Kommer de att få byster resta och torg uppkallade efter sig?

Patrik Engellau

För länge sedan föreställde sig människor, efter vad jag har hört, att naturen var bebodd av övernaturliga väsen som människan gjorde bäst i att uppmärksamma och hålla sig väl med. Den bladbekrönta näcken, till exempel, var ett ont väsen som försökte locka människor att dränka sig i diverse vattendrag. Jättar var storväxta, trollkunniga och lite obestämda gestalter eftersom de ibland, efter någon princip som jag inte förstått, var vänligt och ibland ovänligt sinnade mot människorna. Dessutom fanns allehanda demoner, tomtar, troll, spöken och annat oknytt att oroa sig för.

Patrik Engellau

I boken Heretic: Why Islam Needs a Reformation gör Ayaan Hirsi Ali en användbar indelning av muslimer i tre typer. Den första är vad hon kallar Mecka-muslimerna, den stora majoriteten, som följer det slags mildare och fredligare islam som artikuleras i Koranens Mecka-suror. Den andra typen är Medina-muslimerna, salafiterna och de radikala jihadisterna, som lägger tonvikten vid de krigiska och våldsamma Medina-surorna (vare sig de själva ägnar sig åt våldsamheter eller bara stödjer dem som gör det). Den tredje typen är den mycket lilla gruppen dissidenter och reformister som arbetar för att islam ska genomgå det slags reform som kristendomen fick erfara för femhundra år sedan och som gett de kristna troende distans till sin heliga bok.

Patrik Engellau

När jag var sexton år började jag i amerikansk skola och fick kontakt med amerikansk kultur. En sak som gjorde starkt intryck på mig var det amerikanska ”vi”. Vilken korvgubbe eller taxichaufför som helst kunde tala om ”vår utrikespolitik” som om han själv suttit i regeringen. Då förstod jag det sanna och märkvärdiga i Abraham Lincolns ord från Gettysburgtalet där han beskrev den amerikanska regeringen som en regering ”of the people, by the people and for the people”. Ett styre tillsatt av folket, bemannat av folket och med folkets intressen för ögonen.

Patrik Engellau

Kan du tänka dig att ett socialistiskt parti, till exempel socialdemokraterna, för hundra år sedan inte skulle ha haft något att säga om kapitalismen och vad partiet tänkte göra med de privata företagen och äganderätten, kort sagt att partiet inte förhöll sig till samtidens maktordning? Att konservativa partier inte tog någon särskilt ställning i denna fråga går att begripa eftersom de inte såg något problem. Men för de andra blev spörsmålet hur politiken skulle förhålla sig till kapitalet nog nittonhundratalets hetaste fråga, se de ideologiska striderna mellan olika nyanser av socialism, se de oförsonliga striderna mellan olika vänsterpartier, se IB, se löntagarfonderna.

Patrik Engellau

För ett tag sedan hörde jag en av Sveriges Radios utlandskorrespondenter med pedantisk noggrannhet förklara skillnaden mellan Rysslands och Sveriges statsägda tevebolag. I Rysslands fall handlade det om ”statskontrollerad television”, slog han fast, medan det hos oss är en fråga om ”public service”. Skönt att få begreppen så redigt analyserade och utredda.