Sökes: en ny kyrka

8-26-13_11971

Patrik Engellau

Mitt tålamod med Svenska kyrkan är på upphällningen. Organisationen framstår för mig som alltmer inåtvänd, förljugen och självgod. Jag betalar åtskilliga tusenlappar i årlig avgift och sliter väldigt lite på kyrkans golv. Ej heller besvärar jag dess personal. Men när jag ville ha vägledning i ett viktigt andligt spörsmål och skrev ett öppet brev bevärdigades jag inte ens med ett svar. Snacka om dålig kundvård.

Det här med att ärkebiskopens kommunikationschef Gunnar Sjöberg offentligt betecknar det som ”uppviglande”, ”okristligt” och ”ofräscht” att tre av kyrkans präster tagit initiativet till Facebookgruppen Mittkors, där kristna människor uppmanas att skicka in bilder på sig och sina kors, uppfattar jag som stötande, inte för att jag är särskilt troende, utan för att jag nog inte vill tillhöra en organisation som inte står upp för och ärar sin egen främsta symbol.

Så vad ska jag göra? Om inte Svenska kyrkan har några svar att ge mig så kan jag alltid gå till Harvardprofessorn Albert O. Hirschmans bok Exit, Voice, and Loyalty från 1970. Man behöver förresten inte läsa boken, det räcker med att fundera lite över titeln som på ett förtätat och kraftfullt sätt listar de tre tillgängliga förhållningssätt som står till förfogande i ett fall som detta.

Loyalty betyder att snällt sitta i båten och gilla läget och fortsätta att betala sina kyrkoavgifter. Det är en möjlighet.

Voice är en annan möjlighet, alltså att höra av sig och protestera om man inte gillar läget. Detta är vad Mohamed Omar nyss deklarerade att han avser att göra. Det behöver inte vara en dålig strategi. Men att slåss mot denna väletablerade och välfinansierade koloss känns tungt.

Själv är jag nog mer benägen att välja Exit, alltså att lämna kyrkan. Så har många gjort genom åren och efter Svenska kyrkans senaste turer tycks medlemstappet under de senaste månaderna vara rekordstort. Logiken är självklar: om jag inte gillar butiken så slutar jag handla där.

Men det finns en hake för många, till exempel för mig. Även om jag är agnostiker vill jag vara med i kyrkan, inte vilken som helst, utan en där jag kan känna igen mig, där man läser Fader Vår så som jag lärt mig genom livet och kanske rentav sjunger den numera utrangerade psalmen Fädernas kyrka i Sveriges land, min favoritpsalm tillsammans med Den blomstertid nu kommer.

Jag vill alltså vara med i en kyrka som är som Svenska kyrkan, men inte så bigott, politiserad och rentav kristendomsfientlig. Jag vill ha präster som tror på Gud även om jag själv har svårt för ett sådant ”trons språng” för att tala med Kierkegaard.

Jag skulle önska att några präster i Svenska kyrkan gjorde Exit ur organisationen och startade eget. Det låter stort och märkvärdigt och problemen för sådana trons entreprenörer ska inte underskattas, men jag tror att det skulle vara görligt. I en del länder som Brasilien och USA startas trots allt nya samfund stup i kvarten. Den som redan är präst har själv all den kompetens som kyrkan äger. Sedan behövs bara lokaler och en bra administration.

Bara? Inte riktigt. Det kanske viktigaste för en ny kyrka, som inte får statens hjälp att hämta pengar i skattebetalarnas plånböcker, är förstås att få betalande kunder, alltså medlemmar, så att prästerna får lön och kan köpa mjölk till sina barn.

Jag skulle anmäla mig direkt. Det vore intressant att veta om någon av läsarna också skulle hänga på.

82 thoughts on “Sökes: en ny kyrka

  1. MartinA skriver:

    Det konservativa motståndet i svenska kyrkan krossades nog när kvinnoprästmotståndarna besegrades? På åttiotalet?
    Personligen tror jag att det finns stora möjligheter med en rik organisation med gamla anor men helt utan innehåll. Kyrkan är en sittande fågel för entrister. Snarast är det bra att det kristna budskapet har förtvinat. Det hade inte varit någon hjälp i våra strider av idag. Men organisationen och mannerismerna vore otroligt användbara.

    Gilla

    • Jonas Nilsson skriver:

      @MARTINA 23 augusti, 2016 at 16:51
      Det är gammal kunskap. Det nygamla är en ny förväntan på att kyrkan ska vara just kyrka. Nu sägs det inte bara av konservativt motstånd utan i brist på alternativ och med förväntan. Är det verkligen relevant att använda begreppet ”kvinnoprästmotståndarna”? Mest begripligt är nog att isåfall koppla till att Göteborgsbiskopen Bertil Gärtner pensionerades. Men han var också befrielseteolog som konservativa kunde finna märkligt – han skulle nog trivts med Franciskus och Antje i Lund. Vilka är ”våra strider av idag”?

      Gilla

      • MartinA skriver:

        Jag har bara vaga minnen av den striden och har bara för mig att en stor mängd präster gick ur kyrkan och diskuterade att skapa en ny kyrka. Efteråt har jag tänkt att det hela fungerade som en utrensning som har möjliggjort det som kyrkan blivit idag. Men jag har nästan inga kunskaper alls om det och vad jag har fick jag genom gammelmedia. Så skriv gärna mer 🙂

        Gilla

    • Jonas Nilsson skriver:

      Du återvänder till strider, jag frågade vilka strider du såg framför dig idag. Den stora kyrkliga striden sedan efterkrigstiden har just handlat om hur mycket kyrkan ska/kan ställa upp på en problemformulering definierad av samhällsintressen. Ämbetsfrågan har varit en sådan nyckelfråga. Frågan om samkönad vigsel likaså. Frågan om kyrkan och skolan lär pyra ett tag till. Vad som är intressant nu, enligt min mening, är att av någon anledning är det inte längre självklart att samhällspolitikers ställningstaganden ska utgöra grunden för Svenska kyrkans ställningstaganden. Du verkar själv tala för att det bör drivas vidare. Jag menar tvärtom att kyrkan liksom det mesta bör vara kravmärkt utifrån originalverksamheten. Jesusnamnet är avgörande kvalitetsmärke. Jag tror att det håller än. Ingen kyrka som tvekar om den grunden överlever vare sig till namnet eller själen .

      Gilla

      • MartinA skriver:

        Jag menar att svenska kyrkan är ett tomt skal. Och att detta är en möjlighet.
        Jag tycker inte att svenska kyrkan någonsin stått för någonting. Ända sedan reformationen har den främst varit ett propagandaorgan åt nationalstaten.
        Vidare ser jag kristendomens pacifism och centrala budskap om att koncentrera sig på efter döden istället för detta livet som odelat ondskefullt. Och fruktansvärt illa anpassat för svenskarnas behov idag. Jag tycker också att en religion bör vara ett folkminne, såsom till exempel judendomen är för judarna. Kristendomen är värdelös även här eftersom den egentligen tillhör ett annat folk.

        Däremot är kyrkorna centrala för den som är intresserad av svensk historia och svenskt kulturellt arv. Jag antar att det jag argumenterar för är att kasta ut den ondskefulla ideologin men att behålla kyrkan. Den är ju nu så innehållslös att den bör kunna fyllas med valfritt innehåll. Jag försöker se möjligheter och positiva saker med det nuvarande tillståndet.

        Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s