Patrik Engellau

Mitt tålamod med Svenska kyrkan är på upphällningen. Organisationen framstår för mig som alltmer inåtvänd, förljugen och självgod. Jag betalar åtskilliga tusenlappar i årlig avgift och sliter väldigt lite på kyrkans golv. Ej heller besvärar jag dess personal. Men när jag ville ha vägledning i ett viktigt andligt spörsmål och skrev ett öppet brev bevärdigades jag inte ens med ett svar. Snacka om dålig kundvård.

Det här med att ärkebiskopens kommunikationschef Gunnar Sjöberg offentligt betecknar det som ”uppviglande”, ”okristligt” och ”ofräscht” att tre av kyrkans präster tagit initiativet till Facebookgruppen Mittkors, där kristna människor uppmanas att skicka in bilder på sig och sina kors, uppfattar jag som stötande, inte för att jag är särskilt troende, utan för att jag nog inte vill tillhöra en organisation som inte står upp för och ärar sin egen främsta symbol.

Så vad ska jag göra? Om inte Svenska kyrkan har några svar att ge mig så kan jag alltid gå till Harvardprofessorn Albert O. Hirschmans bok Exit, Voice, and Loyalty från 1970. Man behöver förresten inte läsa boken, det räcker med att fundera lite över titeln som på ett förtätat och kraftfullt sätt listar de tre tillgängliga förhållningssätt som står till förfogande i ett fall som detta.

Loyalty betyder att snällt sitta i båten och gilla läget och fortsätta att betala sina kyrkoavgifter. Det är en möjlighet.

Voice är en annan möjlighet, alltså att höra av sig och protestera om man inte gillar läget. Detta är vad Mohamed Omar nyss deklarerade att han avser att göra. Det behöver inte vara en dålig strategi. Men att slåss mot denna väletablerade och välfinansierade koloss känns tungt.

Själv är jag nog mer benägen att välja Exit, alltså att lämna kyrkan. Så har många gjort genom åren och efter Svenska kyrkans senaste turer tycks medlemstappet under de senaste månaderna vara rekordstort. Logiken är självklar: om jag inte gillar butiken så slutar jag handla där.

Men det finns en hake för många, till exempel för mig. Även om jag är agnostiker vill jag vara med i kyrkan, inte vilken som helst, utan en där jag kan känna igen mig, där man läser Fader Vår så som jag lärt mig genom livet och kanske rentav sjunger den numera utrangerade psalmen Fädernas kyrka i Sveriges land, min favoritpsalm tillsammans med Den blomstertid nu kommer.

Jag vill alltså vara med i en kyrka som är som Svenska kyrkan, men inte så bigott, politiserad och rentav kristendomsfientlig. Jag vill ha präster som tror på Gud även om jag själv har svårt för ett sådant ”trons språng” för att tala med Kierkegaard.

Jag skulle önska att några präster i Svenska kyrkan gjorde Exit ur organisationen och startade eget. Det låter stort och märkvärdigt och problemen för sådana trons entreprenörer ska inte underskattas, men jag tror att det skulle vara görligt. I en del länder som Brasilien och USA startas trots allt nya samfund stup i kvarten. Den som redan är präst har själv all den kompetens som kyrkan äger. Sedan behövs bara lokaler och en bra administration.

Bara? Inte riktigt. Det kanske viktigaste för en ny kyrka, som inte får statens hjälp att hämta pengar i skattebetalarnas plånböcker, är förstås att få betalande kunder, alltså medlemmar, så att prästerna får lön och kan köpa mjölk till sina barn.

Jag skulle anmäla mig direkt. Det vore intressant att veta om någon av läsarna också skulle hänga på.