Gästskribent Nils-Olov Johnson: Feltänkt om styrelseersättningar

logo­DGSI sin artikel Staten måste betala styrelserna bättre föreslår Fredrik Hillelson att ersättningen för styrelseuppdrag i statligt ägda bolag bör höjas för att dra till sig rätt slags kompetens. Med lång erfarenhet av både privata, statliga och kommunala bolagsstyrelser vill jag hävda att Hillelson är helt fel ute.

Vi, som var med om IT-boomen under 90-talet, kommer ihåg diskussionen om hur styrelserna i nystartade företag skulle bemannas. Om jag väljer en person som jag själv vet är kompetent får jag mycket för arvodespengarna men inga banklån. Väljer jag istället en karismatisk kän­dis slänger banken pengar efter mig, men jag får en dyr ballast i styrelsen.

Det är självklart att vi vill attrahera de bästa personerna och att vi bör belöna kompetens. Jim Colins har i sin bok Good to Great en intressant vinkling kring ledarskap. Han konstaterar att det inte är nyrekryterade karismatiska personer utan snarare kunniga långvägare, med gedigen kunskap om företaget, som leder ett företag till ”greatness”. Temat återkom i en artikel i Da­gens Industri för någon vecka sedan. Collins upptäckter gällde VD:ar men går att överföra till styrelseledamöter.

Jag satt under en tid i två dotterbolagsstyrelser i samma koncern. Styrelserna var identiska, så när som på en extern ledamot. I det ena företaget satt en kändis och i det andra en ganska okänd person. Båda kom från samma svenska storkoncern. I den förra styrelsen gick det inte att föra en dialog då kändisen hela tiden talade om för övriga styrelseledamöter vilka beslut som skulle fattas. Ordförande beslutade alltid i enlighet med kändisens vilja då det hade sett illa ut om vi hade blivit av med honom. I den andra styrelsen fanns däremot en fungerade konstruktiv diskussion.

Det finns ett tydligt mönster i bolagsstyrelser när kris uppstår. Då bildas en axel från VD genom styrelseordföranden till ägaren. Övriga styrelseledamöter kortsluts och hålls helt utanför den reella diskussionen och de påverkar inte de avgörande besluten. Jag kan inte påminna mig något exempel där verkliga problem har diskuterats i styrelsen utan att de informella makthavarna reda har gjort upp i slutna rum. I sådana situationer fokuserar den välbetalde kändisen direkt på frågan om när han eller hon måste avgå för att rädda sitt eget varumärke. Det är otänkbart att stanna kvar och hjälpa till ”to the bitter end”.

Hillelson har helt rätt i att det adderas en politisk dimension i offentligt ägda bolag, men det är inte hotet att figurera i dagspressen i första hand. I min artikel Reformera de kommunala bolagen (GP 96-01-07) har jag gjort en mer detaljerad genomgång. Här vill jag bara ta upp problemen med förmöten och presidier. De styrande politikerna har en politisk ambition och företaget är bara ett medel att genomföra denna. I förmötena diskuteras kommande besluts­punkter i styrelsen utifrån perspektivet politisk agenda och inte utifrån nyttan för bolaget. När man sitter på styrelsemötet finner man ofta att protokollet redan är skrivet och alla beslut är i enlighet med majoritetens vilja. För en ledamot med erfarenhet och som ställer en relevant fråga till VD är det lite absurt när en socialdemokrat direkt begär ordet och begär streck i debatten varefter den socialdemokratiske ordföranden konstaterar att debatten är avslutad och alltså behöver inte VD svara på frågan. En situation, som jag råkade ut för ett antal gånger, innan jag lärde mig att i ett offentligt bolag håller man tyst och nöjer sig med ett litet hurra, när arvodet har kommit in på bankkontot.

Existensen av ett presidium är ett annat ofog. Så snart en fråga är lite knepig förslår ordföran­den att styrelsen delegerar frågan till presidiet. Vid påföljande styrelsemöte får övriga ledamöter reda på att frågan är avgjord på bästa sätt utan någon insyn från dessa. Häri ligger en potentiell fara då man som ledamot blir ansvarig för beslut som man inte känner till. Detta är en förklaring till att många styrelseledamöter, när krisen är fullt utvecklad, i pressen försvarar sig med att de hade ”ingen aning”.

De flesta styrelseledamöter sitter med för att bli bjudna på fina middagar och få åka på spännande (studie)resor till dotterbolag i fjärran länder. Får man dessutom väldigt bra betalt för detta är det bingo. De flesta deltar inte i beslutsfattandet, när det uppstår en kris, och de dyra kändisarna har säkert flytt skeppet innan krisen blir akut.

Mitt råd blir därför att satsa på bästa möjliga kompetens i företagets ledningsgrupp. Det är där, och inte i styrelsen, som det verkligen betyder något att ha bra folk. Kombinera detta med låga styrelsearvoden så att karismatiska oduglingar själva håller sig borta från bolaget. Att välja styrelsemedlemmar, som ställer upp av pliktkänsla, vilket Hillelson ratar, är ett bra första steg mot att få tag i nyttiga sådana.

Nils-Olov Johnson driver sedan 20 år tillbaka eget företag inom teknikkonsultbranschen. Tidigare innehade han chefsbefattningar inom fordons- och försvarsindustrin. Han har doktorerat vid Cornell University i Förenta staterna.

10 thoughts on “Gästskribent Nils-Olov Johnson: Feltänkt om styrelseersättningar

  1. BjörnS skriver:

    Tack för ett intressant inlägg. Samtidigt är det väsentligt att nog mycket kompetens finns i styrelsen så att det kan föras meningsfulla diskussioner kring ledningsgruppens agerande och viktiga strategiska frågor. Gör man den ena gruppen betydligt starkare än den andra tror jag att man får problem.

    Gilla

  2. Verdandi skriver:

    Tack för en bra krönika. Undrar hur det kommer att gå när det blir ont om hö i krubban Sverige. Kommer politiker och kändisar fly i stora skaror likt råttorna?
    Har de redan börjat?

    Liked by 1 person

  3. Sten Lindgren skriver:

    Det här är en konstig diskussion och den ursprungliga debattartikeln handlar bara om att göra reklam för sig själv. Det är löjeväckande att göra jämförelser med näringslivet när sanningen är att allt i offentliga sektorn är politiserat, kliar Du min rygg så kliar jag Din.
    Vi kan dra en parallell till tillsättningen av högar chefer i offentlig sektor. De har nu förhållandevis höga löner men inte har det blivit mindre knäppgökar för det, snarare tvärtom.
    Beslut och agerande i sådana här sammanhang mäts inte efter rationella principer utan efter politiska principer och belöningarna utgår i politisk valuta (förläningar, förmåner etc) och inte enbart monetärt. Hade inköpet av NUON och kolkraften förhindrats av bättre betalda styrelseledamöter? Hade Telia betalt ut mindre i mutor? Skulle inte tro det.
    Huvudproblemet är inte ersättningar till styrelseledamöter utan en urspårad politisk kultur.

    Liked by 2 people

  4. Lennart Bengtsson skriver:

    Jag håller med om att styrelsearvodena i statliga bolag är en sekundär fråga. Vad som däremot borde göras är att få ett slut på att reservera styrelseplatserna till politiska cronies som vänner, bekanta eller familjemedlemmar som man vill gynna med lite status eller extra pengar. Om de åtminstone kunde ställas till svars för sitt handlande som i det skandalösa fallet med Vattenfall!

    Tillsättandet av styrelsemedlemmar sker numera utan hejd liksom tillsättandet av generaldirektörer ,landshövdingar mm där kompetens och självständigt handlande antingen är irrelevant eller rent utav ett hinder.

    Varför inte återgå till det system som fanns före 1965/1970 när flertalet ämbetsmän tillsattes baserat på allmän kompetens och duglighet och inte på ”politiska” meriter. Var det inte detta som Alliansen lovade 2006?

    Liked by 1 person

  5. Aha skriver:

    Kvalitet lönar sig alltid kan man säga, tydligen är det också så, tack och lov, att kompetens enligt artikelförfattaren också alltid lönar sig. Det blir därför förunderligt när företagen rekryterar sjuttontaggare (vars kompetens är att vara Vd) som ingenting kan om företagets operativa verksamhet. Hur tar företagets Vd beslut om satsning på nästa produktgeneration när denne saknar insikt i vad som skulle kunna vara framgångsrika funktioner i en ny version? Hur tas beslut om hur resurser bäst fördelas inom företaget?
    Är Vd och styrelse i händerna på de som är bästa retorikerna?
    Det verkar som de verkligt framgångsrika företagen, de som spränger marknaden, kännetecknas av ledare som genuint kan sina produkter, tänker på sådana som Jobs.

    Det är därför märkligt att det inte växt fram en modell där företagen/aktieägarna gör som lagidrotterna; avlönar de som spelar bäst, mest. Lyfter fram de experter som har förmåga att i en global konkurrens kunna se vilka funktioner som skulle vara bäst att satsa på, de som förmår att optimera produktionen, de som bäst marknadsför produkterna. För Ericsson skulle det kunna handla om 50 djupt kunniga och erfarna experter. Vd blir då lagledare, ledningsgruppen blir Vds stab. De som tjänar bäst i den här modellen blir då inte Vd/lagledaren utan Zlatan-experter. En sådan belöningsmodell borde skapa ett stort fokus på organisk tillväxt, att få fram de bästa produkterna.

    Gilla

  6. Nils Nilsson skriver:

    Först kan jag inte fatta hur någon seriös affärsman kan sitta i ett statligt bolag om det fungerar så som beskrivs i artikeln. Sen har jag aldrig i det privata näringslivet (har suttit i över 20 styrelser under de senaste 30 åren) noterat kändisskap som en kvalifikation – vet inte vad som avses därmed.
    Styrelsen måste ha den kompetens som krävs för att tillsätta/avsätta samt hela tiden utmana direktionen. Ersättningen bör till stor del vara rörlig – lågt fast arvode kombinerat med rörligt arvode lämpligen relaterat till bolagets värde ökning och då inte år för år utan beräknat vart tredje eller var femte år.

    Gilla

  7. Kristina von Heland skriver:

    Min uppfattning är att staten inte ska driva företag alls. Kommunerna gjorde en bolagisering av verksamheterna. Därför har medborgaren idag ingen insyn i vart de kommunala skatterna och avgifterna går och hur de förvaltas.
    Katrineholms kommun driver-drev? ett kommunalt växthus. Sådant ska den privata plantskolan syssla med-vinster i välfärden att tjäna pengar på en petunia?Det kommunala tryckeriet tryckte upp billigare än de privata bolagen då ingen avkastning krävdes och ingen insyn fanns.
    Vattenfall är ett totalfiasko när de som simmade i den lilla ankdammen skulle leka med de stora. Då jag flyttade och sålde gården var nätavgiften högre än den förbrukade energin i kronor och ören. Då ligger det 3 rikskablar nedgrävda och en luftledning på gården. För detta fås ingen ersättning. De förstörde en massa och satte en stolpe fel-för att flytta stolpen krävde de 150 000 SEK av mig som är drabbad. Som lite ex från verkligheten. Då ska jag anmäla osv så de nya ägarna kan få rätt. Jag obstruerade med att kräva utsättning och fällning av träd nära ledning. Man kräver detta för att inte förstöra en ledning och sedan kommer två trashankar ut och sedan kommer en traktor och några gubbar till plus en som ska såga. Detta tar minst 4 timmar ex resor. Detta gjorde jag ibland då jag kände för det. Sedan friskrev de mig om jag knäckte en ledning. En illustration av statligt ägande i sin prydno och det finns ingen ansvarig. Besiktningen av farmartanken kan jag skriva en novell om.

    Gilla

  8. Tahmas skriver:

    Har verkligen storföretagen kompetenta styrelser? Jag är misstänksamt tveksam. Många storföretagsledare kan knappt ordentlig engelska.
    Att vara kompetent är en sak att utgöra sig för att vara kompetent är en annan.

    Liked by 1 person

  9. Lennart Göranson skriver:

    Frågan är om inte problemen med styrelser i statliga och kommunala bolag snarast är en oundviklig konsekvens av att det över huvud taget existerar statliga och kommunala bolag.

    Att driva ett bolag, exempelvis ett aktiebolag, är en riskverksamhet. Om verksamheten är framgångsrik ska ägaren belönas eftersom det skapar incitament att starta bolag och att driva dem effektivt, dvs. så att kunderna uppskattar de produkter som tillhandahålls. Men i bolagsmodellen ligger också att ägaren ska förlora sina pengar om verksamheten inte förmår generera intäkter som överstiger kostnaderna. Varför ska medborgarna/skattebetalarna acceptera att deras pengar används för en riskverksamhet som visserligen kan ge vinst men också kan gå med förlust? Särskilt som erfarenheterna visar att offentligägda företag ofta är mindre effektiva än privatägda.

    Då invänder någon att statliga och kommunala företag i många fall bedriver en verksamhet som det är det allmännas skyldighet att tillhandahålla medborgarna. Må så vara, men om medborgarna behöver något som den privata marknaden och fri näringsverksamhet är helt oförmögen att tillhandahålla, då vore det bättre att driva verksamheten som en statlig eller kommunal förvaltning och inte som ett aktiebolag. I en förvaltning är styrning och ansvarsutkrävande en politisk fråga, och då får det vara på det sättet. Och problemet med styrelser och hur de fungerar blir inte aktuellt.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s