Patrik Engellau

Tror du att små barn blir påverkade av de sagor föräldrarna läser för dem? Jag tror det. Bra sagor, det vill säga sagor som både föräldrar och barn väljer att fortsätta att läsa, uttrycker synsätt som alla parter menar vara relevanta och meningsfulla.

Vi kan jämföra Bröderna Grimms saga Hans och Greta med Bamse, två jättesuccéer. Den första publicerades 1812 och kom på svenska år 1825 med titeln ”Den stekta trollpackan”. Smaka på den. Hans och Greta lästes åtminstone fram till mitten av förra århundradet. Bamse lanserades på 1960-talet. Bamse är jättestark och jättesnäll. Små barns uppfattning om tillvarons beskaffenhet tog ett kvantsprång samtidigt som Sverige blev rikt och välfärdsstaten utvecklades. Försök inte lura i mig att dessa företeelser inte hade ett samband.

Hans och Greta bodde med sin far och sin elaka styvmor. Styvmodern tyckte att Hans och Greta åt för mycket så hon övertalade deras far att föra dem ut i skogen och lämna dem för att svälta ihjäl eller bli uppätna av vilda djur. De listiga barnen hittade emellertid tillbaka, men efter ett andra försök från faderns sida villade de bort sig i skogen och hamnade vid ett hus av kakor och socker som beboddes av en gumma. Gumman välkomnade barnen och satte dem på gödning i avsikt att äta upp dem, men Greta lyckades i ett avgörande ögonblick få död på gumman genom att trycka in henne i ugnen så att hon brann upp. Barnen stjäl därefter gummans pärlor och ädelstenar och hittar tillbaka till pappan som glatt tar emot dem på grund av deras rikedomar. Sedan lever pappan och barnen lyckliga eftersom den elaka styvmodern har dött.

Vad har vi här? Jo, en pappa som avser att döda sina barn för att minska på hushållskostnaderna, om barn som mördar en gumma som vill äta upp dem, om att sagda pappa accepterar sina kriminella barn eftersom de betalar. Sådana godnattsagor berättades för lite mer än femtio år sedan. Det kändes naturligt. Sov gott, älsklingsbarn. Ingen tyckte det där var något särskilt.

Barn som lyssnade till sådana sagor måste ha lärt sig att barn måste vara smarta och värna om sig själva och hjälpa varandra och att de inte har andra än sig själva att lita till i en ond värld.

Ett decennium efter Bröderna Grimms sagor kommer sagorna om Bamse, världens starkaste och snällaste björn. Bamse är välfärdsstaten. Han ställer inga krav, han är bara snäll och god och jättestark. Där ligger ditt lilla barn i sängen och kurar ihop sig intill dig medan du läser den spännande Bamsesagan. Vad är sensmoralen? Jo, att den kraft som löser alla problem är Bamse. Han behöver bara lite mer dunderhonung, vilket i det verkliga livet kanske är höjda arbetsgivaravgifter eller lite mer moms, så grejar han dina problem. Det finns visserligen onda krafter i skepnad av den girige kapitalisten Krösus Sork, men dem ska barnet inte själv konfrontera. Barnet kan tryggt överlämna sitt öde till den alltid lika hjälpsamma och förlåtande Bamse. Den onde Krösus Sork ska skämmas. Barnet lär sig att sådana som Krösus Sork, framtida möjliga arbetsgivare till exempel, är maktlösa mot Bamse, välfärdsstatens härskare. Om barnet bara tryggt förlitar sig på Bamse kommer allt att gå väl. Barnet behöver inte ta av kepsen på anställningsintervjun med Krösus Sork.

Är det bara jag som misstänker att samhällen utvecklas olika om små barn får lära sig att vara skärpta för att inte gå under i en elak värld eller om de får lära sig att det finns en mäktig kraft som alltid kommer att värna om dem?