Hur beter sig sociala system?

8-26-13_11971

Patrik Engellau

En normalt välbyggd segelbåt har den egenskapen att det bara behövs liten vindkraft mot seglen för att båten ska luta sig en aning, men att det sedan blir gradvis allt trögare att ytterligare luta båten. När den till slut kränger betänkligt krävs väldiga vindstyrkor för att luta båten några grader till. I olyckliga fall kommer sådana väldiga vindstyrkor och tvingar båten att lägga sig ytterligare varvid den i något ögonblick passerar sin ”tipping point” och då plötsligt tappar sitt motstånd och kapsejsar. Men när tipping point närmar sig sätter besättning till alla krafter och jobbar gemensamt för att undvika katastrofen.

Den här segelbåtsmetaforen gäller för ett stort antal sociala situationer. Mannen misshandlar hustrun. Den första örfilen gör henne bara förvånad, men sedan blir hon gradvis alltmer fientlig mot hanteringen och till slut har hon med stöttning från medsystrar på kvinnohus ”fått nog”, det vill säga insett att hon närmar sig sin tipping point, och lämnar maken.

Hyresvärden varnar den bråkiga hyresgästen ett antal gånger, men hyresgästen bara fortsätter att festa nätterna igenom varpå hyresvärden en dag säger att ”det har gått för långt”, omedelbar fara för tipping point, och vräker fanskapet (om nu inte staten sätter käppar i hjulet).

Men det kan också vara så att kvinnan gradvis mals ned av mannens misshandel och inte räddas av någon svårforcerad tipping point, utan bara krossas som ett balkongmördat offer i en hederssituation.

Där fungerar inte segelbåtsmetaforen utan man får ta till en annan liknelse, kanske en yllefilt som ligger på en gräsmatta i regn. Filten gör inget dynamiskt motstånd, utan blir bara gradvis allt obehagligare plaskvåt. Den bara ligger där och låter sig misshandlas.

Vilken av dessa två motsatta metaforer – segelbåtsmetaforen och filtmetaforen – gäller för sociala system, till exempel skolan?

Som jag tjatat om så har inga nu levande svenskar någonsin fått uppleva någon social systemkatastrof. Personliga motgångar, ibland svåra, har drabbat många och stora nationella olyckor typ Estonia har inträffat, men systemkollapser har vi sluppit undan. Vi har därför svårt att tro att sådana kan inträffa. Vi tror – ehuru inte uttryckt med dessa ord, men emotionellt – att de svenska sociala systemen, inklusive skolan, är som segelbåtar: ok, det lutar lite, men ju mer det lutar, desto starkare blir motståndet mot vidare lutning, så allt kommer att reda upp sig. Vi är i goda händer.

Jag ska inte påstå mig veta något om de sociala systemens inneboende egenskaper, men jag vill ändå varna för den sortens sangviniska (sorglösa, om du inte orkar slå upp det) föreställningar. Vi har egentligen ingen solid grund att tro att segelbåtsmetaforen skulle vara mer tillämplig än filtmetaforen. Om du frågar mig vad som hänt under de senaste årtiondena med skolan så är filtmetaforen nästan exakt tillämplig. Det har år efter år regnat ned olämpliga idéer från myndigheter och andra förståsigpåare på skolan som gjort att det börjat mögla, ruttna och växa ohyra i filten varvid den blivit alltmer obrukbar. Jag kan inte se något tecken på att regnet skulle avta eller att någon skulle rycka undan filten och lägga den på tork och restaurering.

Är det inte så även med försvaret? Ser vi inte även där en gradvis, obönhörlig och kontinuerlig försämring utan att några automatiska, stöttande krafter träder in som om det handlat om en segelbåt? I detta fall kompliceras det hela av att hela syftet med spelet blivit alltmer oklart (vilket inte är fallet när det gäller skolan; där handlar det om utbildning, vilket i stort sett är samma sak nu som under den föregående världshistorien). Men försvaret? Lever vi en fortsättning på kalla kriget, där Ryssland är huvudfienden? Är problemet att NATO under den ryska svaghetstiden blivit en aggressiv militärbyråkrati med ambitioner om världsvälde? Borde NATO och Ryssland gå ihop för att stävja världsjihadismen och rädda Europa från vidare massmigration?

”Stor förvirring råder, läget är utmärkt”, sa Mao Zedong en gång. Även nu gäller att stor förvirring råder, men läget är tyvärr inte utmärkt, utan djupt beklämmande.