Gästskribent Lennart Bengtsson: Völkerwanderung

logo­DGSTjeckiens förre president Vaclav Klaus har tillsammans med ekonomen och arabisten Jiri Weigl nyligen publicerat en bok om den europeiska migrationskrisen med titeln Völkerwanderung (folkvandring) i den tyska översättningen. Boken finns för tillfället endast på tjeckiska och tyska men håller enligt uppgift på att översättas till engelska och franska.

Det är en kort (95 sidor), lättläst och välskriven debattbok som tar upp den kanske allra viktigaste frågan i dag i Europa, nämligen den okontrollerade och omfattande invandringen huvudsakligen från Mellanöstern och Nordafrika men inte begränsad till dessa länder. En mindre del är invandring från krigets Syrien men den dominerande mängden migranter är människor som lämnar fattiga eller dysfunktionella stater för ett bättre liv i Europa. Europa har drabbats av oupphörliga kriser det senaste decenniet; först den globala finanskrisen, sedan skuldkrisen med Grekland i centrum, ukrainakrisen och nu senast med massmigrationen som författarna gett namnet folkvandring. Den är säkert den svåraste att dem alla att hantera.

Här rör det sig inte, enligt författarna, om en individuell migration som uttryck för naturlig personlig frihet att flytta mellan länder utom om en veritabel massmigration eller folkvandring till Europa. Målsättningen är inte heller i första hand att låta sig assimileras utan med den medvetna målsättningen att kulturellt omgestalta de nya länderna med sina hemländer som förebild. Det är kanske inte något som de enskilda migranterna önskar utan snarare vad politiska och religiösa aktivister eftersträvar vilka också är en del av migrantströmmen. För att inte tala om dem som har uttalade terroristiska och andra våldsorienterade motiv och som också finns med i folkströmmen. Författarna gör klart att de har full förståelse och sympati för alla uttryck av empati för enskilda människoöden. Men de menar att ett sådant synsätt är inte tillämpbart när man talar om människoströmmar i hundratusental eller miljoner. I ett sådant fall uppfattar nog de flesta en massmigration som ett hot mot den  personliga och nationella identiteten.

En bärande tanke från politiskt håll har varit att migranterna skulle komma att berika Europa med sin kultur och sitt kunnande. Med andra ord att komma till Europa har inte varit fråga om ett tillfälligt uppehåll utan europeiska myndigheter betraktar och behandlar det hela som asylärenden utan att tydligt separera dem som kom från krigets Syrien från alla övriga. Den allmänna inställningen såväl från EU som från ledande politiskt håll i medlemsländerna var att man såg migrationen som något positivt inte minst med tanke på den låga fertiliteten samt fortsatt brist på arbetskraft i flera medlemsländer.

Klaus och Weigl delar inte alls denna uppfattning. De pekar på den stora arbetslösheten i Europa, inte minst ungdomsarbetslösheten där i vissa länder var tredje ung arbetsför saknar jobb. Ej heller ser författarna fertiliteten som ett problem, ty det rör sig bara om en anpassning till mindre familjer vilket kan lösas genom lämpliga ändringar i familjelagstiftningen. För övrigt betonar författarna att Europa faktiskt redan nu är den mest tättbefolkade världsdelen samt att huvuddelen av de invandrare som kommer saknar utbildning och erfarenhet för de områden där det föreligger arbetsbrist.

En viktig punkt som författarna för fram är att migrationen ursprungligen inte i första hand är en följd av ursprungliga initiativ hos migranterna utan att migrationen påtagligt uppmuntrats av EU-kommissionen och av enstaka medlemsländer. Det politiska etablissemanget såväl i Bryssel som i de flesta medlemsländer har starkt uttalat sig för en migration till Europa och det är denna pull-faktor som har varit den främsta orsaken till massmigrationen. Man har sett utvecklingen mot ett multi-kulturellt Europa som ett värde i sig, en uppfattning som inte delas av majoriteten av medborgarna.

Företagsamma individer har sett möjlighet till goda affärer och har effektivt svarat på behovet genom att ordna transportmöjligheter och smuggelvägar. Likaså har de mottagande medlemsländerna sina företagsamma individer som ser möjligheten att tjäna pengar som de säkert anser för en ”god” sak.

För fattiga migranter har de generösa socialbidragen i Europa varit speciellt lockande och här har vissa myndigheter bidragit genom att göra klart för migranterna att de har rätt till liknande villkor som medborgarna i medlemsländerna. När myndigheterna börjar inse att detta blir ohållbart försöker man nu backa och finna andra lösningar.

Författarna är ytterst kritiska till den roll som främst Angela Merkel och ledande personer inom Brysseladministrationen som Jean-Claude Junker haft. Politiken från EU har varit att lösa problemen med massmigrationen genom att kräva en högre grad av politisk integration i Europa än vad som finns idag. Speciellt har EU kritiserat visegradländerna (Polen, Tjeckien, Slovakien och Ungern) för att inte ställa upp att ta emot mer migranterna samt hotat med ekonomiska straffåtgärder.

Uppfattningen om massmigrationen skiljer sig markant mellan i första hand de ledande etablissemangen och majoriteten av medborgarna vilket skapat allvarliga spänningar i de flesta EU-länder. Etablissemangen har missbedömt och underskattat medborgarnas negativa reaktioner. Detta är inte att förvåna då det är de vanliga medborgarna som drabbas av massmigrationens negativa sidor. Trots att man i flera länder med hjälp av massmedia försökt att dölja negativa aspekter på massmigrationen har det inte hjälpt då allmänheten haft andra möjligheter att skaffa information.

Boken skrevs innan Storbritanniens BREXIT och man kan inte utesluta att de skilda uppfattningarna om massmigrationens kan få EU att gradvis disintegrera.

I slutordet varnar författarna för att medlemsländernas socialsystem kan komma att kollapsa om inte massmigrationen kommer under kontroll. De fördömer i kraftiga ordalag välfärdshyckleriet och den politiska korrekthetens förbannelse som omöjliggjort en förnuftig och öppen debatt inklusive planerna att förvandla hela kontinenten till en EU-Superstat. Massmedia har inte varit till mycken hjälp då de snarare bidragit till att försvåra en öppen debatt. Det finns inga enkla lösningar att få en ändring till stånd då detta kräver en grundlig attitydförändring (grundsätzlichen Sinneswandel) hos etablissemanget.

Min uppfattning är att Klaus och Weigl skrivit en viktig och tankeväckande bok som jag varmt kan rekommendera för läsning. Genom den engelska översättningen blir den också säkert mer tillgänglig för en bredare svensk läsekrets.

Lennart Bengtsson är meteorolog och klimatforskare med lång internationell tjänstgöring, främst i Storbritannien och Tyskland. Vid sidan av ett aktivt vetenskapligt arbete har han ett allmänt och engagerat intresse i centrala samhällsfrågor.