Mohamed Omar
Omar Mustafa är sedan 2011 ordförande för Islamiska förbundet. Organisationen tillhör den europeiska paraplyorganisationen Federation of Islamic Organisations in Europe, (FIOE), som enligt Mohammed Mahdi Akef, ledare för Muslimska brödraskapet fram till 2010, är en del av den islamistiska organisationens nätverk. Brödraskapet grundades 1928 i Egypten och dess mål är ett världsomspännande kalifat, en panislamisk stat.
Patrik Engellau
Här följer några visdomsord från Wikipedia, uppslagsord ”ideologi”:
Ideologier är idéer om hur ett samhälle skall organiseras och styras (eller inte styras), hur dess institutioner skall vara utformade, och hur människor skall samarbeta med varandra i vardagen. Nästan alla ideologier har en människosyn… Som klassiska ideologier räknas liberalism, socialism och konservatism.
Wikipedia vet även berätta att det också finns ett antal andra ideologier, till exempel feministiska, gröna, socialanarkistiska samt ekohumanistiska.
Vilket smörgåsbord! Vilken eller vilka av dessa ismer är det som styr tänkandet i Sverige idag?
Jag har nu följt olika skribenters artiklar och kommentarer på artiklarna avseende migrationspolitiken på den här sajten. Kvalitén är blandad. En del skribenter är mycket främlingsrädda, andra mindre rädda. Jag använder ogärna ord som ”främlingsfientlig” och nästan aldrig ordet ”rasist” eller ”rasism”. Skälet är att ordet ”rasism” har urholkats till den grad att det i dag inte är skamligt att kallas ”rasist”.
Patrik Engellau
Idag har jag tre saker på hjärtat. Alla tre gäller mitt tjat om huvudmotsättningen i Sverige som jag alltså påstår går mellan å ena sidan politikerväldet med vidhängande välfärdsindustriellt komplex och å den andra den anständiga medelklass som betalar för ruljangsen.
Min första synpunkt är att denna huvudmotsättning inte finns i någon sorts empirisk bemärkelse. Den utgör en intellektuell konstruktion, en tolkning som i bästa fall kan skänka förståelse och ge ledtrådar då beslut måste fattas. Det är samma sak med alla, tror jag i alla fall, idéer om samhället. Arbetarklassen var ingen empirisk kategori. Det var först sedan Karl Marx och August Palm talat om för arbetarna att de var en klass med gemensamma intressen som de började organisera sig. Detta var till stor nytta för den således uppfunna samhällsklassen.
Mohamed Omar
Från Paris, London och Bryssel har tusentals unga muslimer rest för att ansluta sig till det heliga kriget, eller jihad som det heter, i Irak och Syrien. En av de städer som har störst antal jihadister är Göteborg i Sverige. Från hela Sverige har drygt 300 muslimer rest. De har stridit med olika jihadistgrupper, framför allt Al-Qaidas gren i Syrien och Islamiska staten (IS).
Ulf Larsson
Vilka ord man kan eller inte kan använda i ett offentligt samtal varierar över tid. Att någon journalist eller politiker skulle uttala till exempel n-ordet annat än i varnande och exemplifierande syfte – och knappt ens då – vore troligen lika med massmedialt frysboxsjälvmord. Inte ens självaste Astrid Lindgren har frikänts i den semantiska domstolen med påföljden att Pippis pappa i nyare upplagor av böckerna inte längre kallas ja-ni-vet.
Mats Tunehag
Kund: En cheeseburgare, tack.
Säljare: Ja, kanske det. Nåt mer?
Kund: En liten pommes frites.
Säljare: Ok, men först måste jag kolla en sak…
Kund: Vaddå?
Säljare: Värdegrunden!
Kund: Va?
Patrik Engellau
Jag har snart trettio års erfarenhet av att försöka påverka svensk politik. Nu ska jag beskriva den viktigaste förändringen under denna tid. Först ska jag tala om vad förändringen är, sedan ska jag försöka förklara vad jag menar.
Den stora förändringen är att politikerna förut bejakade de åtgärder som stod på dagordningen, medan de nu räds dem och låtsas att de inte finns.
Patrik Engellau
Vi slarvar med orden. Om någon försynt undrar om det finns mänskliga raser blir han gärna hållen för nazist trots att mänskligheten till nyligen ansett det självklar sak att mänskliga raser existerar. Tänk bara på Statens institut för rasbiologi som inrättades för mindre än hundra år sedan efter riksdagsmotioner av bland andra en socialdemokrat och en bondeförbundare, alltså centerpartist. Institutet fortlevde som självständig, statlig institution fram till 1958 då det uppgick i Institutionen för medicinsk genetik vid Uppsala universitet. Den institutionen finns fortfarande även om den kanske slutat mäta skallar. Tänk även på amerikanska sjukhus som brukar kräva angivande av rastillhörighet på inskrivningsblanketterna.
Mohamed Omar
Den 2 november inleddes rättegången mot tre av de vänsteraktivister som rev ner Sverigedemokraternas reklam på Östermalms tunnelbanestation i Stockholm hösten förra året. Det är viktigt att staten markera att våld, hot och vandalism inte kan tolereras i en demokrati.
SD:s reklamkampanj riktades mot det organiserade tiggeriet som utnyttjar romer och håller dem nere i en destruktiv och ovärdig livsstil. Det är vår förmenta ”godhet” när vi lägger en slant i tiggarens mugg som upprätthåller denna verksamhet. Detta måste få ett slut.
Bert Stålhammar
I dagens läge räcker det inte med muntra tillrop och naiva förslag om att byta namn på höstlovet till läslovet. Krisen i skolan är så stor och så omfattande när det gäller kunskapsresultat, lärartillgång, lärarutbildning ,ordning och reda, läromedel. ekonomi etc. att det fordras en haverikommission för att få skolan upp till den nivå den en gång hade. Vi till och med talade stolt om den svenska skolan som världens bästa.
Patrik Engellau
Två revolutioner är vår kulturs ursprung: den industriella och den franska. De tog död på den gamle guden – fast det var först år 1883 som Nietzsche i boken Sålunda talade Zarathustra officiellt kunde dödförklara honom – och satte en ny i hans ställe, nämligen förnuftet och rationaliteten. Modernismen, rationalitetens tidevarv, gjorde sitt inträde i historien.
Detta var ett oerhört framsteg. Mänskligheten frigjorde sig från mentala och intellektuella bojor, utvecklingsanden slapp ur flaskan. Allt som var fast, givet och till synes inskrivet i tillvarons dna löstes upp. Utvecklingen skapade nya sociala kombinationer, nya sätt att leva, nya sätt att producera och konsumera. ”Allt fast och beständigt förflyktigas, allt heligt profaneras och människorna blir slutligen tvungna att se sin livssituation och sina ömsesidiga förbindelser med nyktra ögon” skrev Marx och Engels i Kommunistiska manifestet. I vår tid har den polske sociologen och filosofen Zygmunt Bauman försökt fånga modernismens essens i uttrycket det flytande, vätskeliknande (”liquid”) samhället, ett samhälle som befinner sig i ständig omvandling efter det styrande förnuftets påbud.
Mohamed Omar
I Sherlock Holmes-romanen De fyras tecken visar mästerdetektiven att han kan skilja på en indisk muslim och en hindu bara genom att studera fotspåren.
”Somliga af invånarna på den indiska halfön äro små till växten”, säger Holmes i min svenska översättning från 1907, ”men ingen kunde ha lämnat sådana spår som dessa. Den egentliga hinduen har långa och smala fötter. Den sandalbärande muhammedanen har stortån tydligt skild från de andra, emedan sandalremmen vanligen trädes där emellan.”
Få är lika skarpsinniga och uppmärksamma som Sherlock Holmes. Ja, jag är det då inte. Men det finns ett sätt att skilja en vanlig svenssonmuslim från en aktivist i Muslimska Brödraskapet: fyrtecknet.
Helena Edlund
För den som vill vara diplomatisk, kan reaktionerna på det påvliga besöket sammanfattas i ordet ”masspsykos”. För den som klarar av ett mer direkt språk är ”hyckleri” möjligen mer rättvisande.
Vi kan nämligen tacka påven för att hans närvaro med all önskvärd tydlighet fick många att bekänna färg. Det gäller spelare både på den teologiska och den mediala arenan. De teologiska aspekterna får avhandlas separat. Återstår de mediala.
För vad var det, egentligen, som fick svensk media att totalt överge sitt uppdrag som kritiskt granskande de där dagarna när överhuvudet för den romersk-katolska kyrkan befann sig i Sverige?
Patrik Engellau
Jag tror att samhällseliter i alla tider haft ett instabilt förhållande till folket. Relationen har naturligtvis varierat över tiden och mellan platserna, men eliterna har alltid haft en dubbel relation till massorna. Å ena sidan har det gällt att hålla massorna på så gott humör att de jobbat ordentligt och avhållit sig från att göra uppror. En rädsla för vad folket kan hitta på om det inte tyglas är alltid närvarande. Å den andra har eliterna aldrig kunnat – eller velat! – lägga band på sin känsla av överlägsenhet. (I ett land som Sverige har överlägsenheten inte manifesterats särskilt pråligt, men provinsialläkaren och drängen visste precis var de hade varandra.) Observera att även om överlägsenheten normalt tar sig formen av ett mer eller mindre väl dolt förakt så kan den också uppträda som misskund, även då förstås ibland lite nedlåtande.
Stefan Hedlund
Sverigedemokraternas inbrytning på den svenska politiska arenan har orsakat en vulgär moralisering av politiken, som på sikt kan få mycket allvarliga konsekvenser. Det vi nu ser växa fram är konturerna av en helt ny maktelit, vars livsluft inte längre är något slags ideologi utan helt cyniskt att den egna gruppen är moraliskt överlägsen alla andra. I kraft av denna överlägsenhet tar man sig rätt att bestämma både hur det offentliga samtalet skall utformas, och hur den politiska makten skall utövas.
Doktoranderna i nationalekonomi Gustav Karreskog och Isak Trygg Kupersmidt har på Timbro nyligen publicerat rapporten ”Kommunalråd utan ansvar”. Rapporten visar hur den nya skatteutjämningen från 1996 har skruvats om till ett system med mycket tillväxthämmande ekonomiska incitament för kommunerna.
I artikeln ”Framtiden i kommunerna, välfärdens verkstadsgolv” har jag belyst kommunernas situation: ”Det är en missuppfattning att kommuner har egna kommunala skattebaser som speglar invånarnas inkomster. Alla kommunala beskattningsbara inkomster samlas i en bidragspåse i riksdagen och delas ut till kommunerna per invånare. Så per invånare räknat är alla kommuner lika fattiga eller rika. Det är skattesatserna och förmågan att driva verksamhet kostnadseffektivt som skiljer kommunerna åt.”
Patrik Engellau
Jag hörde på radion att svenska domstolar frikänt ett tiotal män som våldtagit kvinnor i sömnen. Om man sover är man medvetslös och kan inte dömas för sina gärningar. Förstod du? Det var alltså inte offren som sovit under akten, utan våldtäktsmännen. Det kan låta konstigt för en person som saknar min livserfarenhet, men för mig kändes det som en befrielse att det här sömnsyndromet äntligen blivit erkänt.
Skillnaden mellan medvetenhet och omedvetenhet är många gånger mer svårdefinierad än vad den oupplysta allmänheten förstår, det har psykologer sedan länge konstaterat. Jag minns hur jag i skolan en gång blev anklagad för att sova på mattelektionen och när jag argumenterade att jag i själva verket övat sjuans multiplikationstabell blev min upplevelse bara bryskt avvisad. Det har satt spår i min inställning till samhället kan jag tala om.
Patrik Engellau
För några år sedan skrev jag en bok om Gud där jag förklarade allt man behöver veta om dennes väsen och avsikter. Gud vill att människans tillvaro på jorden ska vara paradisisk, förklarade jag med hänvisning till att han ursprungligen placerat henne i Edens lustgård och att det måste ha varit någon mening med det. Men människan stretade hela tiden emot, klargjorde jag vidare. I stället för att kavla upp ärmarna, använda hjärnan och lyfta sig ur sitt armod knäppte människan sina händer och bad Gud att göra jobbet åt henne, vilket han inte tänkte göra. Till slut blev Gud så trött på människans ovilja att ta ansvar för sig själv att han fick människan att sluta tro på honom för att de skulle sluta hoppas på underverk och i stället, på 1700-talet kanske, faktiskt kavlade upp ärmarna och började använda hjärnan. Tricket funkade. Några hundra år senare hade människan – läs den västerländska människan – faktiskt lyckats inrätta ett samhälle som i sanning är paradisiskt i jämförelse med den jämmerdal i vilken våra föregångare levde sina korta, smutsiga, eländiga liv.
På ledarsidan i Sydsvenskan och Helsingborgs Dagblad den 9 september var rubriken Ingen thriller, men kuslig verklighet. Författare var ledarskribenten Ingrid Runsten. Hon hade sett en thriller på TV och därefter debattprogrammet Agenda som handlade om att arbetslösheten är drygt fyra procent bland inrikes födda och nästan 22 procent bland utrikes födda.
Det som skrämde författaren var att om integrationen misslyckas, står de främlingsfientliga politikerna beredda, de som enligt Runsten ”är fiender till ett öppet Europa och som inte är intresserade av integration”. Sådana som Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson. ”SD vill självfallet få igenom stora delar av sin invandrarfientliga och nationalistiska politik”, var hennes slutsats.
Patrik Engellau
Den 19 – 22 mars 1979 deltog jag i ett internationellt seminarium som hette Stockholm Symposium on Surviving Failures. Ett överlevande misslyckande är ett socialt experiment som inte slår väl ut och därför borde läggas ned men trots detta hålls vid liv.
På den fria marknaden genomförs hela tiden ett antal projekt i form av nya företag som förväntas ge en framtida ekonomisk avkastning. Investerare sätter in pengar – i allmänhet mycket mer än de förutsett – men bara fram till det ögonblick då de tappar modet och låter ett utsiktslöst ungt företag dö. Detta är en enastående effektiv och tilltalande ordning, ty risken för ett misslyckande tas av individer som i varje stund vet vad de håller på med och som likaledes i varje stund bedömer om de ska ha fortsatt förtroende för projektet. Visst finns exempel på att folk investerar i företag som redan från början saknar överlevnadschanser, men detta är ovanligt och beror för de mesta på att investerarna dragits vid näsan av bondfångare och charlataner. Refaat El-Sayed var en känd svensk sådan.
Mohamed Omar
Nuförtiden firar vi Halloween i Sverige. Man må gilla eller ogilla det. Det finns en aspekt av Halloween som man kan göra något mer av; att minnas de döda. Och inte bara då.
I Strindbergs novellsamling Från Fjärdingen till Svartbäcken ger han en dyster bild av studentlivet i Uppsala. I novellen Ensittaren berättar han om en världsfrånvänd zoologistudent, som bodde vid kyrkogården.
Ingen har varit oberörd av dagens asylinvandring. Ju mer jag tänker på det, desto mer tänker jag på de dilemman som uppstår.
Det första dilemmat uppenbarar sig när jag frågar mig ”Vad skall vi göra?”. Vem är jag? Ingår jag i ”vi” eller är jag en av ”dem”?
Jag kom hit på åttiotalet och har jobbat och levt som om jag vore svensk. Anledningen till att jag kom just hit var en blandning av ödet och en vilja att leva i ett fritt land där man kunde säga sitt, tycka och uttrycka sig själv. Jag kan högtidligt lova att jag sket fullständigt, och gör det fortfarande, i de bidrag som finns (på den tiden fanns mångdubbelt fler). När jag tänker tillbaka kan jag bli lite stolt över att min integreringsperiod med socialbidrag var ungefär två månader – på deltid. De månaderna var hemska.
Patrik Engellau
Den berättelse om stämningsläget i nationen som nu håller på att sätta sig är att inställningen till migrationen ändrats 180 grader från den beslutsamt medkännande Aylan-sympatin med kulmen i september förra året – ”Mitt Europa bygger inga murar”, ”Wir schaffen das” – till ID-kontroller och bistra varsel om skattehöjningar ett halvår senare. Ja, förundrar sig olika förståsigpåare, hela nationen har bytt åsikt, hur kunde det ske så snabbt?
Mitt svar är att det inte har skett. Låt mig förklara vad jag anser har skett och vad som inte har skett.
Ulf Larsson
Hur skulle jag gå tillväga om jag ville bli skribent på någon av riksmorgontidningarnas kultursidor, till exempel SvD eller DN? Ja en taktisk manöver kunde kanske vara att skicka in ett textarbetsprov. Här ställer – som alla journalister vet – olika texttyper inom tidningarna olika krav – en argumenterande ledartext inte bara bör utan ska vara vinklad och subjektiv, medan nyhetsrapporteringen åtminstone i idealfallet bör vara mer objektiv och bara redogöra för fakta som är relevanta för den aktuella händelsen. På just kultursidorna stöter man nuförtiden på alla möjliga slags texter, inte bara recensioner av böcker och filmer och så vidare, utan inte sällan även olika hybridformer mellan kåserier, politiska manifest och personligt hållna och starkt vinklade krönikor. De här texterna är ofta skrivna av kulturchefen själv eller åtminstone av någon av tidningens mer bemärkta medarbetare.
Patrik Engellau
Jag minns den ljuva tiden då oskulden och friden vilade över begreppet mångkultur. Det var en tid när svenska folket, särskilt dess ledare, som inte lärt känna någon annan mentalitet än den svenska, med självsäkerhet och pondus kunde förklara att migranter från andra kulturer egentligen, innerst inne, är som vi svenskar och att det enda som skiljer är hudfärg, klädedräkter, språk och maträtter samt, avslutningsvis, att den som till äventyrs har annan uppfattning är rasist.
Jag var ju traditionellt uppfostrad i gammal prästgårdsanda, men det politiska året 1968 förändrade mig. Vi var en hel generation där tron blev mer politisk och internationell, för oss blev det något av en test för att se om kyrkan tålde oss som tänkte så här. Det var väl lite si och så i början och många av oss åkte utomlands några år men sen kom vi hem och så småningom satt vi som biskopar allihop.
Orden är K G Hammars från en intervju 18 september i år. Han har helt rätt; Svenska kyrkan blev allmänt en vänsterideologisk taburett under hans styre som ärkebiskop 1997-2006. De ”medvetna” 40-talisterna har lämnat avgrundsdjupa spår efter sig nu när de har gått i pension, men den nya generationen präster och biskopar trampar i samma spår.
Patrik Engellau
Fram till för bara några dagar sedan hade jag en obehaglig förnimmelse, ungefär som en sten i skon, att förklaringsvärdet hos teorin om det välfärdsindustriella komplexet inte var fullt så hundraprocentigt som jag hade önskat.
Enligt Marx diktum att samhällets dominerande ideologi är den härskande klassens ideologi hade jag önskat mig en fullständig överensstämmelse mellan komplexets egenintressen och vår tids dominerande postmoderna pk-ideologi.
De senaste åren har jag blivit allt mer skeptisk till den massmediala verklighetsbeskrivningen. Jag har därför tagit för vana att jämföra svenska mediers nyhetsbevakning med utländsk press. Istället för att ryckas med av journalistikens emotionella utspel har jag börjat samla statistik. Jag har vinnlagt mig om att granska både det som sägs och det som inte sägs. Inte sällan har jag hittat en annan sanning i domstolsprotokoll än i tidningarnas rapportering. Dessutom har jag ofta upptäckt en diskrepans mellan SCB:s siffror och uttalanden som gjorts av ledande politiker.
Patrik Engellau
Hela tiden träffar jag på åsiktsfränder som oroar sig över det skäll de kommer att få om de avlägsnar sig från den tillåtna åsiktskorridoren. Det kan vara landstingsanställda läkare som är rädda för sin ställning på jobbet, det kan vara präster som känner sig hotade av avkragning (ett kyrkoord som Word vill ersätta med ”avdragning” men som betyder att bli fråntagen sin prästvärdighet av domkapitlet), det kan vara vem sjutton som helst som är orolig att bli hållen för nazistfascistrasist av arbetskamrater och vänner.
DET GODA SAMHÄLLET 