Mohamed Omar

Förr skulle advent vara en tid av stillhet, en förberedelse inför det stora julfirandet. Det innebar inga fester före jul, man sparade sig. Så är det inte idag, idag firar vi jul under hela december. Jag åt mitt första julbord den 3 december. Och jag började pynta i november.

Men även om vi inte följer de gamla sederna, så är det roligt att känna till dem. Om inte annat för att man har något att prata om. Själv uppskattar jag när jag möter någon som kan kulturhistoria och är villig att dela med sig.

Det är särskilt roligt för mig då jag är lite nykär i svenska högtider. Jag har inte kunnat fira dem med samma öppna iver tidigare då jag var muslim. Bland rättrogna muslimer ser man med misstänksamhet, och inte sällan även fientlighet på sådant. En muslim som firar jul blir i moskén sedd som en dålig muslim och får motta råd och förmaningar.

Jag är så lycklig nu då jag inte behöver ta någon som helst hänsyn till sådant. Vi svenskar tar gärna våra friheter för givna då få har prövat att leva i andra kulturer. Man kanske besöker dem som turist eller forskare, men går inte in i dem såsom jag gjorde. Man kanske gör studiebesök i en moské eller intervjuar en imam. Men det är när man verkligen uppfattas som en av dem som kraven och kontrollen gör sig påminda.

Jag minns hur jag som muslim i december kunde gå igenom ett köpcentrum, höra Stilla natt och bli alldeles gråtmild. Sådant som för vanliga svenskar inte betyder så mycket fick en stor betydelse betraktat på håll. Jag kände saknad.

De islamiska högtiderna fann jag allt tristare. Allt kretsar kring religiös lära och praktik. Egentligen har man bara två högtider inom sunnitisk islam, eid som avslutar fastemånaden ramadan, och eid under vallfärden till Mecka. Andra särskilda dagar, som profeten Muhammeds födelsedag, är omstridda och på väg att rensas bort. På de två eidfesterna lyssnar man till predikan och samlas till bön i moskén. Och så äter man förstås. Vad äter man? Det beror på vilken kultur man kommer ifrån. Somalierna äter sin mat, irakierna sin och kurderna sin. Som svensk konvertit har man ingen särskild eidmat.

Det jag saknade var skönheten. Var är musiken? Och så saknade jag kopplingen till årstiderna. Eid kan ju infalla vilken årstid som helst, islams kalender följer månen, inte solen. Så du kan ha både vintereid och sommareid. Det gör att den inte, liksom jul och midsommar, går att förknippa med dofter, färger, landskap. Våra bilder av svenska högtider är oerhört beroende av årstider. Och den svenska naturen. Snön lyser vit på fur och gran. Detta finns inte i islam.

Första söndagen, på första advent, red Jesus in i Jerusalem på en åsna. Det var en kung som inte var en kung. Han var inte som islams profet Muhammed som med svärdets makt blev kung av Arabien och sedan sände ut sina krigare för att utbreda hans religion. De tog Syrien, Egypten och Persien och gjorde anfall på anfall mot det bysantinska riket.

I andra söndagen i advent talar man i kyrkorna om att Guds rike är nära. I evangeliet säger Jesus att Guds rike ”finns invärtes i eder”. Det är inte ett rike av denna värld. Jesus ville alltså inte som Muhammed med svärdets makt bygga ett rike och göra sig själv till kung. Jag är inte troende, utan jag tänker här bara på de olika berättelsernas karaktär, oavsett vilken sanningshalt de har.

När Jesus hånades och spikades upp på ett kors bad han Gud förlåta bödlarna, men när Muhammed häcklades lät han halshugga häcklarna. Hans män halshögg poeten Kaab ibn al-Ashraf och bar huvudet inför Muhammed som blev mycket belåten.

I biskopen och orientalisten Tor Andraes Muhammedbiografi från 1930 återberättas denna episod ur profetens liv. En judisk poet vid namn Ka’b ibn Al-Ashraf hade ”särskilt ådragit sig profetens bittra hat”. Orsaken var att poeten diktade satiriska verser. ”Muhammed”, konstaterar biografen, ”var som hans landsmän i allmänhet synnerligen känslig för den poetiska satiren. Förolämpningar av sådan art glömde han icke lätt.”

Andrae redogör sedan för hur det gick till när profeten Muhammed skickade sina män för att mörda Ka’b. De lockade ut honom ur hans hus med hjälp av list: de påstod sig vara missnöjda med Muhammeds styre. När Ka’b kom ut halshögg de honom under ropet ”Allahu akbar!”

Det var inte den ende poeten som profeten Muhammed lät döda. I biografin kan vi läsa om flera. ”Vi få icke glömma”, kommenterar Andrae, ”att i det dåtida Arabien den politiska smädedikten var ett synnerligen effektivt vapen. För en man som Muhammed, vars framgång i hög grad berodde på den prestige han kunde lyckas vinna, kunde en elak paskill bli farligare än en förlorad batalj”.

Idag finns det flera stater i världen som fortfarande helt eller delvis styrs efter Muhammeds lagar. I dessa stater är det förbjudet att som K’ab ibn Al-Ashraf gjorde häckla Muhammed och hans religion. Men även försiktig kritik kan räcka för att råka illa ut.