Patrik Engellau

Ju mer jag skriver, desto mer tycker jag att jag hamnar i självklarheter. En självklarhet, som jag bara vill påminna om, är att det finns medborgerliga skyldigheter.

Låter det ovant? Skaver det lite? Det vore i så fall inte så konstigt eftersom politiker inte talar om sådant annat än när skyldigheterna är sådana som framgår av självdeklarationen. Jo, John F. Kennedy, president i USA, uppmanade en gång landets ungdomar att ”inte fråga efter vad USA kan göra för er, utan efter vad ni kan göra för USA”. Det var rätt vågat. En politiker som tror sig vinna röster på att begära att medborgarna ska ta ansvar inte bara för sig själva, utan även för sin nästa, är antingen en tok eller också värdig representant för ett ovanligt civiliserat och kultiverat samhälle.

Patrik Engellau

Samtiden föreställer sig, tror jag i alla fall, att samhällena kan välja mellan två olika sätt att organisera sin produktion, nämligen genom plan- respektive marknadsekonomi, socialism respektive liberalism.

För ett halvsekel sedan var detta en riktigt het fråga. År 1944 presenterade socialdemokratiska partiet Arbetarrörelsens efterkrigsprogram, som innehöll många planekonomiska grepp, till exempel:

Patrik Engellau

Jag förmiddagsfikar på en backrestaurang i Åre och hamnar i bord med ett ungt par från Katrineholm.

”Katrineholm?”, säger jag, ”där ska ju vara så mycket migranter. Hur går det?”

Han visar sig jobba på ICA. Han polisanmäler något hundratal snattare i månaden, mest romer och somalier. ”De snor energidrycker och tandkräm”, förklarar han, ”saker som är lätta att sälja vidare. Polisen gör inget, så snattarna kommer snart tillbaka och skäller mig för rasist.”

Patrik Engellau

När man läser Mohamed Omars och Magnus Norells och Adonis, bara för att nämna några bemärkta namn, texter om islam så blir man rädd för vad som skulle hända om den religionen fick ett rejält inflytande i ett land som Sverige. Jag tror att dessa författares varningar ska tas på allvar och att svensk politik bör läggas om i syfte att begränsa detta inflytande i stället för att uppmuntra det (som jag tycker att vi gör).

Men jag kan ju ha fel. Det vore inte första gången. Det kan hända att islam, om det fick ordentligt fäste i svensk politik, inte alls skulle visa sig så radikalt som poeten Adonis uppmuntrar oss att tro. Det kanske inte alls vore så farligt med lite moderat sharia. Vi kanske bara skulle behöva ruska lite på oss och anpassa oss till ett annorlunda, men fullt uthärdligt läge.

Patrik Engellau

Jag gav Google ledtråden ”the human role in climate change” och fick 118 miljoner träffar på 0,43 sekunder. Jag hade inte tid att följa alla länkarna, men att döma av dem jag faktiskt studerade så verkar rätt svar vara ungefär ”mycket stor”. Jag hittade faktiskt knappt någon enskild länk som i stället föreslog ”rätt liten” eller ”man vet inte säkert”. Det närmaste jag kom ett skeptiskt svar var ”människans roll anses vara betydande”.

Frågan är vad man ska dra för slutsats av detta. Många skulle nog säga att jaha, då är väl saken avgjord. Människan har faktiskt ett avgörande inflytande över förändringar i klimatet. 118 miljoner googleträffar kan inte ha fel.

Patrik Engellau

Jag ägnar rätt mycket tid åt att lyssna på brasilianska debatter, intervjuer och föredrag, exempelvis på YouTube. En udda hobby kanske, men definitivt givande.

I Brasilien finns nämligen några dussin intellektuella i världsklass, för det mesta professorer i humanistiska ämnen från universitet i São Paulo, som dessutom är gudabenådade estradörer och som inte verkar göra annat än just debattera, intervjuas och hålla föredrag inför tevekameror varefter allt publiceras på YouTube och säkert också på andra ställen. Det kan handla om lite vad som helst, till exempel ”Individen Shakespeare”, ”Sorg”, ”Riksrätt mot presidenten”, ”Strategier för en ny tid”, ”Nietzsche”, ”Vad är människan?”, ”Etik och politik i Brasilien”, ”Feodalism och absolut kungamakt”, ”Lycka och sociala medier”. Det kan vara en serie program som kallas ”Filosofiska kaféet” och handlar om framstående författare eller om något annat betydelsefullt. Ibland är det korta saker på tjugo minuter, ibland håller de på i flera timmar.

Patrik Engellau

Du får nog ingen glädje av att läsa den här texten, utan snarare myror i huvudet, i varje fall om du är det minsta lik mig. Det började med att jag, för ett tag sedan, argumenterade för att pk-ismen var en ideologi. Men sedan, mer nyligen, har jag blivit övertygad om att pk-ismen snarare är en religion.

Och därmed slapp fan lös, för jag upptäckte att jag inte kunde skilja på ideologier och religioner. Vid närmare betraktande flyter de ihop till en religiologisk sörja. Låt mig få exemplifiera med de två religiologier jag tycker mig känna bäst, nämligen marxismen och kristendomen, som för övrigt är rätt lika varandra.

Patrik Engellau

Häromdagen träffade jag några framstående pedagoger. De var bekymrade över att det var så dåligt med lärarnas fortbildning. Bland lärare var fortbildning ingen prioriterad fråga, sa de. Den fortbildning som faktiskt finns handlar, sa de vidare, för det mesta om tillfälliga kurser som lärarna snart glömmer bort.

”Vilka slöa lärare”, sa jag. Då tittade pedagogerna förvånat och lite osäkert på mig. ”Hur menar du?”, frågade de.

Där blev jag ställd. Hur kunde mitt uttalande missförstås? Skojade de med mig?

Patrik Engellau

(För att förstå det drama som här beskrivs måste du först läsa en tidigare krönika som presenterar de inblandade karaktärerna.)

Många menade att äktenskapet mellan Justitia och Leviatan var en ”match made in heaven”. Leviatan var som en lejonhanne, våldsam men alltid, till sista blodsdroppen, redo att försvara sina nära och kära. Justitia, å andra sidan, var inte lejon utan gudinna, och tänkte på allas väl och ve, inte bara på Leviatans hjord. Justitia förmådde Leviatan att anamma ett vidare perspektiv på världen och sin uppgift.

På onsdagarna deltog Justitia i möten med Nätverket Hilda. Leviatan hade inga invändningar, han var hemma och nattade barnen. Såklart Justitia skulle ha sina rättigheter.

Patrik Engellau

Statens natur är dubbel. Låt mig förklara.

I begynnelsen var människornas tillvaro ett allas krig mot alla. Under ”mänsklighetens naturliga villkor”, förklarade den engelske 1600-talsfilosofen Thomas Hobbes, blev människolivet ”ensamt, fattigt, nedrigt, brutalt och kort”.

Därför behövs en oändligt mäktig och potentiellt våldsam makt inför vilken alla människor måste vika sig, fortsatte Hobbes, en makt som har monopol på våldet och upprätthåller ordningen så att människorna blir fria att sköta sina liv utan oro för att bli rånade i nästa gathörn.

Patrik Engellau

En liten notis från Gatestone Institute flashade just upp på min skärm. Jag hatar obeställda flashar på min skärm, men just nu är inte detta mitt primärhat.

Flashen bestod av en text (på svenska) av den holländske politikern Geert Wilders. Bland annat förekommer följande passage:

I den politiska korrekthetens namn har de [tyska politikerna] avsiktligt blundat inför islam. De har vägrat att inse religionens sanna natur. De vägrar erkänna att allt står med i Koranen: tillåtelsen att döda judar och kristna (Surah 9:29), att terrorisera icke-muslimer (8:12), att våldta unga flickor (65:4), att förslava människor för sex (4:3), att ljuga om ens sanna mål (3:54), och kommandot för att föra krig mot de otrogna (9:123) och underordna hela värden [sic] inför Allah (9:33).

Patrik Engellau

Det finns ungefär 1,6 miljarder muslimer i världen. Jag tänkte jag skulle ta reda på hur många av dessa som tar avstånd från terroristdåd, till exempel lastbilsattacken i Berlin nyligen.

Frågan är viktig ty en ung muslim som tänker ägna sig åt våldsamheter lever för det mesta i ett muslimskt sammanhang med andra muslimer som sina närmaste vänner, bekanta och släktingar. Hur detta civila muslimska samhälle ser på terroristhandlingar har rimligtvis ett betydande inflytande på den unge, potentielle terroristens djärvhet och beslutsamhet. Jag tror rentav att om ett enigt civilt muslimskt samhälle högt och otvetydigt förklarade för sina egna och för resten av världen att terroristaktioner är avskyvärda så skulle början till slutet av kampen mot terrorismen redan varit inledd. Stämningar spelar roll.

Patrik Engellau

Den här debattsajten har tagit sig det kaxiga mottot ”Här skapas samtidens självförståelse”. Jag har hittat på det själv. Men varje dag plågas jag av känslan av att det inte finns så mycket självförståelse, i varje fall inte hos mig.

Detta kalenderåret 2016, som så snart brinner ut, har kastat upp två samstämmiga och samtidigt oväntade men troligen, om man får framtidsgissa lite, epokgörande händelser: Brexit och Trumpsegern.

Det begriper jag inte. Det är inte så att jag inte emotionellt kan känna att detta är kittlande sensationellt och kanske välgörande (eller möjligen tvärtom). Men jag förstår det inte. Jag förmår inte lägga fram en förklaring till dessa tilldragelser som jag själv tycker håller måttet.

Patrik Engellau

Bäste Sherlock,

Jag blev lite besviken över Ditt resonemang i min krönika om no go-zoner igår. Dina bedömningar av polisens och politikernas inställning till eventuella idéer om att rättsstaten skulle återvinna dessas förlorade territorier och återföra dem till svensk lagskipning var visserligen övertygande, men Ditt nonchalanta sätt att avfärda Dr Watsons bekymrade – och befogade! – undran över framtidsutsikterna ingav mig olust. Att avfärda frågan med ett skämt om att svenskarna skulle vara som en sorts utdöda fåglar!

Patrik Engellau

En bekant till mig har en uppsatt position inom polisen. Han säger att den pågående organisationsreformen funkar hyggligt, att polisen gör sitt jobb och att rikspolischefen är en hyvens karl. Men, säger han, en sak är verkligt oroväckande, nämligen de 14 förortsområden där de kriminella tagit över. Polisen kan inte gå in.

14? protesterar jag, det var väl 55? Han svarar ungefär att 55 områden är besvärliga, men 14 nästan omöjliga. Och på den vägen är det, säger han.