Numera vet de flesta att det är farligt att publicera något vanvördigt om islam. Hela redaktionen på den franska satirtidningen Charlie Hebdo sköts ihjäl av jihadister.
En salafistisk förening i Karlstad vill bygga en ny, stor moské. Den 2 maj i år sände P4 Värmland ett kritiskt reportage om mosképlanerna. Jag blev intervjuad och pratade om olika salafistiska predikanter som bjudits in av föreningen.
En läsare ställde följande fråga: ”Vi som läser ditt DGS är ju i stort sett ense om att vargen nu verkligen kommer. Men det skulle vara väldigt intressant om du gav dig i kast med frågan om hur det står till med den där vargen. I vilken utsträckning är vi i en exceptionell situation?”
Vad jag än svarar kan man vara ganska säker på att det om femtio, eller kanske bara två, år kommer att ha visat sig vara fel. Det enda jag egentligen lärde mig under mina år som statsanställd, lönegradsinplacerad och fackligt ansluten framtidsforskare var att framtiden inte kan förutsägas. Jo, morgondagens väder kan man ha en hygglig aning om (gissningar enligt modellen ”samma som idag” lär vara rätt träffsäkra), men knappast nästa veckas.
För över ett decennium sedan satt jag i bilen på väg till jobbet och lyssnade på ett radioreportage. Ämnet var kvinnlig könsstympning, då ett nytt fenomen i Sverige. En kvinnlig polis som arbetade i Järvaområdet tillfrågades om hur det kunde komma sig att de som var mest pådrivande för att könsstympa unga flickor i Sverige var flickornas kvinnliga släktingar, det vill säga kvinnor som själva könsstympats och tvingats leva med de psykiska och fysiska konsekvenserna av övergreppen i sina liv. Journalisten var märkbart frustrerad. Borde inte dessa kvinnor vara de ivrigaste motståndarna till stympningarna?
Det är synd om människorna, säger Indras dotter i Strindbergs drömspel. Händelser under senare tid gör att vi kan parafrasera och säga att det är synd om landets miljöpartister. Inget går deras väg längre. Invandringspolitiken, som var så välmenad, blev en katastrof, skolan fortsätter att vara i kaos och inte ens ett återtåg till kärnfrågorna, miljö- och klimat, tycks hjälpa längre. Isen i Arktis finns fortfarande kvar, snötäcket växer på Grönland och Västantarktis vägrar envist att segla ut i södra Ishavet. Det är en bit kvar innan sommaren i Stockholm blir lika varm som 1901 eller 1914.
Sedan den här sajten startade för lite mer än två år sedan har vi haft strax över tolv miljoner sidvisningar. Över tiden kan man iaktta en svagt ökande trend månad för månad. Antalet läsningar per dag ligger numera kring 20 tusen. Antalet unika läsare per månad brukar ligga kring 100 tusen.
Det är stor variation vad gäller antalet läsare mellan artiklarna. Mest läst hittills är en av Helena Edlund med över 130 tusen läsare. Tvåa kommer en artikel av Mohamed Omar med 118 tusen. En genomsnittlig artikel får ungefär 5 000 läsare.
Det finns ett problem med att peka ut SD som nazister och beskriva Jimmy Åkesson som en nutida, försåtlig reinkarnation av Hitler på det sätt som Emerich Roth gör i ett flertal artiklar. Nu senast i Expressen. Faran ligger bland annat i att dagens ungdomar vet betydligt mer om Jimmy Åkesson än de vet om Hitler (helt enkelt för att Hitler är en historisk person). Om någon till exempel säger: ‘Jimmy Åkesson är som Hitler’ så ligger det ju nära till hands att tro att ‘Hitler är som Jimmy Åkesson’, det vill säga en trevlig kille från Sölvesborg, med nationalistiska ideal, låt vara med en kritisk inställning till oreglerad invandring. Den typen av argumentation (om någon nu tar den på allvar) leder snarare till att sänka tröskeln till nazismen än att motverka den.
Utrikespolitik har av tradition bedrivits på grundval av staters nationella intressen. Detta till synes triviala konstaterande står i skarp kontrast till senare tids utveckling emot utrikespolitik vilande på moraliska grundvalar. Erfarenheterna av västvärldens högtflygande ambitioner att avlägsna misshagliga diktatorer och att byta ut misshagliga regimer visar med all önskvärd tydlighet att detta har varit en olycksalig kursändring, med förödande konsekvenser för i främsta rummet dem vi påstått oss vilja ”hjälpa”.
Fred Zinnemanns film “From here to Eternity” (svensk titel ”Härifrån till Evigheten”) från 1953 är en av Hollywoods mest kända och belönade filmer. Filmens titel har blivit något av ett bevingat uttryck vilket har visat sig svårt att motstå för dagens reklamfixare som emellertid har givit uttrycket en något annan form. I dagens Sverige är nämligen klimat och miljö numera det allra viktigaste och ett av de finaste och viktigaste orden i sammanhanget är ”hållbart”.
Jag tror mig ha förstått att läsekretsen på den här bloggen är rätt splittrad när det gäller klimatfrågan, som ju egentligen inte är en enda fråga, utan en massa frågor, till exempel om klimatet påverkas av människan, om denna påverkan i så fall är av ondo eller tvärtom gynnsam, om man har en aning om huruvida statliga åtgärder bör vidtas och i så fall vilka åtgärder och vilka effekter dessa sannolikt skulle få och så vidare.
Boken Exodus (Oxford University Press 2011) av Paul Collier har blivit, om inte förtigen, ändå föga uppmärksammad. Det är synd, därför att den innehåller resultat och insikter av särskild vikt för den svenska samhällsdebatten.
I den allt mer bisarra retorik som kommit att dominera det offentliga samtalet i Sverige finns inget som på långa när kan mäta sig med föreställningen om en förment gemensam ”värdegrund”. I likhet med så många andra politiskt korrekta floskler finns här ett bedrägligt positivt budskap. Ingen kan väl vara emot ”alla människors lika värde”?
För hundra år sedan utbröt hungerkravaller på flera orter i Sverige. Värst drabbat var förmodligen ön Seskarö i Bottenviken, där en galning i hierarkin försökte sätta in militär mot hungriga arbetare.
En bidragande orsak till livsmedelsproblemen var den avspärrning som ententen under första världskriget upprättade mot centralmakterna. Men det var inte den enda orsaken. Politiken bidrog.
På anslagstavlan fanns en lapp signerad ”Nietzsche” med texten ”Gud är död”. Därunder satt en lapp signerad ”Gud” med texten ”Nietzsche är död”.
Jag har alltid undrat vad Nietzsche menade med att Gud är död. Hade Gud hastigt insjuknat och avlidit och hur hade detta i så fall gått till?
Klicka på bilden för att se programmet. PODCAST: Ladda som mp3 eller lyssna på Soundcloud. I veckans avsnitt […]
Då har det alltså hänt. Serien av jihadattacker i Europa har lett till en motattack. Natten den 19 juni körde en brittisk man rakt in i samling muslimer utanför en moské i London.
Moskén i Finsbury Park är salafistiskt, det vill säga den står för en fundamentalistisk typ av islam som håller sig till Koranen och profeten Muhammeds exempel. Moskén ska numera vara lugn, men var tidigare tillhåll för imamen Abu Hamza al-Masri som var anhängare till Al-Qaida och hyllade Usama bin Ladin. Han sitter inlåst för terror i USA.
Min portugisiskalärarinna hade sett en svensk film från 2016 som hette just så, The Swedish Theory of Love, av en Erik Gandini, och ville diskutera den med en expert på svenskhet, vilket hon anser att jag är med tanke på att jag bott ganska länge i landet.
Jag började med att se filmen. Den tar sin utgångspunkt i en socialdemokratisk skrift från 1972, Familjen i framtiden – en socialistisk familjepolitik, där det föreslås att politiken ska inriktas på att säkerställa att relationer mellan människor baseras på kärlek, inte på ekonomiskt beroende. Eller som filmens speaker formulerar det:
Det lät ju så bra! Den humanitära stormakten skulle befästa sin plats på världskartan, mångkulturens vinstkoncept skulle bevisas och landet bli en internationell förebild. Vi lyckades till och med mygla oss till en plats i Säkerhetsrådet.
Så uppmärksammades att ett gäng småpilska svenska kvinnor inte kunnat hålla händerna borta från de ensamkommande barnen och så var debaclet ett faktum.
Fernissan krackelerar nu.
För att problem ska kunna lösas, måste de först benämnas. Nu är det gjort. Ann Heberlein har skrivit boken Den banala godheten som släpptes den 15 juni som den första titeln på förlaget Greycat Publishing. Boken är en gigantisk uppgörelse med den banala godhet som Heberlein definierar som ”den oreflekterade vilja att göra gott utan att ta ansvar för handlingens konsekvenser” och som har präglat svensk politik och debatt under de senaste åren.
I Ann Heberleins utmärkta bok Den banala godheten finns ett tokroligt stycke som redovisar en granskning gjord av Försvarshögskolan om hur 300 svenska IS-krigare försörjt sig under sin jihad:
… nästan alla [har] uppburit någon form av statligt bidrag under tiden de befunnit sig utomlands för att strida. Vanligast är olika typer av bidrag som kommer från Försäkringskassan som barnbidrag, bostadsbidrag, underhållsstöd och föräldrapenning. Många av dem som ska resa iväg för att delta i terrorhandlingar ansöker också om studielån för utlandsstudier. Polismyndigheten uppskattar att en betydande del av terrorresenärerna har lånat pengar av CSN för att bekosta sin verksamhet.
Spekulationerna om vem som tar vem pågår för fullt trots att det är mer än ett år till valet. Moderatledaren Anna Kindberg Batra vill bjuda in de gamla regeringskollegorna från Alliansen och prata om framtiden kring familjen Batras köksbord.
Sveriges nu näst största parti får som vanligt stanna ute i kylan, allt enligt klassisk mobbningsagenda à la ”du får inte leka på våran gård”. Detta medan övriga partier hämningslöst stjäl förslag och idéer från detta mobbade och utfrusna parti. Hycklarna fanns inte bara på Bibelns tid utan tycks breda ut sig alltmer i dagens förvirrade samhälle.
Ilmar Reepalus utredning om vinstbegränsningar i offentligt finansierad men privatägd välfärdssektor har med rätta utsatts för omfattande kritik. Ändå förväntas den snart resultera i en proposition som riksdagen ska ta ställning till. Propositionens innehåll, såväl vad avser ämnestäckning som begränsningarnas stränghet är i skrivande stund oklar. Den offentliga diskussionen har antytt att accepterade vinstnivåer skulle tillåta överskott som gav ägarna några procents avkastning utöver kostnaden för att anskaffa kapital.
Per Gudmundsons huvudledare i Svenska Dagbladet den 19 juni tog ett strupgrepp på mig på ett sätt som jag inte upplevt på länge. Tonläget är lugnt och lågt och slutsatserna är försiktigt formulerade. Men det känns som om han på sitt torra sätt bekräftar en misstanke man länge gått och burit: nu är hoppet ute för att Sverige ska kunna hantera migrationssituationen i de ordnade former vi hoppats på.
Gudmundson startar med en presskonferens med polishöjdare förmiddagen den 7 april, en dag då polisen plötsligt fick annat att göra i och med eftermiddagens terrorattack på Drottninggatan. Men Gudmundsons skildring av presskonferensen ger en känsla att vad polisen redan då lågmält men definitivt ville säga var att ”vi klarar inte det här”.
Annette Kullenberg skrev på 70-talet boken Överklassen i Sverige. Något som slog mig när jag läste den, var att den svenska överklassen kan beskrivas som en ‘subkultur’ – väl medveten om sin betydelse, men dold för det övriga samhället. Den svenska överklassen har historiskt sett varit liten, och för att bryta sin isolering orienterade man sig tidigt mot kontinenten. Man var ‘global’ långt innan ordet blev ett politiskt begrepp.
Nu ska jag inte vara så dogmatisk som du kanske tror. Jag har tidigare kraftfullt argumenterat för att marxismen och PK-ismen är väsensskilda djur, men man kan också anlägga ett annat betraktelsesätt. I ett visst perspektiv kan jag erkänna att de har släktskap.
Jag tror att marxismens fundament är arbetsvärdeläran. Den säger ungefär att värde, alltså nyttigheter, sådant som man i vår tid mäter i pengar och tidigare kanske i skäppor råg och askar lax, skapas av arbete. Arbete mäts i timmar. Den som arbetat i tio timmar har alltså skapat dubbelt så mycket värde den som arbetat i fem timmar. Det görs ingen distinktion i kvaliteten på arbetet. Alla arbetstimmar skapar lika mycket värde.
Portugisiskalärarinnan och jag talade om hur mobiltelefonerna ändrat vår livsstil. Ett exempel bara. Förr i tiden, när man stämde möte med någon, så sa man till exempel ”Vi ses i hörnet av Sturegatan och Karlavägen i morgon klockan halv sju”. Nästan alltid och med minutiös precision förverkligade sig också mötet enligt den uppgjorda planen. Hela planeringsprocessen inklusive förhandling och beslut tog kanske 30 sekunder.
Nu går det inte till så. Nu säger man i stället ”Kan vi inte ses i morgon?” ”Absolut. Vi hörs av i morgon.”
De etablerade partierna i Sverige och i övriga Europa söker desperat efter en uppgift, ett mål som kan vara grunden för utarbetandet av ett politiskt program. Hittills har de inte funnit något.
Det yttrar sig på olika sätt. Ett är kortsiktigheten. Man blåser till strid om procentsatser och bidragsbelopp. Ett annat, som kortsiktigheten är ett uttryck för, är rädslan och fegheten. Man vågar inte formulera något genomgripande och långsiktigt, därför att man inte tror på den egna verklighetsbeskrivningen – och man vågar inte beskriva det man ändå sett, därför att man då fruktar de krav som kan komma. (Det finns några undantag. Det är de partier som brukar kallas för populistiska. De kan förenkla sitt program till: ”Vi kan inte fortsätta den etablerade politiken. Vi vill göra tvärtom!”)
Mumien har uppstått från det döda! Ännu en gång… Trots att den evigt unge stjärnan Tom Cruise spelar huvudrollen i den nya mumiefilmen The Mummy har den fått usel kritik. De flesta recensenter tycks föredra originalet från 1932 med Boris Karloff som tragisk mumie. Han var skrämmande, men väckte samtidigt medkänsla.
Mellan Karloff och Cruise har det kommit tre andra filmer på ungefär samma tema: Mumien (1999), Mumien – återkomsten (2001) och Mumien: Drakkejsarens grav (2008).
Jag har sagt det här förut, men likaväl som Fader vår behöver upprepas i kyrkan i århundrade efter århundrade så kan detta budskap inte nog ofta inhamras i församlingens medvetande.
Politikerväldet och dess intellektuella stormtrupper i media har under de senaste månaderna fått upptäcka att deras normala skrämsel- och brunmenartaktik gentemot medborgare som vill diskutera migrationsfrågan på allvar inte längre fungerar. Folk bryr sig allt mindre om ifall de blir kallade rasister och brunråttor.
I Sverige tenderar vi att se världen som den ”borde” vara, och inte som den ”är”. Det ställer till det för oss. Det gör det svårt för oss att förstå och relatera till andra kulturer. Vi ser på omvärlden utifrån vår självbild, en guldinramad tavla av förträfflighet baserad på en samling nationella, sociala, ekonomiska och sportsliga framgångar. Vi ser på världen utifrån en övertygelse att världen ”borde” tycka, tänka och agera som Sverige. Först då kan världen förbättras.
Klicka på bilden för att se programmet. PODCAST: Ladda som mp3 ellerer lyssna på Soundcloud. I veckans avsnitt […]
