Den 15 januari hade Financial Times en huvudledare med rubriken ”Att hålla det sista hoppet från den arabiska våren vid liv”, se ”Keeping the Arab spring’s last hope alive” 

Ledaren handlade om Tunisien och var precis så generös och vänligt förstående mot u-länder, som inte kan sköta sina ekonomier, som det fortfarande välmående västerlandet brukar vara. ”Tunisien är den enda arabiska staten som har bevarat de demokratiska framsteg som gjordes efter revolterna år 2011”, säger Financial Times. Men sedan några veckor pågår alltmer vildsinta folkliga anfall mot den tunisiska regeringen som inte verkar ha bestämt sig för om den ska sätta hårt mot hårt. Kanske börjar den snart skjuta sina medborgare. ”Risken att Tunisien avviker från sin hittills demokratiska väg är uppenbar”, fortsätter tidningen.

Jag är en av dem som brukar uttrycka sig kritiskt om rikspolischef Dan Eliasson. Min kritik går ut på att rikspolischefen strävar efter att Sveriges poliser ska lägga av sina gammaldags batongfasoner och i stället lära sig att lägga huvudet på sned och vara inkännande mot buset. Han försöker göra terapeuter av snutarna. I mer övergripande termer handlar det, enligt min teori, om att det välfärdsindustriella komplexet försöker erövra, kolonisera och sätta sin egen prägel på den svenska våldsapparaten, som hittills legat utanför komplexets kontroll.

Men det där är som sagt bara en teori. Den kan vara fel. Det kan hända att Dan Eliasson tvärtom är en byling av det rätta virket som bara har tänkt ett steg längre. I nedanstående fejkade intervju får du träffa denne Alternative Eliasson (AE).

Om du har tid så läs gärna om Inger Enkvists artikel om hur det går till att bli medborgare i Schweiz. Det råder slående skillnader mellan schweizisk och svensk praxis.

Det har inte alltid varit så. På den tiden när en schweizerfranc var värd en svensk krona, i stället för nästan tio som idag, påminde inte bara valutorna utan också de två ländernas migrationspolitik om varandra.

Min fru är på fädernet en andra generationens – eller kanske tredje; jag vet inte riktigt hur man räknar – invandrare. År 1938 hemställde farfar Marcel ”underdånigst” hos Konungen om att han och hustrun Virginie Albertine måtte bliva tilldelade svenskt medborgarskap (sonen Claude, min frus far, 21 år vid tillfället, anslöt sig till ansökan). Ansökan – en fyrsidig blankett – som en flink avkomma letat fram på Riksarkivet i Marieberg är försedd med en niosidig bilagd personutredning hämtad från en centimetertjock akt från Överståthållarens avdelning för polisärenden avseende Marcels vandel. (Hur Virginie Albertine och Claude skött sig verkar utredaren kriminalkonstapel Gomér inte ha brytt sig så mycket om.)

I frågan om huruvida det är den fria fantasin eller den empiriska verkligheten som bör styra mänskligt tänkande så har jag redan sagt att jag tror att den fria fantasin är nödvändig för de stora genombrotten men att människan är rökt om hon glömmer bort empirins diktat. Jag har också framfört att jag tror att västerlandet nu för tiden är näst intill rökt av just detta skäl på grund av de postmodernistiska tänkandets dominans i vår tid (se mitt tidigare inlägg ”Thorilds ord”). Om du inte vet vad jag menar med postmodernism så läs i stället PK-tänkande. Jag tror att det är ungefär samma sak.

Det fria tänkandet växer ur inälvorna, magen, hormonerna. Det styrs bara av sådant som hunger, berusning och längtan. Det är oregerligt. Det åstadkommer konstnärliga storverk. Men den som bara tänker fritt riskerar att bli som en haschpundare.

När man håller på med företag, särskilt unga och obevisade företag, måste man hela tiden göra bedömningar som till sin natur är osäkra. Är detta ett lovande företag eller är det bara skräp? Sådant går inte säkert att veta och ändå måste man ibland fatta beslut, till exempel om man är en potentiell investerare. Så hur gör man?

Min metod, som inte visat sig kassaskåpssäker, är att man tar stickprov. Man snokar här och man luktar där och gör en uppskattning. Min erfarenhet är att om man gillar vad man erfar så är företaget bättre än vad det verkar. Men även motsatsen är trolig: om det luktar illa så är företaget sämre än man trott. Filosofin är att såsom tingen är i sina delar är de också i sin helhet. Det kan förstås vara fel. Innan man bestämmer sig bör man samråda med andra omdömesgilla granskare.

Häromdagen bevistade jag Britt-Marie Skjölds begravning. I likhet med Veuve Clicquot, ”Gula änkan”, övertog Britt-Marie i ungefär trettioårsåldern sin avlidne mans företag och drev det med stor framgång i decennier. I Britt-Maries fall hette företaget Kronborsten. Att jag övervar begravningen beror på att Britt-Marie satt i styrelsen för Stiftelsen Den Nya Välfärden där jag är ordförande.

Britt-Marie var märkvärdig genom sin företagarkompetens. För den blev hon invald som första kvinnliga ledamot i styrelsen för arbetsgivarföreningen SAF. Jag tror jag vet hur Britt-Marie tänkte. Om hon fortfarande suttit i styrelsen för SAFs efterträdare Svenskt Näringsliv så hade hon inte funnits bland dem som petade Leif Östling för att han undrat vad han får för skattepengarna.

Jag kom på att en av mig ofta framförd tanke kanske är helt fel. Jag brukar hävda att den västerländska kulturen är objektivt överlägsen andra kulturer eftersom vår kultur gjort tillvaron enklare, rikare, längre och mer behaglig för nästan alla som bekänner sig till och anammar den kulturen. (Om någon säger emot brukar jag förelägga honom följande bevis: Öppna Sverige för fri invandring från Somalia och Somalia för fri invandring från Sverige. Ge alla svenska somaliamigranter alla sociala rättigheter som finns i Somalia och vice versa. Räkna flödena.)

Resonemanget kan verka bestickande, men jag plågas av en med tiden alltmer irriterande sten i skon, nämligen det faktum att det finns representanter för andra kulturer som säger att de hatar den västerländska kulturen och det finns asylpersoner i Sverige som värnar sig mot den svenska varianten av den västerländska kulturen.

Sverige, alltså det Sverige som styrs av politiker och myndigheter, är numera en soppa. Allt är förvisso inte en soppa. En del tycks fungera väl. Vid en allé i huvudstaden nära min arbetsplats satsar kommunen till exempel miljoners miljoner på att byta ut den jord där alléträden står planterade. Asfalten och trottoarerna grävs upp metervis från träden, sugmaskiner används för att frilägga rötterna som sedan bäddas in i ny jord. Träden är väl fyrtio år eller mer och hade troligen klarat ytterligare fyrtio år utan jordbyte, men det kan man ju inte säkert veta.

Kommunens politiska ledare följer nog säkerhetsprincipen vilket visar att det trots allt finns en del ordning och reda mitt i soppan. De politiska ledarna har ju råd, som en av jordbytarentreprenörsarbetarna kommenterade när jag tog upp saken. Det känns tryggt.
Men trots stockholmspolitikernas omsorger om träd har jag, och troligen de flesta andra, en krypande känsla av att Sverige är på fel väg på de andra områden som styrs av politiker. Skola, migration, kriminalitet, utanförskap, försvar, sjukvård och så vidare. Medborgarna tappar tilliten till att ”samhället” ska leverera det medborgarna anser sig betala för.

Rubriken är ett uttalande och en dagorder för Kina av Mao Zedong. Han var, i slutet av 1950-talet, en nationell ledare som inte visste vad han skulle ta sig för. Revolutionen funkade inte. En del säger att han gav den dagordern för att lura sina fiender att ge sig till känna för att han sedan skulle kunna ta dem av daga, vilket kan sägas ha inträffat när han inledde kulturrevolutionen tio år senare. Men det kan också hända, säger jag blåögt, att han lite försiktigt släppte greppet för att se vad ”det kinesiska folket” hade för idéer om framtiden.

Jag tror att en svensk motsvarighet just nu vore nyttig. Det skulle betyda exempelvis att statsministern höll följande linjetal:

Det finns en likhet mellan att segla – särskilt i dikt bidevind, vilket betyder att styra skeppet så rakt mot vinden som det går – och att skriva artiklar. Om man inte har total makt, vilket skulle motsvaras av att köra motorbåt, så måste man hela tiden vakta på hur vinden blåser. Om man styr för rakt mot vinden så börjar seglen fladdra och man kommer ingenstans. Om man slarvar och överdriver åt andra hållet tappar man distans. Det gäller att hela tiden bevaka och trimma seglen.

Det låter kanske opportunistiskt och vändkappeaktigt men jag tror man måste bete sig likadant i samhällsdebatten om man är intresserad av att vinna rejset snarare än att bli hedrad av eftervärlden för sitt ståndaktiga martyrskap. (OK, kontroversiellt påstående som tål att diskuteras, men inte just nu.)