I en tid när Sverige är utsatt för många prövningar i samband med den svårhanterade verklighet vi står inför, kunde man förvänta sig att politiker och beslutsfattare i stat och kommun skulle känna att ett mått av allvar vore påkallat. I stället visar det sig att det kan ge upphov till otippade reaktioner.
Antalet sidvisningar på den här bloggen ökar svagt, om man ska tro statistiken från WordPress, och uppgick i juni till omkring 650 000 stycken. Antalet unika läsare den månaden var 130 000. Om dessa läsare är medlemmar av svenska kyrkan i samma utsträckning som svensken i genomsnitt så återstår kanske 100 000 röstberättigade. Av dessa – fortfarande under antagandet att läsarna beter sig som folket i gemen – röstade 13 000 stycken i senaste kyrkovalet, medan 87 000 skolkade.
Har du tänkt på hur vi gradvis utvecklar vår förståelse? Hur nya insikter successivt växer, hur de prövas mot observationer av verkligheten och hur de, om de överlever dessa prövningar, blir alltmer robusta och självsäkra. Och det bästa av allt: hur de får ett eget liv oberoende av de personer som inledningsvis formulerat dem och, förutsatt att de fortsätter att uthärda och passera tillvarons noggranna kontroller, får en egen existens till allas nytta utan att någon kan komma och hävda egna immateriella rättigheter.
De svenska konsumenterna är inte skonade från problem. Telefonförsäljare lurar äldre att ingå ”muntliga avtal”. Elnätsföretag chockhöjer tarifferna. Oseriösa företag erbjuder snabblån till ockerränta. Man kunde tro att vi har en underutvecklad konsumentpolitik i vårt land. Men den är snarare överutvecklad – eller felutvecklad.
Platon var ett slags statsskickens Linné i så måtto att han indelade statsskicken i distinkta typer, till exempel aristokrati (att de bästa bestämmer), oligarki (att ett fåtal, särskilt de rika, bestämmer), timokrati (militären bestämmer), demokrati (folket bestämmer) och tyranni (en diktator bestämmer).
Den humanitära stormakten Sverige har havererat. Vi kan inte fortsätta som förut. Det var något som gick upp för många när asylkaoset var som värst hösten 2015. Sedan dess har debatten förändrats. Året efter asylkaoset kom boken Haveriet – den humanitära stormaktens fall. Nitton debattörer och författare bidrog med essäer om tillståndet i landet och föreslog lösningar.
Spionen Stig Bergling kopierade i början av 1970-talet en pärm med hemlighetsstämplade uppgifter på sin arbetsplats på Försvarsstabens säkerhetsavdelning. Pärmen, som innehöll en förteckning över Sveriges försvarsanläggningar, kustartilleribefästningar och mobiliseringsförråd, lämnades så småningom över till ryssarna. För detta dömdes Bergling 1979 till livstids fängelse för grovt spioneri och grov obehörig befattning med hemlig uppgift.
Att lämna uppgifterna i Berglings pärm till främmande makt var självfallet till skada för Sverige, men det var en piss i Mississippi jämfört med konsekvenserna av att lämna ut Transportstyrelsens register. Under två års tid har uppgifter om allt från det svenska körkortsregistret till detaljinfo om stridspiloter, militära specialstyrkor och personer med skyddad identitet funnits tillgängliga för den som haft intresse av det.
De klassiska migrantsnyftreportagen à la SvD:s Jonas Fröberg och samma tidnings Gunilla von Hall verkar ha ebbat ut under de senaste månaderna. Orsaken till detta är troligen att redaktionen – knappast skribenterna själva – insett att de flesta läsarna har tröttnat på dessa totalt förutsägbara textuella Hötorgstavlor där man får möta en mix av sysslolösa och passiviserade migranter, missnöje med att en del av familjen är kvar i hemlandet, klagan på det svenska samhället, SFI-gnäll och så vidare – alltsammans tryfferat med en massa i sammanhanget meningslösa detaljer om skomodeller, kaffedoft, ögonfärg, frisyrer och ljud från gatan utanför migrantens boende.
Igår skrev jag att de svenska lagarna om att vårt land ska vara multikulturellt bör upphävas och den svenska kulturen ha självklart företräde. Jag kan ha fel, men jag tror att det vore lagtekniskt ganska enkelt att göra det. Det räcker med att ta bort alla bestämmelser som särskilt specificerar att multikultur ska gälla. Man behöver inte specificera vad svensk kultur är, det räcker med att man upphäver exempelvis alla bidrag som specifikt går till organisationer som har etniskt särartsbevarande och icke-integration som mål. Om man lägger ned hemspråksundervisningen – och kanske i stället erbjuder lite extra SFI – så händer det troligen inget annat än just att den statligt och kommunalt finansierade hemspråksundervisningen försvinner (samt att det blir ett himla liv på en del människor, till exempel hemspråkslärarna).
Naturligtvis är det svårt att hålla härskarna från styrandet av Kyrkan. De ser Kyrkan som en ideologisk statsapparat och sådana ska hållas under politisk kontroll. Än mer: de ska fungera just som samhälls- och samtidsideologi. Detta är det politiska önskemålet på en kyrka: ideologisk producentorganisation styrd med betydande inflytande från de maktägande. Furstar eller politiska partier lika.
Tiden går fort. I höst är det redan två år sedan Sveriges säregna migrationspolitik fick se sig besegrad av en mer svårflörtad verklighet. Efter återupprättade gränskontroller i Europa och migrationsavtalet med Turkiet har vi gått från 10 000 asylsökare i veckan under november 2015 till dagens nivå på cirka 500 i veckan. Huruvida det var den svenska regeringens åtstramning eller Europas samlade åtgärder som hade störst inverkan är svårt att uttala sig om.
Ju mer jag tänker på det, desto tydligare blir en sak för mig som du säkert har genomskådat för länge sedan, nämligen att det här med mångkultur – att olika kulturer ska uppmuntras att samexistera inom samma område, till exempel Sverige enligt regeringsformens stadgande om att ”etniska, språkliga och religiösa minoriteters möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv ska främjas” – är ett misstag.
Jag är inte kriminolog, ej heller jurist eller på något annat sätt expert på kriminalitetens kostnader för oss skattebetalare, men just i egenskap av skattebetalare mycket berörd av kriminaliteten (och Gud förbjude att jag någonsin blir berörd på något annat sätt).
Men när jag försöker leta på internet ungefär hur mycket kriminaliteten kostar så hittar jag ingen hygglig beräkning. Om man googlar på ”kriminalitetens kostnader” så kommer det ett antal norska träffar och sedan en tio år gammal länk till Brå där det förespråkas mer sociala insatser för att minska kriminalitetens kostnader. Visst, det är förstås rätt svar på alla frågor.
Det var rätt att vi räddade flyktingar, utropar Anders Lindberg i en Aftonbladet-ledare tisdagen den 11 juli, och det är lätt att hålla med. Viss är det rätt att hjälpa flyktingar, när världen upplever en unik kris med 20 miljoner på flykt. Flertalet finns dessutom i fattiga länder med ringa resurser.
Sveriges traditionella flyktingpolitik har varit hedersam och gett landet ett gott rykte. För gott, säger en del, därför att detta goda rykte bidrog till bilden av Sverige som ett för flyktingar attraktivt mål med, som man trodde, öppen gräns.
Skolan ska förmedla kunskap. Om det är vi alla överens. Men jag har kommit över ett häfte som visar att åtminstone en skola lär ut felaktigheter. Det rör sig om ett häfte med information om islam som använts i undervisningen av högstadieelever på Alfred Dahlinskolan i Jönköping. I häftet, som har rubriken ”Minikurs islam”, har jag hittat flera fel. Elever som tar okritiskt tar till sig innehållet kommer att få en felaktig bild av islam.
Mohamed Omar har kommit över ett studiehäfte om islam som används vid en svensk högstadieskola. I denna video […]
Natten till måndagen hade ett dussintal bilar bränts i den hittills så lugna staden Liljebacken. Gärningsmän hade tagit sig in i ett parkeringshus, slagit en Securitas-vakt medvetslös och sedan tuttat på allt som gick att tutta på.
Östersund skakas sedan ett par dagar av två brutala överfallsvåldtäkter, varav den första ägde rum natten mot söndagen den 16 juli. Då blev en 18-årig flicka insläpad på en gård och därefter våldtagen. SVT rapporterar:
– Hon anmälde i natt att hon blivit indragen på en innergård och där blivit våldtagen av en okänd man, säger Ewa Posner-Storm, jourhavande förundersökningsledare vid polisområdet Jämtland till TT.
Få av de medeltida kyrkobesökarna behärskade det latinska språket, men så mycket förstod man att när prästen lyfte upp brödet och rabblade en ramsa så hände ett mirakel: Brödet förvandlades till Kristi kropp. Obegripligt, javisst, men så var det. Brödet förvandlades.
Prästen ord ”hoc est corpus” betydde bokstavligen ”här är kroppen”, men det visste inte bönderna i kyrkbänkarna. När de skulle repetera den magiska ramsan blev det därför ”hokus pokus”, för så lät det i deras öron.
Douglas Murrays The Strange Death of Europe (Europas märkliga undergång) är en just nyutkommen bok som för tankarna till Oswald Spenglers Västerlandets undergång (Der Undergang des Abendlandes). Spenglers bok publicerades strax efter första världskrigets slut.
Den svenska polisens svårigheter att uppehålla statens våldsmonopol kan jämföras med situationen i Tyskland, även om det än så länge är betydligt värre i Tyskland.
”I Berlin och i Duisburg finns det områden där kollegorna knappt vågar stoppa en bil, eftersom de vet att de kommer att omringas av 40 eller 50 män. Dessa attacker är ett avsiktligt utmanande av statens auktoritet – attacker i vilka förövarna uttrycker sitt förakt mot vårt samhälle”, uppgav Rainer Wendt, ordförande för den tyska polisunionen, redan för flera år sedan till Spiegel Online.
Officiell svensk förståelse av hur politiken ska bedrivas exemplifieras fint av Liberalernas 34-punktsprogram Så blir Sverige möjligheternas land för fler. En punkt är att öka ”jobbstimulansen i försörjningsstödet från 25 till 40 procent”. Med lite ansträngning kan jag ana mig till att det betyder att man ska få behålla en större andel av socialbidraget om man får arbetsinkomster. Men huruvida Liberalernas förslag går att begripa eller inte är inte poängen. Poängen är den tankevärld som ligger bakom förslaget, nämligen föreställningen att det från Rosenbad går att med homeopatiska doser av något ekonomiskt incitament går att finkalibrera beteendet hos hundratusentals människors vars verkliga motiv man inte har en aning om.
Under mina tolv år som präst fick jag förtroendet att följa många hundra människor till den sista vilan. De yngsta av dem hade knappt börjat leva och de äldsta hade hunnit lägga mer än ett sekel av livserfarenheter bakom sig. Ofta tänkte jag, vid de begravningar där den döde hade levt i 90 eller 100 år, att de hade fått se så stora samhällsförändringar: Två världskrig, industrialismen, bilen, telefonen, vattentoaletter, kvinnlig rösträtt, vacciner, föräldraledighet… Listan kunde göras oändlig. Någon sådan utvecklig skulle jag inte få se under mitt liv.
Varför visar mätningar av arbetsmiljö gång på gång att den är sämre i offentlig än i privat sektor? Den offentliga sektorn styrs ju av politiker som samtidigt ständigt försäkrar att de värnar just om arbetsmiljön och tar ansvar för tillståndet i de politiskt styrda organisationerna?
Tillståndet är kroniskt – och det förvärras. Standardlösningen – att tillföra mer resurser – fungerar inte. Hur kan detta ständiga misslyckande förklaras?
Det heligaste går aldrig att bevisa. Det är en fråga om tro.
Förut var Gud det heligaste. Det har gjorts en del försök att bevisa Guds existens – till exempel det ”kosmologiska” beviset som säger att eftersom allt har en orsak och eftersom världen finns så måste världen ha skapats, något som Gud gjorde, så Gud finns – men de imponerar i varje fall inte på mig. För övrigt har Gud själv aldrig gjort anspråk på att kunna bli bevisad. Han har nöjt sig med att folk trott på honom och lytt hans order. (När han var ung och frisk, som i Gamla Testamentet, blev han rasande när folk inte lydde. Ibland tog han då livet av dem, läs till exempel om syndafloden.)
När vi talar om Svenska kyrkan så talar vi om den i singularis: Kyrkan. Men hur är det egentligen med det?
Ju mer jag har funderat och upplevt genom åren, desto mer övertygad har jag blivit om att detta språkbruk leder oss fel. Även om Svenska kyrkan är en (1) organisation, så består denna organisation av idag 1 355 olika församlingar – och det är inom ramen för församlingarna som vi möter kyrkan i vår vardag.
Alla mänskliga samhällen försöker indoktrinera och hjärntvätta sina medlemmar. Uttryckt på det sättet låter hanteringen förkastlig och avskyvärd, men så är det inte. Hjärntvätt är bara det uttryck vi använder när vi inte gillar de attityder och det tankegods någon försöker proppa i oss.
Genom hela vår historia har vi med godtagbar säkerhet kunnat bedöma om någon vi möter är vuxen eller barn. Det var viktig kunskap för vår överlevnad, eftersom okända män kan vara fiender, och måste hanteras med viss försiktighet – medan barn ovillkorligen behöver vårt beskydd. Några år runt 2014 blev det (av olika skäl) möjligt för vuxna män att i stor skala, bli registrerade som barn, av svenska staten. Under förutsättning att de kom från vissa krigshärjade länder.
Pris är vad man betalar- värde är vad man får. Orden kom för mig när jag nyligen gjorde en resa med familjen i mellersta Finland, för att besöka orter där familjen har en del av sina rötter. Insjölandskapet runt Saimens sjösystem är hisnande vackert. Någon motsvarighet finns nog inte i Sverige. Någon motsvarighet till de ständiga påminnelserna om landets nära historia och frihetens pris finns inte heller i Sverige.
Den semantiska kreativiteten utvecklas ständigt och ses numera som det kanske främsta och mest effektiva medlet i den svenska migrationspolitiken. Inget är viktigare än att låta språket förgylla det som man vill föra fram och samtidigt fulmärka det man ogillar.
DET GODA SAMHÄLLET 