Då och då upptäcker man saker som man redan visste från en annan vinkel och då kan det kännas som ett riktigt intellektuellt genombrott fast det egentligen är samma sak som vanligt. På det viset kan man tillbringa livet under konstant upptäckarglädje medan man i själva verket bara ser det man redan visste i ett nytt perspektiv.

Framför allt gäller detta, tror jag, mångfacetterade ämnen som Människan och Demokratin, men jag ger mig fan på att det också kan tillämpas på sådant som Konsten att steka potatis och Skridskoåkning.

När jag gick på universitet i USA hade jag en lärare som hette Robert Skidelsky. Han var engelsman och uppsluppet cynisk. Jag gillade honom. Sedermera blev han en känd person som bland annat hyllats för sin trebandsbiografi om John Maynard Keynes (som jag på lösa grunder misstänker är alltför hagiografisk för min smak). Robert blev medlem av det engelska överhuset och uteslöts från Tories för att han inte gillade NATOs intervention i Kosovo år 1999. Han är medarbetare i Project Syndicate.

De flesta människor är nog rimligt bekanta med två kulturer, dels den egna, dels den amerikanska. Man har rimligt hum om den amerikanska kulturen eftersom den är världsledande vilket manifesteras i filmer, hamburgerkedjor, teveprogram och annat. Några människor känner någon ytterligare kultur, till exempel har många svenskar erfarenheter av och inblickar i det tyska eller det franska.

Själv har jag snöat in på det brasilianska som borde vara en joker i sammanhanget eftersom Brasilien är ett land med helt annan bakgrund, tradition och ekonomisk utvecklingsnivå än de tidigare nämnda kulturerna.

Om du tycker att jag tjatat nog om var den politiska huvudmotsättningen går i dagens Sverige så kan jag sympatisera med din plåga. Men som en noggrann tandläkare kommer jag att fortsätta med behandlingen tills den är klar även om patienten, det vill säga du, upplever obehag.

För den som önskar ta ställning i – och kanske till och med påverka – politiken är det nödvändigt för det första att inse begreppets fundamentala betydelse och för det andra att identifiera precis var huvudmotsättningen går.

Igår skrev jag om hur Världsbanken bedömer Brasiliens ekonomiska grundproblem, nämligen att särintressen, i huvudsak de offentliganställda, kapat staten (vilket sätter demokratin på undantag).

Jag tror på den förklaringen, inte för att jag skulle vara någon särskild expert på Brasilien utan för att synsättet verkar kraftfullt och stämmer med vad jag tror mig ha observerat på andra ställen, till exempel i Sverige idag.

När länder är på deken, så som Sverige och Brasilien, vilket jag nu i två artiklar ska försöka belysa, så beror det på att demokratin inte får verka enligt regelboken, alltså konstitutionen, eftersom starka särintressen med förankring i det ledande skiktet av politiker sticker käppar i hjulet. Det är alltså min hypotes.

Idag ska jag skriva om likheter mellan Sverige och Brasilien. I morgon ska jag skriva om ett brasilianskt särdrag som egentligen saknar motsvarighet i Sverige och som gör, tror jag, att brasilianarna inte kan tänka klart eftersom de blir så ilskna.

Den 29 juni i år skrev jag så här:

Sverige har egentligen inte en enda stat utan två. Eller rättare sagt har den svenska staten en dubbelnatur. Den består dels av en nattväktarstat, dels av en välfärdsstat. Dessa stater har helt olika människosyner och lever i helt olika begreppsvärldar. Nattväktarstatens djupaste instinkt är att banka folk i huvudet och stoppa in dem i finkan. Välfärdsstatens fundamentala drift är att betrakta folk som offer och sedan ge dem körkort och bostad.

Minst en gång i veckan får jag en propå från någon läsare på den här sajten om att jag i en artikel ska framföra ett särskilt argument eller tes som vederbörande har kommit på.
Varför gör du det inte själv, frågar jag.

Jag kan inte, brukar svaret bli. Mitt namn får inte synas. Det är för känsligt. (Det låter som om vederbörande vore någon sorts höjdare, men så är det inte. Det handlar om vanliga människor som på den ena eller andra mer eller mindre begripliga grunden anser det ursäktligt att fega ur.)

Sådana propåer villfar jag aldrig. Instinkten tackar nej. Men att låta sig styras av sina instinkter är inte alltid rekommendabelt. Därför har jag tvingat mig till eftertanke och kommit fram till följande.

Det finns en föreställning, eller kanske myt, att i det demokratiska västerlandet så råder överensstämmelse mellan samhällets dominerande ideologi och medborgarnas mentalitet. Det innebär att den officiösa diskursen – flott, va? jag menar det prat och de tänkesätt som artikuleras av politiker, dominerande tidningar och ledande etermedia – stämmer med vad folk har i skallen. När statsministern talar, till exempel, känner folk igen sina egna tankar. Även om de inte instämmer i varje ord så begriper de hur karln resonerar.

En av de saker som imponerade mest på mig när jag som sextonåring började skola i USA var att amerikanerna talade om staten som ”vi”. ”Vårt förhållande till Frankrike har blivit lite ansträngt på sistone.” ”Vi kan inte tillåta ryssarna att placera missiler på Kuba.” ”Vi anser att det ska vara låg skatt på företagande.” Sådan samstämmighet mellan maktens och folkets världsuppfattningar är, tror jag, demokratins fundament. Då är makten legitim, ty den bildar ett gemensamt ”vi” med medborgarna även om det såklart existerar konflikter och motsättningar mellan olika medborgarintressen.