Att begrunda människan är som att titta i ett kalejdoskop. Ändrar man perspektivet aldrig så lite så framträder ett helt nytt mönster. Och om det gäller för den enskilda människan så kan man fatta hur mycket mer mångfacetterad bilden blir om man betraktar samhället som helhet. Helheten borde summera sig till en enskild människas komplexitet, uttryckt på något matematiskt vis, upphöjt till antalet människor. Allt är oändligt, allt är möjligt, på så sätt har postmodernisterna rätt i att det inte finns någon slutgiltig sanning. Men det betyder inte att varje kombination som kalejdoskopet kan framkalla är ett lika hållbart synsätt som alla de andra.

Låt mig ge ett exempel. Fram till för några hundra år sedan dominerade föreställningen – vilket den fortfarande gör i vissa kretsar utanför västerlandet – att människan efter döden döms att fortsätta sin tillvaro på ett av två alternativa ställen: paradiset eller helvetet. (Det där med skärselden är en överkurs som jag inte tagit.) Den vanligaste berättelsen hos oss är att Sankte Per står med sina nycklar vid himlens port och avgör om den sökande ska släppas in eller tvingas vandra vidare till helvetet. Helvetet stod nämligen öppet för alla, medan himlen endast var för de utvalda, särskilda människor som ansågs bättre än de andra och därför förtjänade ett behagligare efterliv.

Jag har mycket på mitt samvete. Inte nog med att jag var inspirerad av marxismen och sympatiserade med den som jag nu anser skadliga 1968-andan. Dessutom fortsatte jag mitt förstörelseverk genom att i egenskap av svensk statstjänsteman spoliera en hel nation (redovisat här) för att sedan, när jag ändå var igång, i början på 1990-talet införa skolpengssystemet, som många anser förödande och som, inser jag nu, verkligen har i alla fall två potentiellt vådliga konsekvenser.

Hur kan jag ta på mig skulden för hela skolpengssystemet, en världsunik svensk reform? Det beror på att jag hade hört talas om idén, som troligen utvecklats av den av många föraktade ekonomen och nobelpristagaren Milton Friedman, någon gång på 1980-talet. Jag gillade greppet och började tillsammans med pedagoger och kommunfolk fundera på hur man rent praktiskt skulle gå till väga i en kommun för att införa ett skolpengssystem. Det är inte så enkelt. Hur ska skolpengsbeloppet fastställas? Ska pengen bara gälla för skolor inom kommunen? Sådant tänkte vi på och försökte lösa. Att jag tänkt igenom detta ledde till att de ledande politikerna i Vaxholms kommun – låt mig särskilt nämna kommunalrådet Hans Håkansson (m) – bad mig hjälpa till att införa systemet i världens första skolpengskommun, Vaxholm.

I serien ”tro aldrig på standardförklaringar” har jag kommit fram till en nedärvd sanning som jag aldrig gillat men inte brytt mig om att försöka demaskera förrän just nu. Det handlar om den vanliga, jag skulle nästan säga vedertagna, förklaringen till det svenska ekonomiska undret under rekordåren 1945 – 1970. Enkelt, säger förståsigpåarna, rekordåren berodde på att Sveriges industri stod intakt efter andra världskriget, medan stora delar av Europa låg i ruiner. Det är klart att svenska företag stod med fulla orderböcker och att den svenska ekonomin gick som tåget när Europa skulle återställas i användbart skick. Sverige kunde bygga upp Europa just för att vi stått utanför kriget.

Jag vet inte riktigt varför jag har haft svårigheter med den där förklaringen. På ytan verkar den oemotsäglig. Men å andra sidan får man tänka på hur tyskarna hade det medan de gick där och skyfflade tegel bland sina ruiner. När kriget var slut hade Tysklands BNP sjunkit med en tredjedel i jämförelse med situationen före kriget. Borde det inte ha varit så att tyskarna därför hade en ännu mer rekordartad ekonomi än svenskarna eftersom tyskarna både skulle återta förlorad mark och komma ikapp med den normala ekonomiska tillväxten?

Lennart Bengtsson funderade nyligen (27/2) kring vad framtidens historiker kommer att säga om vår tid. Han avslutade med ett nog så tänkvärt påstående: ”Det som de framtida historikerna aldrig kommer att riktigt begripa är varför vår tids politiker aktivt driver på den jättelika migrationen och därmed de facto ger upp den gamla välfärdsstaten”.

Det är inte första gången i världshistorien som en ledare eller ett härskande skikt driver sitt projekt med sådan envetenhet och utan hänsyn till andra samhälleliga intressen att de till slut sågar av den gren de sitter på. Karl XII, l´Ancien Régime i Frankrike och Hitler är exempel. De blir som spelare eller alkoholister som inte kan sluta även om de begriper att de är ute på farliga vägar.

Karl XIIs projekt var att kriga, men vilket är det svenska politikerväldets projekt som det driver med sådan obändig beslutsamhet? Jag tror att svenska politiker blivit besatta av föreställningen att de leder en internationell stormakt, närmare bestämt en humanitär internationell stormakt. De har ett syfte som är så ädelt att de inte kan kompromissa. Det finns exempel på folk som hellre dör med ära än de ger sig, till exempel kaptenen på det sjunkande skeppet som avser att gå under med fartyget eller japanska stridspiloter som offrar sig för kejsaren eller terrorister som spränger sig för Profeten.

Så kvad Carl Jonas Love Almquist i en dikt som i övrigt lät så här:

Vad bjuder oss uppriktigt Afrika?
Vad visa kan Amerika?
Vad Asien? Vad allt Europa?
Jag trotsar öppet alltihopa.
Men Skandinavien – det är alladar!
Blott Sverige svenska krusbär har.

Jag blir inte riktigt klok på det där. Almquist låter ironisk. Det är som om han drev med alla som hävdar att det finns något särskiljande svenskt. Men så menade han inte, det framgår av annat han skrev, till exempel detta:

Vad nationalitet eller – då det nu är frågan om vårt land – vad svenskhet är, det kan kännas djupt: det är ett odödligt sinnelag hos den som har det: svensk natur, med folk, sjöar, berg och skogar, står då för ens håg i sin egna och rätta färg.

Men oavsett vad han menade så hävdar jag att han hade rätt i att det finns nationella särarter. Om det gäller just krusbär vet jag inte, men det gäller exempelvis politik. Låt mig ge ett exempel.

Riksdagsledamoten Jens Holm (v) har enligt TT polisanmält en kvinnlig riksdagskollega från ett annat parti för ofredande. Den kvinnliga riksdagskollegan har enligt Holm under många år skickat sms och mejl av delvis privat karaktär – ehuru utan sexuellt innehåll, kanske bara jobbrelaterat – vilket har besvärat Holm till den grad att han nu ansett en polisanmälan befogad. Upprördheten över kollegans tilltag är stor såväl inom vänsterpartiet som i kollegans eget parti.

Samma dag som den nye rikspolischefen Anders Thornberg tillträder, den 15 februari, skriver 425 (fyrahundratjugofem) PK-ister ett öppet brev där de uppmanar polischefen att ta till med hårdhandskarna mot folk som tydligen missfirmat PK-isterna i sociala medier.
I flera månader har våg efter våg av kvinnor i olika branscher #metoo-protesterat i falsett mot att män någon gång under deras liv har framfört klumpiga komplimanger eller kanske till och med tagit dem på rumpan.

Imamen Kashif Virk från den islamska Ahmadiyya-sekten bad nyligen att Det Goda Samhället skulle publicera en text av honom. Denna text publicerades igår den 4 mars. Som vanligt hade jag först läst den för att göra sådant som redaktörer gör, till exempel att rätta stav- och skrivfel, kolla källor, bedöma argumentens halt och så vidare.

Att folk gör missar i grammatiken kan redaktören förlåta (det gör många infödda svenskar också), men hur tolerant ska man vara med haltande resonemang?

Låt mig ge några exempel. Virks tes är att islam inte alls är någon våldsam och diktatorisk religion utan tvärtom tolerant och demokratisk vilket han ”bevisar” med citat ur Koranen.

”Islam är öppet mot yttrandefrihet”, skriver Virk. ”Det står i Koranen att meningsmotståndare är välkomna att framföra sina argument och invändningar: ’Säg: framför era bevis, om ni är sanna’ (27:64)”.

Jag har rätt luddiga begrepp om det där med ”volymerna”. Volymer vadå? Asylansökande, beviljade uppehållstillstånd, anhöriga? Så jag ägnade några timmar åt lite anspråkslös statistisk forskning.

Under perioden 2000 till 2017 kom 712 tusen asylsökande till Sverige. Även om Syrien var det största leverantörslandet kom bara 17 procent av de asylsökandena därifrån. Syrien tillsammans med Irak, Afghanistan och Somalia stod för hälften av de ankommande. Resten kom från 172 andra länder. Det första västlandet på listan är Tjeckien på plats 85. Därifrån kom 396 personer.

Hur många av dessa fick uppehållstillstånd? Jag hittar ingen statistik på just denna fråga men dock ett nästbästasvar, nämligen hur många uppehållstillstånd som beviljades asylsökande under motsvarande period (det kan ju bli lite fel bland annat eftersom de senast ankomna inte fått sina ärenden bedömda). 366 tusen uppehållstillstånd tilldelades de asylsökande.

Va? Det skulle betyda att bara hälften (366 av 712) av de sökande fick uppehållstillstånd. Vad hände med resten? Har de åkt hem eller gömmer de sig i Sverige eller är det jättekullarna från 2014 och 2015 som fortfarande är under utredning (eller har jag fattat fel i statistiken)?

Slötittandes på YouTube hamnade jag som så ofta tidigare inför USAs president Donald Trump. Jag tänkte att det säkert var en av dessa för det mesta rätt trista presskonferenserna. Men det var det inte. Jag hade hamnat i ett rum där det faktiskt tillverkades politik.

Skulle du säga att ett vanligt kapitalistiskt företag existerar för ägarnas eller de anställdas skull? Finns exempelvis Electrolux för att tillfredsställa ägarbolaget Investor och för att göra de anställda glada? Jag skulle svara ”på sätt och vis, men ändå inte alls”. Vanliga företag existerar i själva verket för kundernas skull. Det bevisas enklast genom det självklara påpekandet att om kunderna faller ifrån så upphör bolaget.

För vem existerar då anslagsfinansierade offentliga organisationer, till exempel Arbetsförmedlingen och SIDA? När jag jobbade på SIDA fanns det en mycket begåvad ekonomichef som anförtrodde mig att verket hade två uppgifter, dels att utveckla ett antal u-länder, dels att ta hand om personalen och att båda, som han uppfattat det, var lika viktiga.  Det är klart att anslagsfinansierade organisationer liksom företag har avnämare, men skillnaden är att företagens avnämare, de så kallade kunderna, har makt vilket exempelvis Arbetsförmedlingens klienter inte har. Företagens kunder har nämligen pengar som de själva bestämmer om de ska spendera eller inte, medan den offentliga sektorn inte försörjer sig genom att klienterna frivilligt betalar utan genom att staten tvingar skattebetalarna att betala.

Under riksdagens partiledardebatt den 17 januari förklarade sverigedemokraternas ledare Jimmie Åkesson ”krig mot den organiserade brottsligheten” och ville sätta in militär. Statsminister Löfven avvisade märkvärdigt nog inte förslaget utan sa bara att militär intervention inte var hans ”första lösning” men väl att kampen mot den organiserade brottsligheten var högprioriterad. Ingen av våra ledare utom möjligen miljöpartisten Isabella Lövin har sagt något annat än att den organiserade brottsligheten ska angripas, övervinnas och tillintetgöras. Det artar sig till den kanske viktigaste valfrågan.

Jaha. Menar de allvar? Jag har upptäckt ett tecken på det, nämligen uppsalapolisens Operation Lynx som började i slutet av förra året och som handlar om upprepade och, som det verkar på mig, rätt framgångsrika tillslag mot ”grov och organiserad brottslighet”. Men annars har jag inte uppmärksammat någon särskild kampanj mot buset eller ens för återtagandet av statlig kontroll över no go-zonerna. Ej heller har jag noterat att media följer och rapporterar om frågan vilket är märkvärdigt eftersom det är komplicerade saker. Ska exempelvis polisen få döda utan att riskera åtal?

Jag hade inte ens, skam till sägandes, upptäckt att jag inte upptäckt något förrän ett parallellt förlopp alldeles nyligen uppstod i Brasilien och jag fick tillfälle att se hur brasilianska medier hanterar saken.

Igår skrev jag att medelklassen inte har några tidningar, inga forskningsinstitut, inga skolor eller andra intellektuella centra som kunde lyfta dess djupt kända frågor (utom ett antal undantag, antydde jag, som är för litet för att göra någon egentlig skillnad). Men om det nu hade funnits några medelklasstidningar vad hade de då skrivit om förutom reguljära nyheter, sport och sudoku och sådant där som varje blaska med självaktning måste hålla sig med? Vad är det för information jag saknar?

Hoppsan, frågan kom lite oväntat, men låt mig ge några exempel.

Kommer du ihåg när de ensamkommande afghanska barnen och deras stödaktivister ockuperade Medborgarplatsen och Norra Bantorget? Händelsen fyllde tidningar och TV med entusiastiska reportage om dessa djärva dissidenter som ville få svenska myndigheters beslut upphävda med hjälp av utomparlamentariska metoder. Där hade jag önskat mig ett annat tonfall i rapporteringen, men det var inte journalisternas klang som störde mig mest, utan att reportrarna inte ställde de elementära frågorna. Vem var det som utplacerade och finansierade bajamajorna? Vem bredde mackor och betalade för maten? Här måste ha funnits intressant information att förse mediakonsumenterna med. En långvarig dygnetruntdemonstration för flera hundra personer organiserar sig inte av sig själv och är inte gratis. Någon hjälpsam kraft måste ha stöttat det hela. Vem var det?

Det pågår, påstår jag, en ideologisk kamp i Sverige. Två ideologier står i harnesk mot varandra, den ena stark och dominerande, den andra liten och svag, ungefär som Goliath och David.

Den starka, dominerande ideologin är PK-ismen. Den företräds av politikerväldet och det välfärdsindustriella komplexet med dessas allierade härolder i media. Detta är en jättelik propagandamaskin. Tänk på alla myndigheter, till exempel Skolverket, med horder av anställda som på daglig basis utvecklar och pumpar ut nya människosyner och politiskt korrekta doktriner över Sverige. Tänk på Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor och Allmänna Arvsfonden som har till uppgift att dela ut nettoskattebetalarnas pengar i form av ständigt ökande bidrag till olika slags politiskt korrekta aktivister för dessa ska artikulera budskap som nettoskattebetalarna troligen ogillar. Exempelvis gör Arvsfonden reklam för sina bidrag under vinjetten ”Var med och förändra Sverige från grunden”. Sådant gör i alla fall mig misstänksam.

Enligt den demokratiska teorin är en grundlag motsatsen till en vanlig lag. En vanlig lag är överhetens, folkets valda representanters, instruktioner till medborgarna. En grundlag är medborgarnas instruktioner till överheten om vad den får och inte får göra. Till exempel står det i de flesta demokratiska länders grundlagar att överheten inte får inskränka medborgarnas yttrandefrihet.

Men hur går det då till när folket formulerar grundlagarna, alltså sina instruktioner till den överhet folket enligt grundlagen avser att välja, kort sagt hur gestaltar sig demokratins födelseögonblick? Det här är nästan lika osäkert som berättelsen om världsalltets tillblivelse. Gud eller Big Bang?

Den demokratins skapelsemyt som jag gillar bäst är att hela folket samlar sig på en äng och gemensamt fastställer ett regelverk för sin framtida samhälleliga existens. Den myten är ungefär lika sannolik som den enligt vilken Gud skapade världen på sex dagar men den har avsevärd symbolisk betydelse däri att den inskärper – eller borde inskärpa – respekt för grundlagen hos de valda ombuden. Ombuden bör vörda folkets instruktioner liksom de troende vördar Gud.