Mannerheim

Anders Leion

Av grannen på landet fick jag låna två grå, häftade volymer om tillsammans ca. 900 sidor, tryckta i Helsingfors 1952 men utgivna i Sverige av Norstedts. Det var Minnen av Gustaf Mannerheim (1867–1951), marskalk av Finland.

Böckerna verkade inte särskilt lockande: små bokstäver, långa meningar och långa stycken. Och stora mäns memoarer… Det enda roliga brukar vara skildringen av barndomen – om författaren kan skriva, förstås.

Jag hade alldeles fel. Det blev en fascinerande läsning. Först tiden: han upplevde Finland som storfurstedöme och Ryssland som tsarvälde. Därefter Finlands frigörelse när det vid Rysslands nederlag och den upplösning av staten, som följde på den röda revolutionen, fick chansen att bryta sig loss. Inbördeskriget i Finland – som han behandlar väl knapphändigt, av förklarliga skäl: han ville inte röra upp mer damm. Vinterkriget och fortsättningskriget.

Ibland är genomgången av alla inrikespolitiska skärmytslingar och alla militära detaljer lite väl ingående, men ändå är framställningen hela tiden fängslande. Ibland därför att han berättar rena (sanna) rövarhistorier, som när han på kejserligt uppdrag gjorde en kombinerad upptäckts- och spionresa 1906–1908 österut. Han tog båda uppgifterna på stort allvar. Han tog sig fram med stor utrustning och många medhjälpare, blev också tvungen att vintertid passera höga berg, sakta pulsande fram genom hög snö med hästar lastade med över hundra kilo var… När han kommer fram till den första kinesiska staden uppvaktar han dess styresman, en skinntorr gammal mandarin som endast kan umgås med sociala likar. Det finns inga i staden. Han sitter ensam och röker opium.

Mannerheim utrycker sig fåordigt även om han vårdar sig om detaljerna. Denna fåordighet är kanske medveten eller också helt naturlig: han har så stor erfarenhet, har varit med om så mycket. Han blir inte lätt förvånad. Det mesta har han sett förr.

Denna hans stora politiska, sociala och militära erfarenhet blir Finlands räddning, tror jag. Före Finland inget Sverige, före Sverige inget Finland, heter det. Man kan tillägga: Utan Mannerheim inget Finland. Det är väl en överdrift, men kanske inte ändå. Utan Mannerheim – både som militär och statsman – hade antagligen landet fått dela Baltikums öde.

Hans erfarenhet av både Tyskland och Ryssland, av deras intressen och ageranden gjorde det möjligt för Finland att ta sig ur det alltför stora beroendet av Tyskland, som landet hamnat i vid första världskrigets slutskede.

Med ett aktuellt uttryck kan man säga att Mannerheim var den ende vuxne bland en mängd gröna, alltför unga militärer och politiker. Dessa unga människor var, liksom våra alltför unga och gröna politiker nu, romantiker och önsketänkare. De var också oerfarna. De överväldigades av sina känslor och den röriga, svåröverblickbara politiska och militära miljön. I denna miljö och bland dessa människor blev Mannerheims insats så värdefull.

Mannerheims lugn också i svåra lägen berodde antagligen åtminstone delvis på hans stora erfarenhet. Han förutsåg svårigheter och förvecklingar. Så t.ex. såg han klart Finlands läge mellan vinterkrig och fortsättningskrig. Som Stalin sade: ”Stormakterna kommer inte att tillåta er att vara neutrala”. Tyskland och Sovjet gjorde alltså upp om Finlands öde. När Mannerheim fick höra att Sovjet i förhandlingar med Tyskland krävt fria händer gentemot Finland, hade Mannerheim redan förutsett det. Han insåg att de krav Sovjet ställt i fredsförhandlingarna efter vinterkriget, innebar att det bara ville ha ett eldupphör för att planera nästa anfall. Sovjet krävde t.ex. att Finland skulle bygga en väst-östlig järnväg, för att de lättare skulle kunna genomföra ett anfall avsett att klyva Finland mitt itu. Detta hade de misslyckats med under vinterkriget, när de tvingats använda vintriga skogsvägar, där finnarna förintade division efter division av deras trupper.

Vid vinterkrigets utbrott hade landet inte lika stor nytta av Mannerheims erfarenhet och klara blick som det hade haft vid inbördeskriget. Och detta därför att de ledande politikerna inte ville lyssna på honom. Vid skildringen av händelserna och avgörandena under trettiotalet och under tiden strax före krigets utbrott ger han faktiskt uttryck för upprördhet och avståndstagande gentemot tidens politiker.

Större delen av trettiotalet var Mannerheim ordförande i Försvarsrådet, ett slags permanent kommitté bestående av höga yrkesmilitärer. Under hela denna tid ville rådet, med Mannerheim i spetsen, försöka reparera mångåriga försummelser som personellt och materiellt utarmat det finska försvaret. Det var inte lätt: När han uppvaktade Risto Ryti ( centralbankschef, sedermera president) fick han till svar: Varför skall vi lägga ned så mycket pengar på försvaret? Det blir ändå inget krig. På våren 1939 skrev Väinö Tanner, socialdemokraternas ordförande, i ett brev: Mannerheim var här i går och tjatade som vanligt, men det blir ju inget krig. (Båda citaten fritt ur minnet).

Vid ett par tillfällen hotade Mannerheim att avgå från rådet, och strax före fortsättningskrigets utbrott gjorde han det – för att sedan, när kriget faktiskt kom, acceptera att bli överbefälhavare. Han hade avgått därför att regeringen vägrade att gå med på något enda av de krav Sovjet ställt på Finland. Det ansåg Mannerheim vara mycket dumdristigt – och denna dumdristighet utövades av samma män som under hela trettiotalet behandlat försvaret nonchalant. Väinö Tanner, som långt in på 1939 inte trodde på ett krigsutbrott, var en av de mest oböjliga och vägrade att ens överväga något av Sovjets krav.

Tidigare under året, innan Sovjet lyckats göra upp med Tyskland och därför fruktade en uppgörelse mellan västmakterna och detta land, hade Finland haft möjligheter till en gynnsammare, mindre kostsam uppgörelse: De öar inne i Finska Viken som Sovjet ville ha för Leningrads skydd, ansåg Mannerheim att landet faktiskt hade behov av, samtidigt som de inte hade någon betydelse för Finland. Men nej, det vore ett förräderi mot folket, ansåg en politiker.

Den politiska klassen hade befäst sin ställning. I motsats till vid Första världskrigets slut och Finlands frigörelse, kunde inte Mannerheim spela samma avgörande roll i det politiska spelet före Vinterkrigets utbrott. Han såg lika klart som under inbördeskriget, men han kunde inte övertyga de ledande politikerna.

Är det någon som känner igen mönstret? En uppblåst storvulenhet för att spela en heroisk roll – utan hänsyn till en brutal verklighet? Mångåriga underlåtenhetssynder – som påpekas av sakkunniga – men som tillåts fortgå ända fram till stupet, ända tills katastrofen?

Det är ju exakt på detta sätt nästan alla våra politiker uppträtt gentemot den accelererande invandringen. De har inte vågat ingripa – av kända skäl – och därför har de förnekat att det skulle finnas något skäl till kursändring. Allt har varit bra – och kom inte med fakta som bevisar motsatsen! Vi kommer ändå inte att lyssna!

Dessa politiker, ofta unga och oerfarna, var mer besjälade av att få spela en heroisk roll, att visa sig heliga än att bekymra sig om sina handlingars följder.

Ståndaktigheten varar ända fram till stupet, ända tills katastrofen inte kan undvikas.

Inte ens en Mannerheim hade i detta fall kunnat lyckas. Dumheten och fegheten är sig lik, den är bara lite olika klädd vid olika tider.

18 thoughts on “Mannerheim

  1. Åse skriver:

    Torsdagen den 7 juni var dagen då politikerna valde sig ett nytt folk. Genom att rösta igenom den lag som innebär att 9 000 afghaner utan asylskäl får stanna visar fyra partier hur mycket blanka f-n de ger i svenska folket. Ett svek blir inte tydligare än så här.
    https://juliacaesar.blog/2018/06/08/dagen-da-politikerna-valde-sig-ett-nytt-folk/

    Hur beslutet kommer att slå tillbaka mot de ansvariga politikerna i socialdemokraterna, miljöpartiet, vänsterpartiet och centerpartiet är i sammanhanget av perifer betydelse. De kommer att få den respons de förtjänar, och jag vill redan i förväg av hela mitt hjärta gratulera var och en av dem som förlorar sin riksdagsplats efter valet.
    Ni har gjort det absolut oförlåtliga. Det mest orättfärdiga.
    Ni har trampat på och uttryckligen visat ert förakt för ert eget folk.

    Med berått mod tar alltså regeringen och deras stödpartier resurser från landets egna svagaste grupper och vräker dem över friska, starka unga män som inte har några som helst skyddsskäl och som inte har skytt några medel eller kostnader för att ta sig hit i sin jakt på social välfärd.
    78 procent av dem har ljugit om sin ålder för att få en gräddfil till asylprövning. Ingen enda har visat giltiga ID-handlingar. Hälften av de 9 000 kommer från det icke krigsdrabbade Iran.

    Liked by 15 people

  2. MartinA skriver:

    Dagens etablissemang saknar lojalitet till svenskarna. Så deras agerande är inte dumhet eller oerfarenhet eller uppblåsthet. Det är nyttomaximering. Dagens etablissemang skor sig, enligt den liberala modellen att pengar är allt som betyder någonting. De anser att detta är normalt. Eftersom de saknar lojalitet.

    Det var knappast sant för Finlands politiker på trettiotalet.

    Liked by 4 people

  3. Lilla fröken PK skriver:

    Våra politikers karta överensstämmer inte med den faktiska terrängen. Faktaresistens och frånvaro av konsekvensanalys kan fortsätta med benäget bistånd av Systemmedia. Valet i september kommer att visa om folket låter sig föras bakom ljuset hur länge som helst.

    Liked by 1 person

  4. Soho skriver:

    Mannerheim var en statsman och hjälte, sådana finns inte idag. Delar helt dina jämförelser med dagens oerfarna politiker som mest är den sämsta generationen av politiker vi någonsin haft.

    Liked by 8 people

  5. Asta skriver:

    Fortsatt migrantfest i Sverige
    Om festen för illegala migranter är slut med verkställande av utvisning av Italiens koalitionsregering mellan Lega Nord och Femstjärnerörelsen (M5S) återstår att se, men i Sverige fortsätter festen garanterat.
    Bara 1092 tvångsutvisades av 17 386 ärenden under årets första kvartal för att resurser saknas och för att regeringen inte prioriterar frågan, menar gränspolisen (Nya Tider v.23/2018). I fjol beviljades ett nytt rekord av medborgarskap, hela 55.420 får nu glädja sig åt samhällets omhändertagande. Allt detta medan statsministern talar om EU:s mininivå, han ljuger så han blir blå.

    I Österrike åker 60 imamer ut för otillåten finansiering av moskéer. I Sverige hjälper däremot regering, rättsväsende och kyrkan till så vi får höra allt fler Allah förkunnelser i det offentliga rummet.

    http://word.harrietsblogg.se/

    Löfven med sina regeringsvänner lägger hellre krutet på arga pensionärer, där nätjägarna belönas med skattepengar. Att våldtäktsärenden läggs på hög tycks inte bekymra dem det minsta. De känner sig säkert trygga med sina livvakter.

    Liked by 4 people

  6. Enar skriver:

    När det gäller Mannerheim och vinterkriget och fortsättningskriget är den för närvarande bästa (bästa uppdatering av finsk och rysk forskning kring första och andra världskrigen) biografien Henrik Meinanders ”Gustaf Mannerheim, Aristokrat i vadmal” (2017). Läs gärna den!

    Liked by 2 people

  7. Fredrik Östman skriver:

    Själklart är detta en uråldriga skillnaden mellan rationalitet, sanningssökande, framsteg och konservatism å ena sidan (Mannerheims!) och irrationalitet, ideologi, verklighetsförnekande, avledande prat, social förljugenhet och socialism/liberalism å den andra. Som vanligt. Ett evigt tema.

    Liked by 6 people

  8. STeven Jörsäter skriver:

    Ja betydelsen av erfarenhet är något som så mycket annat tycks ha glömts bort i vår tid. Man tänker med fasa på hur det skulle kunna gå i en samlingsregering vid ett krisläge. Med sådana tunga veteraner som Ebba Busch Thoor (31), Annie Lööf (32) och Gustav Fridolin (35) i styret så är förhoppningarna små att det skulle komma kloka beslut. Därmed inte sagt att ålder skulle kunna vara någon garant för gott omdöme vilket vår statsminister är ett bra exempel på.

    Jimmie Åkesson är visserligen också ganska ung, bara 39 år. Men han har redan lång erfarenhet vid rodret. Dessutom så har han inte glidit runt på en räkmacka utan har stått främst i kulregnet vid fronten. Sådant härdar. Därmed har han mycket bättre förutsättningar att fatta bra beslut i ett kärvt läge.

    Liked by 9 people

    • Linden skriver:

      Så sant.
      Åkesson går från klarhet till klarhet. På ett lågmält ( kanske typiskt svenskt?) vis kvaddar han sina politiska motståndare. Oavsett ämne.
      En statsministerkandidat i mina ögon.

      Liked by 3 people

    • Jari Norvanto skriver:

      Förr eller senare måste man fråga sig själv vilket ansvar ett folk som accepterar att låta sig styras av kretiner och kleptokrater bär. Hur länge kan man låta sig luras eller för husfridens eller den goda tonens skull acceptera lögner och en politik som är fördärvlig? Som, vill jag påstå, utgör att existentiellt hot mot den västerländska civilisationen och den nationella identiteten.

      Den konservative debattören Mark Steyn om kravet på ”prudence”, alltså något som inbegriper omdöme och framsynthet i ledarskapet:

      ‘Prudence is basically the essential ingredient of statecraft, and the highest virtue of statecraft. It is the minimum entry qualification and the highest virtue. That is what we are entitled to expect from the political class.’

      Liked by 1 person

  9. Flight envelope skriver:

    Inom flygvärlden förekommer begreppet ”Flight envelope” i betydelsen begränsningar. Varje flygplan måste flygas inom egna aerodynamiska och strukturella begränsningar. Provflygare testar alltid dessa gränser, som sedan nedtecknas i föreskrifter som nödvändiga serviceintervall, flygbegränsningar, förbud och rekommendationen. Rör man sig inom denna upprättade ”flyg-envelope” flyger man med stora säkerhetsmarginaler.

    Än har ingen upprättat någon säkerhets-envelop för landet Sverige. För ett land går knappast att provflyga. Ett helt land måste därför följa mer allmänna försiktighetsprinciper.

    Detta har inte Sverige brytt sig om. Vi har glatt och med friskt mod bejakat en exceptionellt stor migration – sanktionerad från politiska höjder. Dessutom låtit många främmande fåglar släppas in, mer än inom andra EU-länder. Bäst i klassen har gällt. Kaxigt marknadsfört av våra politiker – tills helt nyligen. Men nu fortsatt med lägre stämma.

    Ingen politiker har kunskap nog att veta var Sveriges mentala gränser går. Redan idag har många gränser överskridits, om än i slow motion. Med ingen möjlighet att backa bandet.

    Svenska politiker spelar i princip rysk roulett med ett helt lands framtid. Till och med Riksrevisionen ser detta. Ingen strukturell, social och etnisk envelope har någonsin tagits fram för landet Sverige. Allt går bara på känn.

    Ingen Svensk politiker skulle kunna anställas inom flygets säkerhetsbransch. I Sverige som land tvingas vi alla flyga på egen risk – utan att något testats. Och utan att passagerarna informerats om riskerna. Tvärtom. Media – av alla – ger frikostigt ut garantier. Utan att veta något om brottgränser och allmän farlighet. Däremot är de proffs på att skriva hjärteknipande om Drottninggatan, för att sälja lösnummer.

    Visst sticker Sverige ut. Sverige – en migrationens egen bananrepublik när det kommer till säkerhetstänkande…

    Liked by 7 people

  10. phnordin skriver:

    Mannerheims Minnen är utomordentlig läsning för den som vill förstå Nordisk nutidshistoria. Få människor hade som han privilegiet att känna Ryssland inifrån och förstå landets kultur. Som Anders Lejon skriver: utan Mannerheim inget Finland.

    Liked by 1 person

  11. Toppstyrning och knapptryckarkompaniet skriver:

    Läste för några år sedan tre mycket detaljerade böcker om ”Finland i krig, 1939-1940, 1940-1944, 1944-1945. Mer än 700 faktaspäckade sidor, med ett rikt bild- och kartmaterial.

    Där beskrivs Mannerheims vilja till toppstyrning.
    Han hade skapat ett system där trådarna gick direkt till honom. Det var ett ”system utan system”. Som fick ödesdigra följder år 1944.

    Det skildras av generalstabschefen Heinrich, som inte tilläts utöva något avgörande inflytande över spaning och den operativa ledningen.

    ”Marsken” själv satt på all relevant information, men ”träden skymde skogen för den gamle iakttagaren, som ville se allting själv”. Toppstyrningen anses knappast som särskilt lyckad. Vid den här tiden började Mannerheim även bli gammal och sliten.

    Den typen av toppstyrning återfinns även i svensk migrationspolitik. Tydligast inom M under Reinfeldts ledning. Hjälp fick Reinfeldt från Knapptryckarkompaniet, ett begrepp som myntades av förre M-politikern Anne-Marie Pålsson.

    Där osjälvständiga parlamentariker med lätthet kördes över. Och makt kunde samlas på några få händer. Och där MP fick ingå i strategin att knäcka SD för gott, genom att vrida på migrationens alla kranar med full styrka.

    Regeringen efter gick även den i allians med MP, nu som en del av regeringsunderlaget. Så kranarna fick fortsatt stå vidöppna.

    Dessa politiska minnen vill jag aldrig radera. De sitter som en yxa i låret. En toppstyrning vars förödande konsekvenser Sverige nog får leva med i evinnerliga tider.

    Finland kunde i efterkrigstiden resa sig i styrka. Den bedriften lär knappast kunna upprepas av nationen Sverige, helt i avsaknad av sisu.

    Gilla

    • Hovs_hällar skriver:

      Jag vill nog mena att den toppstyrning du nämner inte har något avgörande betydelse för migrationskatastrofen.
      Det var snarare en gradvis nedförsbacke, påeldad av PK-sekten, och som inleddes rean på 80-talet men successivt förvärrades.
      En del människor verkar inbilla sig att allt var frid och fröjd ungefär till Reinfeldts tid, men detta förstörelseverk är långt mer genomgripande än så.

      Liked by 4 people

      • Fredrik Östman skriver:

        Nedförsbacken går tillbaka till upplysningstiden. Den intellektuella höjdpunkten uppnådde vi under barocken. För framtiden finns två vägar: Antingen etablerar sig sociobiologin och nya sociala vetenskaper grundade på evolutionsläran och förpassar dagens samhällstyckeri, t.ex. psykologi, sociologi, kriminologi, statskunskap o.s.v., till samma kökkenmödding där astrologi och alkemi sedan just barocken ligger och skräpar. I så fall kommer man i framtiden att tala om upplysningstiden, perioden 1750 till 2050, som den lilla medeltiden. Eller också vinner postmodernism, pedofilism och islam och vi förpassas till en andra medeltid av längre utsträckning, också den förstås med början kring 1750.

        Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.