Häromkvällen var jag och min fru nere vid Väsby station för att inhandla lite kinamat. Klockan var halv sex. Utanför den gamla stationsbyggnaden – som numera inte är station utan en lokal som hyser en Pressbyrå-butik och en trevlig kinarestaurang – finns ett promenadstråk, ett mindre torg och en bred gångbro över Väsby-ån. I anslutning finns en busshållplats. Praktiskt för alla tågresenärer.

Utanför före detta stationsbyggnaden uppehåller sig rätt många människor på väg till och från pendeltågen. Samt två unga män på en motorcykel. Två unga män som inom miljöpartiet med stor sannolikhet skulle definieras som viktiga för Sveriges förnyelse. Andra kanske skulle definiera dem som ”potentiella” för något annat – om man nu väljer att fokusera på de svarta ansiktsmasker som täcker deras ansikten. De kör sin motorcykel – som de uppenbarligen lyckats finansiera på något sätt – i hög fart bland människorna som rör sig i stationens närhet.

Ibland gör de en lov ut i samhället – på vägar kring Väsby Nya Gymnasium i Messingen-området – och då ökar farten och ljudet ordentligt. Farten kan uppskattas till någonstans mellan 70 och 90 kilometer i timmen. De återvänder gång på gång – av för oss okänd anledning – till stationsområdet.

Vi hinner under tiden vi väntar på vår kinamat, cirka 15 minuter, bevittna tre motorcykelvarv i hög fart. Vi åker hem. Vi bor cirka 600 meter fågelvägen från stationsområdet. Ljudet från motorcykeln hörs med jämna mellanrum. Till slut enas vi om att ringa polisen.

112 kan ju inte vara aktuellt. Visserligen är det ett pågående brott – men det är ju ingen som håller på att bli mördad. De kör på gångväg, de riskerar människor till fots och de kör för fort. Men i dagens Sverige är detta enbart ”vardagsmat”, så det får bli 11414 istället. Mot bättre vetande. Man vet ju från början att det inte kommer att fungera.

Klockan 20.45 ringer jag i alla fall. Jag kommer fram. Får tala med en telefonsvarare. Får frågan: ”Vad gäller ditt ärende?” Jag frågar mig själv vad jag ska svara. Det lär ju inte fungera med ”…jo det är två idioter i IS-masker som kör som dårar i området kring Väsby Station…” så jag drar till med ”Vårdslöshet i trafiken”. Varpå telefonsvararen tolkar detta som ”Menar du trafikproblem” och därefter får jag reda hur jag ska göra för att via andra telefonsvarare ska kunna få information om trafikproblem av olika slag. Till min stora lycka säger dock rösten i telefonsvararen efter uppräkningen av alla potentiella telefonsvarare att ”Du bli strax kopplad till en telefonist”.

Puuuh – jag kommer att få tala med en människa som jobbar inom polisen, tänker jag. Jag får strax reda på att ”Du är placerad i kö och du har just nu plats 44.” Motorljuden hörs fortfarande klockan 21.15 och jag undrar om jag kommer att hinna tala med någon innan de maskerade unga männen kommer att ägna sig åt någon annan sysselsättning. Då kommer rösten från polisens växel in igen med de uppmuntrande orden ”Du är placerad i kö och du har just nu plats 41”. Som följs av det glada tillropet ”Det är fortfarande kö, men vi gör allt vi kan för att besvara ditt samtal. Du har just nu köplats 41”.

Motorcykelljudet hörs nu lite mindre – förmodligen blir man trött av att cirkla runt Väsby Station på kvällen – och efter 49 minuter och 45 sekunder kommer ett lovande budskap: ”Alla våra handläggare är fortfarande upptagna men du behåller din plats i kön. Du har just nu köplats 9”.

Jag börjar på allvar fundera på om jag ska ge upp, men nu börjar det bli intressant att se hur lång tid det tar att komma fram och inte minst vilket bemötande jag kommer att få. Målet för mig är självklart inte att få någon polis att komma till Väsby denna kväll – målet är nu att förmå någon att komma i morgon kväll eller dagen efter. Min utgångspunkt är att de unga maskerade männen i vår framtida arbetskraftsreserv kommer att fortsätta cirkulera kring Väsby station i väldigt hög fart fler kvällar – det verkar ju vara något som de upplever som rätt roligt.

Det hela får mig att fundera kring det man gjorde i New York när polisen började prioritera även insatser mot små brott. Effekten blev att även grövre brottslighet minskade radikalt. Vidare funderar jag på vad som händer i huvudet på människor som ser vad som händer – och inte händer. Signalvärdet på de svarta ansiktsmaskerna är ganska högt – ingen har undgått filmer från avrättningar och PR-filmer från Syrien och Irak där huvudrollsinnehavarna har samma chica utstyrsel. Arrogansen mot omgivningen är total – man visar vem som bestämmer.

Klockan är nu 21.57 och jag har väntat i en timme och två minuter – det låter mer positivt nu: ”Du har just nu köplats tre”. Yippee! Jag ska snart få tala med en människa. Undrar hur det kommer att gå? Man kommer tillbaka gång på gång och säger att man jobbar så fort man kan, men fyra minuter senare har jag fortfarande plats ”tre”. Ytterligare tre minuter senare kommer ”Det gäller fortfarande kö, men vi arbetar för att ta ditt samtal så snabbt vi kan. Du har just nu köplats tre”. Jag börjar nu undra om det är så att många som svarar i telefon slutar klockan 22.00 och då kan det bli lite krisigt. Tänk om jag tappas bort om de byter handläggare!

Det verkar nu som om köplats ”tre” är min slutstation. Och jag tänker vidare: ”Låt oss tänka tanken att jag är en riktig surgubbe som är medlem i en skytteklubb och att jag har en pistol. Och jag blir så förbannad att jag skjuter mot den motorcykelförsedda begåvningsreserven och därmed skadar dem. Hur lång tid skulle det då ta för polisen att ta sig till platsen? Fem minuter? Tio minuter? Längre tid? Knappast – det skulle nog rätt snabbt.”

Håll i er nu! Efter en timma och 22 minuter kommer jag fram. Och får tala med Veronica som låter väldigt trevlig, men som förklarar för mig att hon inte kan göra något. Inte ens meddela poliserna som på deltid bemannar poliskontoret några få timmar på eftermiddagar och som ligger 20 – 30 meter från motorcykelynglingarnas vänsterkurva när de lämnat gångbron över Väsby-ån. I själva verket är Veronica av regelverket förhindrad att hjälpa mig på något sätt överhuvudtaget. Hon avslutar med att ge mig rådet att ringa 112 och rapportera nästa motorcykelfärd, som de maskerade unga gentlemännen gör, som ett pågående brott istället. Vilket jag faktiskt tänker testa – bara som ett experiment.

Det jag varit med om får mig att tänka på Hasse Alfredssons lösning på försvarets problem med att försvara landet. Hans lösning var att sätta upp ett antal telefonkiosker längs hela östra gränsen som – när fiende ”röd” hade landstigit – skulle ringas upp samtidigt. Varpå de invaderande soldaterna förväntades gå in i telefonkiosken och lyfta luren. Och då skulle en inspelad kvinnoröst säga på ryska: ”Det är mamma. Kom hem!”.

Kanske kan man göra något liknande inom polisen. Möjligen är det bättre att få ett snabbt svar direkt från 11414. Ett svar som är något i stil med detta: ”Vi omorganiserar och hinner inte med att vara ute i samhället. Gå hem och lås dörren istället.”

”There is something rotten in the state of Denmark”, sade Marcellus i pjäsen Hamlet. Kanske kan ”state of Denmark” bytas ut mot ”Swedish Police Force” i nästa uppsättning av nämnda pjäs?

Christer Hanefalk är framförallt känd som retoriker. Författare till Sveriges enda handbok och lexikon i retorik och ofta anlitad föreläsare. Många har, via DI, DN, Dagens Samhälle och TV4, kommit i kontakt med Christers texter i samband med hans analyser av talen i Almedalen under åren 2006 till och med 2014. Idag bor han i Upplands Väsby och har hunnit bli 71 år. Jobbar dock fortfarande omkring 50 timmar i veckan – framförallt med utveckling av interaktiva kommunikationsstöd för yrkeslivet. Christer är också medförfattare till mat-och-dryck-boken Carl Jans Klassiker (2013) och skriver för närvarande på en bok tillsammans med Ulf Lindberg (Enhancer) med titeln The Art of Leadership som blir färdig under 2018.