Vi är en grupp personer som träffats på nätet och som med stort intresse läser samhällskritiska artiklar på […]
Den så kallade Kulturprofilen är, påstår jag, Sveriges svar på Harvey Weinstein, den amerikanske filmproducenten som personifierar det hat som tusenden och åter tusenden ambitiösa och ofta framgångsrika kvinnor riktar mot mäktiga och framstående män som de, i allmänhet frivilligt, haft någon sorts sexuell relation med.
Stopp och belägg, det här är minerad mark, så det gäller att inte sätta ned foten fel. Det hör naturligtvis till saken att Weinsteinprofiler inte bara är mäktiga och liksom Sankte Per kontrollerar himmelrikets nycklar – där himmelriket kan vara sådant som betydelsefulla roller i internationella filmproduktioner eller hjälp att äntra den svenska litterära parnassen – utan också i många fall är burdusa och oförskämda och inte aktar för rov att, som den likartade busen Donald Trump uttryckt det, ”grab them by the pussy”. Även om Weinsteinprofiler nog kan vara charmiga när det krävs så beter de sig ofta, om man ska tro kvinnors vittnesmål, som skitstövlar som inte ens besvärar sig med att vara snälla mot de kvinnor med vilka de sällskapat. För övrigt är det självklart att profilerna inte alltid lyckas få ihop det med de kvinnor vilka de försöker förföra med ovälkomna smekningar i baken utan i stället blir rättmätigt avfärdade med en örfil.
Kristdemokraterna balanserar på fyraprocentsspärren. Det är ett parti som är svårt att placera. Det skickar blandade signaler. Häromdagen, den 11 april, skickade Jessica Schedvin en signal på Twitter. Om man är sverigedemokrat ska man inte få jobba som lärare, menade hon: ”Det går inte att vara sverigedemokrat och lärare”.
Jessica är ingen stolle i Kristdemokraternas periferi. Hon är politisk tjänsteman på KD-riks. Nu har visserligen Kristdemokraternas officiella konto kontrasignalerat Jessica på Twitter, så hennes åsikt är inte sanktionerad. Signalerandet och kontrasignalerandet på Twitter säger onekligen något om partiets identitetskris.
Det är märkligt att Jessica väljer att ge sig på just SD:are, som ändå står KD ganska nära. Både partierna är till exempel demokratiska och säger sig bry sig om det kristna kulturarvet. Jessica bekymrar sig inte över att kommunister jobbar som lärare. Eller islamister. Eller lärare som inte kan svenska.
Om det inte är grundfelet själv jag ser så är det i varje fall en metastas av grundfelet. Detta fel uppenbaras så tydligt i Svenska Akademiens självskapade olycka, nämligen att ledamöterna under många år struntat i regelverket. Jag skrev om det den tionde april.
Jag påpekade att krisen inte hade blivit ett faktum om ledamöterna följt sina stadgar. Av stadgarna framgår att ledamöterna har närvaroplikt och att de bör uteslutas om de skolkar. De första två ledamöter som skolkat i flera år borde ha uteslutits för länge sedan och nya ledamöter valts i deras ställe. De tre som nyligen avvek borde genast ha uteslutits, vilket kunde ha skett fram till igår, den 13 april, då två ytterligare ledamöter hoppade av och elva ledamöter återstod.
Tänk dig ett samhälle där ingen talar sanning. Eller värre, ett samhälle där en tredje aktör styr den som talar till dig så att du inte vet vem som faktiskt står bakom orden och vad som är autentiskt. Eller än värre, ett samhälle där du riskerar bli angiven för det du tycker och säger och kan förlora jobbet, ditt medlemskap i facket, din rätt att studera, eller ännu värre.
Detta är själva definitionen av social patologi. Ett sjukt samhälle som är tyranniskt. Vi känner till det från angiverisamhället i forna DDR eller Sovjetunionen där lögnen genomsyrade det offentliga samtalet och misstänksamheten det personliga mötet. Det är ett patologiskt och omänskligt eftersom det går emot vår personliga frihet såväl som en del av själva kärnan i att vara människa, nämligen vårt tänkande och vår rätt att kommunicera. Hur gör man när man tänker? Man framför en idé, lägger fram ett förslag eller en tes, som man sedan testar. Vi gör detta i små som stora frågor, alltifrån när vi föreslår vår vän att gå till ett särskilt café, till när vi framlägger en vetenskaplig hypotes. Vi resonerar och utforskar, vi prövar oss fram. När man hindrar yttrandefrihet hindrar man också möjligheten att utveckla tänkandet.
Vi associerar detta med diktaturer, kommunism och fascism. Men varje samhälle, också det formellt demokratiska, måste vara på sin vakt mot lögnen, mot hyckleriet och angiveriet. Politisk förändring kan komma långsamt, smygande. Till en början genom små avvikelser, så kallade anomalier till det normala, men dessa kan sen bli alltmer tydliga och vanliga, tills de blir det nya normala.
Min tes om vårt samhälle är alltså att politikerväldet pungslår den nettoskattebetalande medelklassen och försöker få medelklassen att skämmas för att den inte vill betala. Men hur gör politikerväldet för att få oss medelklassare att skämmas och hålla tyst? Jag hade nyligen en otäck dröm om det.
Rollista i drömmen:
- En ficktjuv och kanalj i tunnelbanan. Representerar politikerväldet och dess gläfsande media.
- Jag. Representant för medelklassen.
- Övriga passagerare i t-banevagnen. Representerar medelklassen och andra befolkningselement.
Jag står i tunnelbanan. Plötsligt känner jag hur en man bredvid mig sticker handen i min innerficka, tar min plånbok och lägger den i sin egen bröstficka.
– Ge tillbaka plånboken, säger jag ilsket.
Mannen spärrar upp ögonen och ser upprörd ut.
– Va fan, säger han, dig känner jag igen. Det var du som försökte våldta min syrra för tio år sedan ditt gubbslem!
I ett nytt avsnitt av podden Försöka förstå (inspelat 10/4) pratar jag med Det Goda Samhällets chefredaktör Patrik Engellau om mångkulturen och massinvandringen. Hur blev Sverige mångkulturellt? I artikeln ”Ett mycket speciellt projekt”, som publicerades på Det Goda Samhälle den 7 april jämför Engellau det svenska, statliga mångkulturprojektet med det sovjetiska rymdprogrammet. Båda konstruerades ovanifrån, utan förankring hos medborgarna.
Mångkulturprojektet lanserades sedan en enhällig riksdag antagit regeringens proposition 1975:26 ”om riktlinjer för invandrar- och minoritetspolitiken m. m.”.
”Propositionen”, skriver Engellau, ”är generalplanen för hur detta ska gå till. Projektet andas entusiasm. Välfärdsapparaten förbereder sig engagerat och beslutsamt för den kommande tillströmningen. Inte konstigt förresten, det välfärdsindustriella komplexet insåg redan då att det här skulle bli julafton för dess olika avdelningar. En läsare tycker sig stå som inför ett par förväntansfulla föräldrar som planerar tillökningen. Där har vi skötbordet, där ska spjälsängen stå, ska vi inte måla rummet ljusblått?”
En anmärkningsvärd sak i propositionen är att staten tar på sig uppgiften att påverka ”den egna befolkningen” till att acceptera den nya ordningen. Detta fram kommer i ett stycke om det så kallade ”samverkansmålet” om relationerna mellan invandrar- och minoritetsgrupperna och majoritetsbefolkningen.
Av en händelse hamnade jag inför Expressens intervju med Gustav Kasselstrand, partiledare för Alternativ för Sverige. Kasselstrand förklarade att förhållandena i landets fängelser måste försämras. Att sitta i fängelse måste kännas som ett straff, inte som en hygglig hotellvistelse, fördjupade han analysen. Men hur går det då med rehabiliteringen av brottslingen? frågade Expressen, vilket Kasselstrand egentligen inte svarade på.
Då slår mig en fråga som borde ha slagit mig för länge sedan, nämligen om rehabilitering av brottslingar över huvud taget fungerar. Detta är en mycket större fråga än den rent kriminologiska eftersom den egentligen berör hela vårt samhälles självuppfattning och människosyn.
Mot slutet av 1800-talet, efter alla de oväntade och välsignade framgångar som industrikapitalismen medfört, började den segerrusiga västvärlden fundera på om man inte kunde tillämpa de tekniska triumfernas framgångsformel även på andra områden. Kunde man exempelvis med vetenskapens hjälp förädla människan på samma vis som man kan förädla järnmalm till stål?
Jag råkade nämna för en vän, som forskar inom ämnet mikrobiologi, att jag känner viss skepsis inför vaccinationer och upptäckte att jag trampat på en mycket öm tå. Fick en lång föreläsning om hur korkat och djupt oetiskt det är att ifrågasätta vacciner.
Han förklarade att hela denna inflammerade debatt startades av en oseriös forskare, som för ett antal år sen presenterade falska bevis för att vaccin skulle vara farligt. Att skurkaktiga forskare förekommer inom alla läger vet vi ju från Macchiarini-affären, så låt oss anta att min vän har rätt.
Med detta sagt. Vad är det som säger att läkemedelsbolag ändå inte fuskar med vaccinationer? Ytterst handlar det ju om förtroende och kan vi lita på läkemedelsbolagen?
En annan vän har jobbat med patent på Astra Zeneca, och berättade att läkemedelsföretag är enormt kostnadskrävande organisationer som knappast finansieras av försäljning av magnecyl. Istället är man beroende av återkommande ”blockbusters” – det vill säga innovationer som blir till lönsamma patent, som blir till storsäljare och kassakossor för lång tid framåt.
En sådan blockbuster var exempelvis magsårsmedicinen Losec, som inbringade ungefär 30 miljarder årligen (nästan hälften av företagets vinst). När ett sådant patent går ut, måste det följas upp av en ny blockbuster annars hamnar företaget i kris.
För länge sedan trodde man att planeterna snurrade kring jorden, som alltså betraktades som universums medelpunkt. Sedan kom Copernicus, Kepler och andra och hävdade att det stämmer bättre med observationerna om man antar att solen ligger i centrum och planeterna roterar kring solen. För att få den tidigare så allmänt omfattade geocentriska världsbilden att gå ihop måste man acceptera att matematiken kring himlakropparnas rörelser blev oändligt komplicerad. Men om man bytte grundantagande blev allt så mycket lättare att förstå och förutse.
När svenska folket, i varje den obetydliga del därav som jag träffar, resonerar kring svensk politik så får dessa medborgare inte matematiken att gå ihop. Allt förefaller oändligt komplicerat. Hur tänker Annie Lööf när hon talar om trettio miljoner migranter? frågar sig medborgaren bekymrat. Hur kan Ulf Kristersson fortfarande tala för fri rörlighet när nationen fortsätter att samla på sig olösliga problem till följd av migrationen? Och varför händer det inget med den svenska skolan? Varför prisger politikerna landets pensionärer och åldringar?
Det som skapar förvirring hos den bekymrade medborgaren är att han utgår från ett prekopernikanskt grundantagande om politikerväldets natur. Han tror att politikerna fortfarande, enligt demokratins basantagande, är representanter för medborgarna. Hur är det möjligt, frågar sig medborgaren, att dessa mina ombud, som begär min röst, kan hävda en världsbild som ligger så långt från den som jag kan observera?
Det var en gång en kyrklig kammarorkester med arton musiker. En dag förklarade försteviolinen att han inte hade lust med vidare repetitioner eller föreställningar överhuvudtaget men att han avsåg att behålla sin position och förhindra att någon annan försteviolin tog hans plats.
Det var ett streck i räkningen, sa orkesterchefen och började fundera på om det skulle bli nödvändigt att ändra repertoaren nu när orkestern var en man kort.
På årsdagen efter islamistattacken i Stockholm den 7 april hölls en minnesgudstjänst i Adolf Fredriks kyrka. Ingen moské höll – mig veterligen – någon minnesstund. Men en imam uppträdde i kyrkan. Mahmoud Khalfi, direktör vid Stockholms moské på Södermalm läste ett stycke ur Koranen.
Statsminister Stefan Löfven och stora delar av regeringen deltog i gudstjänsten som leddes av kyrkoherde Annika Millde. Ärkebiskop Antje Jackelén var också där.
Det är inte första gången imamen uppträdde i samma sammanhang som ärkebiskopen. Strax efter att den franske prästen Jacques Hamel slaktats av jihadister i juli 2016 publicerade Dagens Nyheter en varning undertecknad av flera religiösa ledare. En varning för jihadister? Nej, en varning för de som varnar för jihadister. Ärkebiskopen Jackelén var en av undertecknarna. En annan var Mahmoud Khalfi.
Stockholms moské där Khalfi är direktör drivs av Islamiska förbundet i Stockholm, medlemsorganisation i det Islamiska förbundet i Sverige, vilken tillhör The Federation of Islamic Organisations in Europe, som skapades 1989 av Muslimska Brödraskapet.
Stort rabalder råder kring Svenska Akademien. Journalisterna vädrar skadat villebråd och ylar som vargar. Men ingen – utom rimligtvis Akademiens ledamöter, varav några tycks ha missförstått – verkar ha läst Akademiens stadgar. För den som läst och förstått stadgarna tycks dagens kris vara resultatet av att ledamöterna under många år brutit mot regelverket.
I ett nytt avsnitt av podden ”Försöka förstå” (inspelat 7/4) pratar jag, Eddie (Mohamed Omar), med Jonas W. E. Andersson. Vi sitter på Södermalm i Stockholm och dricker te. Andersson är grafisk designer. Han utbildade sig vid skolan Saint Martins i London. Vid hemkomsten till Sverige började han arbeta som lektor vid Konstfack i Stockholm. Han fick då uppleva hur den politiska korrektheten genomsyrade utbildningen.
I vår podd berättar han hur staten försöker styra kulturen i Sverige i riktning mot allt mer radikalfeminism, postkolonialism och idéer om vit skuld. I en krönika i tidningen Samtiden den 3 januari 2018 skriver Andersson om hur viktigt det är att våga stå för sin övertygelse och för fakta och sanning och inte bara anpassa sig efter det politiskt korrekta konsensus.
Jag har tjatat en hel del om det där med å ena sidan politikervälde med vidhängande välfärdsindustriellt komplex och å den andra den nettoskattebetalande medelklassen såsom varande vårt samhälles huvudmotsättning.
Det är en rent marxistisk beskrivning plankad efter mästarens utvärdering av sin tids industrikapitalistiska samhälle. Jag tycker att det är en i alla avgörande stycken – till exempel därigenom att den tydligt pekar ut huvudkontrahenterna i dagens politiska kamp – övertygande analys.
Men det tycker inte alla, kanske för att de inte känner sig väl till mods med marxisminspirerat tänkande. Det får jag respektera. Då får jag väl ta på mig andra glasögon och försöka förklara vårt samhälles huvuddrag på annat sätt.
Jag prövar med något etnografiskt. (Wikipedia: Etnografi… är en vetenskaplig teknik för att beskriva och jämföra världens olika kultur- och samhällstyper genom fältstudier… Forskaren observerar gruppens beteenden, uttalanden för att få uppfattning om varför och hur deras beteenden inträffar… Etnografi fokuserar mycket på att undersöka vilka mekanismer som bestämmer hur gruppen som studeras förstår och sätter mening på världen.)
Det börjar märkas att det är valår. I en intervju med Dagens Nyheter, den svenska politiska korrekthetens huvudorgan, förklarar statsminister Stefan Löfven att de som fått nej på sin asylansökan måste lämna landet. Annars har vi ingen trovärdighet i flyktingmottagandet: ”Vi måste flytta fram positionerna så att vi är säkra på att de som har fått ett nej lämnar landet.”
Hoppla! För bara några månader sedan hade ett dylikt påstående lett till ett kollektivt illvrål av anklagelser om rasism och fascism. DN hade inlett en ”granskning”, i syfte att hänga ut den onda människan. Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg hade kunnat konstatera att detta är argument som hör hemma i rännstenen, och att sagesmannen gör sig till ”taltratt” åt ”bruna råttor”. På Expressen hade krönikören Cecilia Hagen kunnat fundera över hur man ska ”bli kvitt de mänskliga brunråttorna? Med gift?”
Men nu är det som sagt valår, och det är inte länge opportunt att diskutera fysisk utrotning av dem som inte bekänner sig till den politiskt korrekta ”värdegrunden”. Under några korta veckor kommer både partistrateger och tidningsredaktörer att visa ett plötsligt uppblossande intresse för folkviljan. Det man kommer att upptäcka är att den egna politiska korrektheten står mycket, mycket långt ifrån vad ”verklighetens folk” tycker och tänker. Följaktligen kommer man att ändra retoriken.
Igår den 7 april, på årsdagen efter islamistattacken i Stockholm förra året, körde en skåpbil in i en folksamling i Münster i nordvästra Tyskland. Tre människor dödades. På Facebook och Twitter spekulerade man om det kan ha varit ännu en islamistisk attack. Jag hakade inte på.
Kort tid efter attacken framkom det nämligen i medierna att gärningsmannen skjutit sig själv. En jihadist skjuter inte sig själv. Så jag visste, att om denna uppgift stämde, så var det ingen jihadistattack, utan förmodligen en psykopat utan ideologiska motiv. Jag skrev detta på Facebook.
Senare under kvällen visade det sig att jag hade haft rätt. Det var ingen jihadist. Tyska medier uppgav att gärningsmannen var en psykiskt sjuk man som nyligen försökt begå självmord.
Man måste förstå att självmord är förbjudet i islam. En jihadattack är en religiös handling, det yttersta offret. Man ger sitt liv för Gud. Då kan man ju inte samtidigt begå en stor synd.
Självmordsbombarna anser inte att de begår självmord. De kallar sina attacker för amaliyat al-istishhadiya som betyder ”martyroperationer”. De menar att de inte dödar sig själva, utan att de dör under en jihadattack mot fienden. Denna distinktion kan vara svår att förstå. Även islamiska teologer debatterar detta.
Jag har under olika perioder i mitt liv surfat på tre starka idévågor och jag vill ta tillfället i akt att beskriva hur dessa färder har gestaltat sig. Med detta avser jag inte att säga något vetenskapligt utan bara hur det känts. Idésurfningar kan nämligen vara mycket olikartade.
Den första idévåg på vilken jag lät mig transporteras var 1968 års nymarxistiska rörelse. Den fångade framför allt medelklassungdomar på universitet och eftersom jag var en medelklassungdom på universitet så blev jag fångad. Ungdomar, kanske framför allt ungdomar på universitet, har en drift att förstå världen. En metod är att fråga auktoriteter och äldre generationer om råd. Problemen med de svar man får är att de är ganska vaga eftersom auktoriteterna i sin vishet och mognad har upptäckt att världen är mångtydig och svårtolkad.
Många ungdomar är inte nöjda med sådana svar. De vill ha säkra och otvetydiga tolkningar av världen. De är för otåliga för att uthärda lärda utläggningar om den ena sidan och den andra sidan. Så är det särskilt med intellektuella ungdomar. De väljer därför ofta att ansluta sig till självsäkra och dogmatiska sekter som lyckas förklara hela världen med några lättfattliga teser. En del sådana ungdomar blir kanske brinnande salafister och jihadister. Vi 68:or blev nymarxister.
Jag har alltid tyckt om Lars Lerin. Förutom att han är en fantastisk konstnär verkar han vara en uppriktig humanist, med ett stort mått av ödmjukhet och visdom. Leif G W Persson (som brukar veta vad han talar om) beskriver honom som en genuint god människa. Han verkar besitta just de egenskaper som många efterlyser i politiken. Vore det inte en god idé att utse Lars Lerin till statsminister?
I sitt verk ”Staten” beskriver Platon en idealstat, där politiken inte styrs av en flock makthungriga karriärister, utan av filosofer. Insiktsfulla personer, som inte ser till egoistiska särintressen utan fattar beslut med mänsklighetens bästa för ögonen. Låter inte det förnuftigt?
Redan Sokrates invände att det kan vara svårt att avgöra vilka som är de ”riktiga” filosoferna, och vilka som är ”wanna be filosofer” av typ Gustav Fridolin (ni vet han med handhjärtat). Men jag tror inte det är där problemet ligger.
Vad är det för skillnad på svensk sjukvårdspolitik och det sovjetiska rymdprogrammet? Båda är (eller, i det sovjetiska fallet, var) visserligen statliga, men sjukvårdspolitiken byggde på en stabil grund av kompetens som fanns i det civila samhället medan rymdprogrammet skapades av sovjetstaten ur ingenting (ingenjörer fanns förstås och en del kunskaper hade man kanske spionerat sig till i andra länder).
Jag tror att nästan allt som den svenska välfärdsstaten ägnar sig åt har vuxit från en kärna i det civila samhället eller i företagens värld. Utbildning har folk hållit på med i tusentals år, sjukkassor uppstod spontant över hela Sverige på 1800-talet, fina vägar byggdes redan i romarriket och så vidare.
Men det finns ett statligt projekt som i detta avseende påminner mer om det sovjetiska rymdprogrammet än den svenska sjukvårdspolitiken och det är den svenska invandringspolitiken. Den skapades ab ovo. Det är klart att migration funnits i alla tider, men inte i form av ett minutiöst planerat statligt projekt.
En påtaglig nervositet sprider sig inom det politiska livet, inom statlig och kommunal administration och inom massmedierna. Det leder till ett evinnerligt snackande och ett lika evinnerligt tigande.
Skolpolitiken kan få utgöra det första exemplet. Skolan diskuteras ständigt. Samtidigt blir sikten på området allt dimmigare. Allt färre vill öppet förorda den gamla flumskolan, samtidigt som nästan ingen vill förorda den nödvändiga omorienteringen. Det gäller helt enkelt att minska elevernas och öka lärarnas (inte rektorernas, inte politikernas) inflytande. Men det enkla budskapet törs ingen stå för – istället blir det ett evigt snackande om detaljer.
En annan lösning för att slippa ta ställning är att vara så otydlig att ingen förstår vad som menas eller vilka krav som gäller. Den lösningen har Skolverket prövat.
Är alla som åker tunnelbana i Stockholm svenskar? Det hävdade Åsa Romson, före detta språkrör för Miljöpartiet, under en debatt i riksdagen 2012:
”Att säga att man inte kan vara svensk för att man har en annan kultur än det vi skulle kalla den historiskt svenska i Sverige provocerar mig ganska mycket. När jag går omkring i Stockholm till vardags och möter de invånare som bor och lever här tycker jag nämligen att alla som åker på tunnelbanan är svenskar. Sedan är vi olika, och det är jag väldigt glad för. Vi har olika kulturell bakgrund, vi har olika kön och vi har olika preferenser. Vi är dock alla svenskar när vi sitter där i tunnelbanan. Man kan vara invandrare och svensk; man kan vara svenskamerikan eller svensksomalier.”
Men turisterna då? De tyska och engelska medborgarna som åker tunnelbana i Stockholm? Är de också svenskar? Måste man inte ens vara svensk medborgare för att räknas som svensk?
Romsons försök att tvångsförsvenska alla som åker tunnelbana i Stockholm fungerar inte. För folk vill vara sig själva. Den som inte känner sig som svensk, den som inte känner sig apostroferad när man talar om svenskarna, blir inte svensk bara för att han eller hon råkar befinna sig i landet.
Det är konstigt hur världen ändrar sig. Man hamnar i situationer där nytt ljus faller på tingen och man upptäcker till sin häpnad att man kanske måste ifrågasätta till och med sina mest väl inövade och solida föreställningar.
Två av mina solida föreställningar är att monopol bör vara offentligt ägda samt att staten ska hålla sig borta från att aktivt engagera sig i samhällsdebatten.
Skälet till min första föreställning framträder nästan parodiskt tydligt i det flagranta misstag som en förvirrad borgerlig regering gjorde på nittiotalet när den sålde de offentligt ägda elnäten till privata bolag. Kabeln som levererar elektricitet in i mitt hus är ett naturligt monopol. Privata vinstmaximerande bolag som äger kabeln kan höja nätavgiften hur mycket som helst utan att jag kan hämta min el någon annan stans. Det gör de också, har det visat sig.
Att EWK blev en så stor tecknare under 60-talet kan bero på att politiker på den tiden redan från början såg ut som hans karikatyrer. Tage Erlander var inte precis någon kopia av barbiedockan Ken, och hans finansminister påminde mest om en överviktig före detta gurkodlare i hängslen (vilket han också var). Ingen av dem skulle haft särskilt lätt att ta sig fram i dagens medialandskap. Ändå har Sveriges ekonomi aldrig varit bättre än under deras styre.
Jämför med den här bilden av radarparet Reinfeldt/Borg. Vilka härliga killar! Som klippta och skurna för morgonsoffan. De utstrålar optimism, framgång, världsvana, humor och en gnutta ödmjukhet… allt det en medelålders man skulle vilja vara. Dessa två herrar ledde Sverige in i den sannolikt största katastrofen sedan Poltava. En politisk gärning som kommer att ta generationer att reparera.
Innan identitetspolitiken blev allmängods verkar den ha tillämpats på politikerna själva. Först ut var Kennedy i USA. Han representerade en ny sorts ledare, ganska olik de grå eminenser som företrädde honom. Han var ung, snygg och såg in i kameran på ett sätt som förde tankarna till Marlon Brando eller Paul Newman. Yngve Holmberg försökte åstadkomma något liknande inför valet 1968, men lyckades inte så bra. Jämför och döm själva.
I ett nytt avsnitt av podden ”Försöka förstå” (inspelat 3 april) pratar jag, Eddie (Mohamed Omar), med Jan-Olof Sandgren. Han skriver här på Det Goda Samhället. Sandgren är yogalärare och bor i Angered utanför Göteborg. Han är från början utbildad biolog, med en brokig yrkeskarriär som vaktmästare, biståndsarbetare, illustratör, barnboksförfattare med mera. Sandgren har legat i politisk träda sedan 80-talet, men har nyligen kastat sig in i debatten om det sekulära samhället och försvaret av den västerländsk kulturen.
Både jag och Sandgren har erfarenheter av icke-västerländska religiösa traditioner. Jag har varit muslim, Sandgren har gått i lära på ett kloster i Indien. I podden pratar vi om islam och hinduism och jämför dem med vår västerländska, kristna tradition. Islam är den minst populära religionen i Sverige och resten av västvärlden, medan hinduismen och buddhismen är ganska omtyckta, ofta i västerländska versioner, som inom teosofin, hippierörelsen och new age. Bilden visar Beatles i Indien 1968.
Men vi kommer in också på tillståndet i Sverige där tänkandet hotas av en stundtals hysterisk politisk korrekthet. Det här med att söka ”trygga rum” för att undgå att ifrågasättas, är det inte så man kan se på kalifatet? Kalifatet som en dröm ett stort, globalt ”tryggt rum”.
Av en händelse som förkroppsligades av ett gratis recensionsexemplar i brevlådan kom jag nyligen i kontakt med boken Egohumanisterna – de nya totalitärerna (Logik förlag). Författare är Kristian Tørning, lektor vid Danmarks Medie- og Journalisthøjskole. Förra året gjorde Tørning rabalder genom att påstå att sportjournalister inte är riktiga journalister och med den här boken kommer det säkert att bli ett nytt rabalder.
Varför han skapat begreppet egohumanist vet jag inte. Med egohumanist menar han medlemmar av PK-sekten och exemplifierar: ”författare, skådespelare, journalister, …präster, forskare och lärare, …beslutsfattare, opinionsbildare, kulturpersonligheter och akademiker med höga inkomster”. Mer specifikt än så definierar han inte egohumanisterna. Jag inser snart att dem han avser är just de grupper som bemannar vad jag kallat politikerväldet med vidhängande välfärdsindustriellt komplex. Tørning anlägger inget socialt eller ekonomiskt synsätt på dessa människor. Jo, på ett ställe anger han ekonomiska motiv: de är ”opportunister som ser ideologin som en genväg till egenprofilering, eftersom egohumanismen ger sina anhängare tillgång till spännande och högavlönade jobb”. Men annars är Tørnings vinkel snarare psykiatrisk. Han analyserar inte så mycket egohumanisternas idéer som deras attityder och förhållningssätt till omvärlden.
Troende muslimer älskar konvertiter. I en tid då islam förknippas med våld, förtryck och dåliga nyheter i största allmänhet känns det förstås stärkande att träffa på en västerlänning som ”gått över till den egna sidan”. Den här tweeten är ganska typisk:
”Åh träffade på en svensk kvinna som har blivit muslim. Hon Ba jag kände mig så ren när jag blev muslim. Hon Ba du e min syster yo wallahi she Literally Made My day”
Här var någon som hade genomskådat de islamofobiska slöjorna och sett islam för vad det verkligen var – något underbart!
Av entusiastiska unga muslimer får man ofta höra att islam är världens snabbast växande religion. Och det är faktiskt sant.
I Sverige märker man tillväxten. När jag var barn på 80-talet fanns det inga moskéer i Uppsala. Det ska visst ha funnits en i Göteborg som tillhörde ahmadiyya-samfundet. Men den gjorde inget väsen av sig. På min skola fanns det inga elever som tog ledigt på eid eller som fastade i ramadan. Det var ingen flicka som hade hijab.
Många människor ägnar sina liv åt att försöka lösa det ofta djupt kända problemet att de inte anser sig rika nog. Jag känner ett antal som lyckats hantera detta bekymmer och därför med stigande ålder hamnat i motsatt dilemma, nämligen att de inte vet vad de ska göra med sin förmögenhet.
En del nöjer sig med att deras barn ska få ärva rikedomarna och tänker därför inte mer på saken. Andra engagerar sig frenetiskt för att göra av med pengarna, till exempel genom att då och då resa jorden runt i business class och bo på lyxhotell.
Jaha, då kan väl staten lika gärna införa en arvsskatt för att eliminera problemet? Det är förstås en möjlighet, men eftersom många förmögenheter består av existerande företag så kan en arvsskatt tvinga arvingar att sälja familjeföretag och på så vis tvinga dem bort från verksamheter som faktiskt skulle må bra av kontinuitet mellan generationerna. Dessutom kan perspektivet att staten ändå tänker sno allt man drar ihop hämma handlingsviljan hos de entreprenörer som samhället behöver för sin utveckling. Man ska inte underskatta Farbror Joakim-syndromet som ekonomisk drivkraft, det vill säga lusten att ha pengar för att det känns så skönt att ha pengar även om man aldrig använder dem, helt enkelt vällusten i att kunna definiera sig som rik.
Den brittiske fysikern Stephen Hawking har gått till historien. Hans aska placeras bredvid Isaac Newton och Charles Darwin vid Westminster Abbey i London. Hawking tyckte att Gud var onödig då vetenskapen finns. En av herrarna bredvid honom (Newton) hade en annan syn på saken och såg vetenskapen som ett sätt att upptäcka Guds skapelse.
Den andra bredvid (Darwin) kom på kant med Gud och skrev boken On the Origin of Species by Means of Natural Selection, or The Preservation of Favoured Races in the Struggle for Life. Även om början av bokens undertitel (”Favoured Races …” ) är kontroversiell idag lever de obevisade grundidéerna kring storskalig evolution kvar och får ses som vetenskapligt korrekta (här av mig menat i negativ bemärkelse – liknande hur PK-begreppet brukar användas). Jag tror att det delvis är från Darwins idéer som ledtrådar till dagens samhällsproblem kan nystas upp.
Darwins evolutionslära är en oreflekterad självklarhet för många i Sverige idag. Staten propagerar för den och Skolverket har en tydlig agenda att skolan ska påverka elever att oreserverat tro på Darwin. Men hur många kan redogöra för sin tro på evolutionen? Testa och se. (Svaret brukar vara att det är något som man fått lära sig i skolan.) Hawkings ord om människan i Der Spiegel 1988 är i linje med skolans undervisning: ”Vi är bara ett högt utvecklat släkte av apor på en mindre planet i en medelmåttig stjärna. Men vi kan förstå universum. Det gör oss väldigt speciella.”
Stundligen får man höra att invandringspolitiken skärpts sedan hösten 2015 när det kom 10 000 asylsökande i veckan och mottagningsapparaten storknade. Det talas om Europas miniminivåer, gränskontroller och rentav stängda gränser. För ett halvår sedan sände Sveriges Television ett program som hette Tvärvändningen om en påstådd 180-gradare i migrationspolitiken. Nästan alla människor man träffar tycks tro att politiken verkligen ändrats.
Min uppfattning är att detta är en myt. Denna uppfattning har jag presenterat åtminstone två gånger tidigare sedan 2015, exempelvis här och här. Ingen har sagt emot.
Jag har själv åkt över Öresundsbron utan att se minsta kontrollant. På Arlanda brukar det aldrig finnas några kontroller för ankommande resenärer. Efter vad jag har förstått kan det ibland förekomma att gränspolisen begär att få se dokument, men den som saknar dokument och begär asyl blir artigt visad till Migrationsverkets mottagningsanläggning. Det är bara sådana som inte söker asyl som ibland nekas inträde i landet om de saknar pass.
DET GODA SAMHÄLLET 
