Att utropa seger över PK-isterna vore förhastat. Men en sorts omgruppering och kanske partiell reträtt verkar vara på gång. De tycks dra sig tillbaka från sina mest framskjutna fältskansar och flytta sina skyttegravar bakåt inför det sunda förnuftets alltmer självsäkra framryckningar.

Hur kan jag veta det? Jag vet ingenting. Men jag studerar Pravda och gör mina uttolkningar. I det sovjetiska kommunistpartiets tidning Pravda – Sanningen – hade varje kommatecken betydelse. Det är likadant med den svenska maktens ledande ideologiska organ, Dagens Nyheter. I den tidningen, särskilt ledar- och kultursidorna, finns de tydligaste formuleringarna av hur ledande PK-istiska ideologer ser på världen.

Folk frågar mig varför jag prenumererar på Dagens Nyheter när den ändå bara är en PK-blaska. Den kostar runt 6 000 kronor om året om man vill ha den hemburen. Kan jag inte hitta på något roligare att göra med de pengarna? Ibland svarar jag att jag gillar sudokut men den verkliga orsaken är att jag vill veta hur fienden tänker. Då räcker det väl med att knäppa på statsmedia, invänder folk. Visst, säger jag, men där är propagandan så tjockt påsmetad att man har svårt att följa det intellektuella klimatväxlingarna i PK-bunkern. En prenumeration på Dagens Nyheter är nästan lika mycket värd som en hemlig mikrofon i sammanträdesrummet i socialdemokraternas högkvarter.

Man kan inte lösa sina problem om man inte erkänner att man har dem. Så är det med både alkoholister och nationer. Sveriges politiska ledning med tillhörande härolder i media lever ännu i samma slags förnekelse som många ihärdiga alkoholister. Det gör att Sverige i praktiken, trots allt pladder om motsatsen, ännu inte ens påbörjat den mödosamma och med tiden troligen alltmer omöjliga kampen för återupprättandet av det goda samhälle som vi en gång haft.

Problem försvinner inte bara för att man inte låtsas om dem. De blir bara värre. Så är det med skolan, försvaret, brottsligheten etc. Var du än sticker ned en pinne och rotar lite så hittar du röta.

Det kommer inte att bli någon ordning på det här förrän vi öppet erkänner problemen och talar klarspråk om dem (återigen i analogi med alkoholistens situation). Det duger inte att vi innerst inne vet hur det ligger till men officiellt visar upp en mask av förtröstan inför framtiden. (Nej då, pappa super inte, se, han är ju ute och joggar! Ekonomin går som en Tesla så vad bråkar du om?)

Min inre seismograf har känselspröten riktade mot stämningsläget i nationen och försöker mäta vad folk törs säga. För att bli helt tillförlitlig skulle seismografen troligen behöva kalibreras över flera liv men eftersom jag bara har ett så får jag hålla till godo med de osäkra signaler det här prototypinstrumentet avger. Det känns som om Sverige närmar sig ett genombrott. Jag vågar inte riktigt börja hoppas än, men det skulle kännas förlösande, precis som om alkoholisten och hans familj till slut erkände fakta och vården kunde inledas.

På Dan Eliassons tid som rikspolischef försökte jag förklara Dan Eliasson. Min förklaring utgick ifrån Thomas Hobbes teori om Leviatan. Tesen är att staten, till medborgarnas frid och fromma, måste göra sig till ett eldsprutande, bepansrat monster som skaffar sig monopol på våldet så att ingen för vanliga medborgare hotfull kriminalitet törs etablera sig. Leviatan är polisen. Själva poängen hos Hobbes är att polisen måste vara desto våldsammare och grymmare ju värre buset artar sig.

Min förklaring började med att den svenska staten fram till för sextio, sjuttio år sedan var en Leviatan-stat även om den, eftersom buset var relativt fogligt, kunde uppträda i gestalt av konstaplarna Kling och Klang. Sedan fortsatte förklaringen med att en ny sorts stat, med helt andra synsätt och värderingar, därefter vuxit sig stark och som en gökunge gjort sig till herre i boet, nämligen socialsekreterarstaten eller det PK-inspirerade välfärdsindustriella komplexet eller vad du väljer att kalla det.

Gradvis har socialsekreterarstaten tagit kommandot över Leviatan, skickat honom på värdegrundskurs och tränat honom i genus- och hållbarhetstänkande. Poliser, särskilt poliser som gjort eller aspirerar på att göra karriär, tänker numera som socialsekreterare.

Idéer är som poplåtar. Plötsligt kommer det en teorimakare från ingenstans och gör en internationell megahit. Jordan B. Peterson från Kanada är en sådan. Han presenterar ett nytt sound som går hem särskilt hos män som känner sig förtryckta av det politiskt korrekta (jag till exempel). Ibland lyckas tänkarna liksom Beatles och Elvis Presley hålla sig kvar på karusellen i flera år, ibland slänger centrifugalkraften nästan genast ut dem i bortglömdhetens hemska mörker.

En modern megastjärna är den brittiske journalisten David Goodhart som år 2017 presenterade en idé i boken The Road to Somewhere: The Populist Revolt and the Future of Politics. Idén är att folk kan indelas i två grupper (plus en del mellangrupper), dels ”somewheres” som anser sig höra hemma någon särskild stans, till exempel i en stad eller en region eller en nation, dels ”anywheres”, som är lika nöjda varhelst de slår ned sina bopålar såframt det handlar om något slags välbärgat och hippt Södermalm någonstans i världen. Goodharts stjärnstatus framgår av att Google ger 198 miljoner träffar på sökbegreppet ”somewheres and anywheres”.

Själv har jag svårt för Goodharts teori. Den känns för slipad, för tillrättalagd, för allmän. Den tilltalar nästan alla smaker ungefär som en ABBA-låt. Den gör inte ont någonstans och det är det som gör mig misstänksam. Politik är kamp och strid mellan motsägelsefulla intressen och om dessa sopas under mattan med hjälp av en teori som kan betyda lite vad som helst så kommer vi ingenstans i vår förståelse av samtiden.

Uppsalapoeten Anna Maria Lenngren (1754 – 1817) är känd för dikten Några ord till min kära dotter, ifall jag hade någon. Den består av 33 fyrradiga jambiska strofer som rimmar abab.

Med tanke på att män numera är djur som urskillningslöst förnedrar och förgriper sig på kvinnor samt att könsförtrycket var ännu värre förr i tiden innan genuspedagogerna och statsmakten med hjälp av Värdegrunden och #metoo åtminstone i någon mån lyckats styra upp det hela så hade man kanske förväntat sig att en hundrafemtioårig förmaningsdikt till en ung kvinna i huvudsak skulle handla om hur den unga kvinnan skulle hålla sig undan männens skändliga försök att etablera kroppslig närhet.

Men det gör den inte. Knappt någon av de 132 raderna berör saken. De avsnitt som kommer närmast ämnet är följande två strofer:

För mycken misstro föder agg, 
För mycken lättro ångrens smärta: 
Tänk ej i hvarje ros en tagg, 
Ej dygd i hvarje manligt hjerta!

Väl dig, om jemt du följa vet 
Försigtighet, den kloka gumman: 
Den, jemte känslig glädtighet, 
Är af all vishet hufvudsumman.

Adam Smith var en 1700-talsfilosof som bodde i Edinburgh och uppfattas som den förste som i detalj beskrev det kapitalistiska systemets mekanismer (till exempel det där med den osynliga handen, alltså att en företagare som bara jobbar för egennyttan liksom genom en ”osynlig hand” på olika sätt skapar välfärd för andra som förstås också bara tänker på sig själva).

Att Smith begrep sig på kapitalismen betydde också att han genomskådade och brännmärkte företagares ständiga och näriga försök att sätta konkurrensen ur spel för att skaffa sig monopol eller statsstöd, två företeelser som ofta går hand i hand. Konkurrens är nämligen jobbigt för företagare. Om de slipper att tävla så kan livet bli enklare och lönsammare. Få citat från Smiths Wealth of Nations är lika bekanta som hans beskrivning av företagarnas konspirationer mot allmännyttan:

En av världens längsta listor har rubriken ”Saker som jag inte vet”. Det är en jobbig lista för där blandas, huller om buller, saker som jag saknar kunskaper om, till exempel hur man tillverkar en julgran av plast, och saker som man inte kan slå upp ens på Google, till exempel om Gud finns. En fråga som står på listan, men vars kategoritillhörighet är oklar, är det här med låglönejobb. ”Vi måste öppna för låglönejobb”, säger politikerna stup i kvarten. Vad kan de mena med det?
Eftersom jag har betyg i nationalekonomi anar jag hur de tänker. Utgångspunkten är att det finns ett stort antal invandrare i Sverige som är arbetslösa.

Som allt annat som säljs och köps på en marknad har arbetskraft pris och kvalitet. Priset kallas för lön och mäts i kronor. Kvalitet är svårare att greppa men i den officiella svenska debatten har vi gjort det lätt för oss. Vi tror att arbetskraftens kvalitet är en funktion av hur länge den berörda människan gått i skola. Vi tror därför också att eventuella kvalitetsbrister hos en individ kan upphävas genom att individen får gå i skola under några år. Detta är naturligtvis inte sant. En människas kvalitet bestäms i verkligheten även av mycket annat såsom personlig begåvning, attityder, samarbetsförmåga, kultur och värderingar. Men vi låtsas att det är antalet utbildningsår som avgör.

Om någon som vill jobba inte har ett jobb säger nationalekonomin att det är något fel på priset eller på kvaliteten och att endera av dessa eller möjligen båda därför behöver justeras. Enligt teorin att kvaliteten är en funktion av antalet skolår blir en självklar första åtgärd för sysselsättningsansvariga politiker att sätta de arbetslösa på skolbänken på hel- eller deltid. Det är i verkligheten inte så enkelt eftersom de arbetslösa kanske inte vill gå i skola men vi behöver inte låtsas om det heller.

Jag tror att jag möjligen är garderobskristen. Det är ungefär som att vara garderobsbög, det vill säga att man misstänker att man har läggningen men inte riktigt törs, ens för sig själv, erkänna detta. Framför allt räds man att komma ut och visa sin, trots allt som sägs om tolerans och vidsynthet, rätt vanhedrande fallenhet. Ursäkta, jag menar inte att det skulle vara skamligt att komma ut som bög, fattas bara, jag menar endast att det anses stolligt att tro på Gud och komma ut som kristen. Om man är katolik må det väl vara, det verkar utländskt och spännande, men att vara vanlig svensk bibelläsare ger inga sociala poänger.

Folk som borde vara rätt lättfångade byten för en hygglig väckelsepredikant, jag till exempel, är vaccinerade mot budskapet med en massa idéer. En av de starkaste antikristna – eller antireligiösa för all del, men det är bara bland potentiellt kristna, tror jag i alla fall lite fördomsfullt, som avancerade intellektuella motargument har någon bärighet eftersom det bara är i potentiellt kristna miljöer som seriös intellektuell argumentation i religiösa frågor förekommer – föreställningarna är det så kallade teodicéproblemet, det vill säga frågan hur en god och allsmäktig Gud kan tillåta ondska och lidande. Nationalateisten Ingemar Hedenius ansåg teodicéproblemet vara ”olösbart” och därmed det slutliga beviset för att Gud inte finns. Eller som tänkaren Lactantius skrev på 200-talet:

Antingen vill Gud utplåna det onda, men kan det inte. Eller så kan han det, men vill inte. Eller så varken kan eller vill han. Om han vill men inte kan är han maktlös, vilket går emot hans natur. Om han kan men inte vill är han ond, vilket också går emot hans natur. Om han varken vill eller kan är han både ond och svag och är alltså inte Gud. Men om han vill och kan, vilket är det enda som stämmer överens med vad han är, varifrån kommer då det onda och varför gör han inte slut på det?

Ett av de stora politiska samtalsämnena i vår tid är hur de traditionella socialistiska strävandena kunde övergå i PK-istiska ambitioner. Om man vill ta reda på hur världsledande tänkare försöker hantera denna fråga, som ligger på den statsvetenskapliga forskningsfronten i alla västländer, kan man gå till YouTube och söka på ”political correctness” och sedan surfa vidare därifrån.

När jag säger ”den statsvetenskapliga forskningsfronten” är det åtminstone delvis i avsikt att provocera ty de statsvetenskapliga institutionerna vid västvärldens universitet tycker inte att den eventuella kopplingen mellan traditionell vänster och modern PK-ism är något att fundera över – eller ”problematisera” som de gillar att formulera saken. Det beror på att de inte har tillräckligt med distans till sig själva för att kunna se att de är PK-ister. Därför ser de inte heller något problem som behöver förklaras.

De som emellertid befinner sig på forskningsfronten har upptäckt att vänster och PK-ism inte är samma sak. Den stora skillnaden är att den traditionella vänstern månade om arbetarklassen medan PK-ismen snarare värnar om olika påstått förtryckta identiteter såsom kvinnor, inuiter och transpersoner. De flesta av PK-ismens favoritklienter kallades av den traditionella vänstern lite föraktfullt för trasproletariat. Men det finns en hel serie olika tolkningar av relationen mellan vänstern och PK-ismen.