Spelar man krona och klave kan myntet hamna på två olika sätt, nämligen krona eller klave. Utfallsrummet är alltså tydligt definierat. De två olika utfallens sannolikhet är också känd. Beslutssituation och risker är fullt överblickbar för den som ger sig in i spelet.

I övriga livet är sällan den verklighet man ska ta ställning till lika överblickbar och tydlig. Oftast vet man inte vad som kan komma att hända och än mindre har man en klar bild över hur troliga de möjliga olika utfallen är. Utfallsrum och sannolikheter är okända. Den rimliga beslutsmetoden blir då annorlunda. Man börjar först med att söka definiera vad som kan komma att hända – att definiera utfallsrummet. Antag du ska gå på promenad och funderar på hur du ska vara klädd. Det beslutet beror inte bara vad du kan observera precis i beslutsögonblicket, utan också vad man kan tänka sig kan komma att hända, till exempel att promenadstråket visar sig vara lerigt, det kan bli kallare än förväntat, eller kanske börja regna.

Det andra steget blir att ta fram beslutskriterier för att hantera de tänkbara utfallen och fatta beslut enligt dessa. Beslutsmetoden på utfallsrum med okända sannolikheter består av två valmöjligheter Antingen väljer man vinstmaximering, eller så förlustminimerar man.

Vinstmaximering innebär att man chansar på bästa möjliga utfall. För promenaden struntar man då i obekväma kängor, en extra tröja och paraply. I bästa fall blir det en underbar promenad. I värsta fall kommer man hem som en blöt frusen katt. Förlustminimerar man så har man sagda mindre bekväma klädsel och tvingas ha ett paraply i handen, men har garanterat sig skydd mot det värsta tänkbara utfallet.

Förlustminimering verkar vara svenskens mest vanliga beslutskriterium inför livet. Vi väljer ofta omaket att bära hjälm när vi cyklar, har brandförsäkring och använder bilbältet. När vi satsar på vinstmaximering så sker det oftast i situationer när förlusten är försumbar, till exempel i bingolotto. Vi avhåller oss från beslutsmetoden vinstmaximering när vi anser det värsta tänkbara utfallet oacceptabelt. Bara ett fåtal ägnar sig till exempel åt knarksmuggling. Hur lönsamt den än skulle kunna vara och det även om risken för att åka fast skulle vara minimal.

Våra styrande politiker tillämpar också ofta samma beslutskriterium om förlustminimering. Omnämns ofta som försiktighetsprincipen, det vill säga att inte ta några risker. Det stora undantaget är migrationen (och hanteringen av islam). Där verkar våra politiska härskare sakna all form av rationellt tänkande. Hur Sverige är – och kan komma att bli, det vill säga, utfallsrummet hanteras på ett märkligt sätt. De mest inskränkta politiska härskarna anser det bara finns ett möjligt framtida utfall nämligen att det på alla sätt blir mycket bra för Sverige och kommer bli ännu bättre. Andra påstår att upplevda försämringar bara är tillfälliga, det vill säga att det finns alternativa dåliga utfall, men att dessa kommer att försvinna. Hur det ska gå till redovisar man dock inte.

Gemensamt för hela sjuklövern och resten av PK är att de inte accepterar tanken på möjliga negativa framtida utfall. Angreppen mot dem som inte delar uppfattningen är också våldsam. Blotta hävdandet av möjligt negativt utfallsrum utdefinierar SD i sjuklöverns ögon. Med det negativa utfallsrummet finns redan idag och kan tydligt observeras av envar som öppnar en tidning eller läser alternativa media.

Men våra politiska härskare är förmodligen inte dummare än att de kan se vad som händer i Sverige. De kan inte undgå att notera det negativa utfallsrummet, men vill inte tala om det med väljarna. Därtill har politikerna ingen aning om sannolikheten för olika framtida utfall. Det leder till slutsatsen att politikernas beslutsmetod är vinstmaximering. De hoppas att ett genomgående positivt framtida utfall ska bli verklighet. Samtidigt inkluderar möjligt utfallsrum ett Sverige i ännu mera kaos. Man tänker som en knarksmugglare. Tar chansen till miljonvinster och accepterar risken för långt fängelsestraff.

För den som är svenskt försiktig till sin läggning borde situationen vara tillräckligt farlig för att dra öronen åt sig. Även om man fanatiskt tror, eller hoppas, migrationen kommer blir lyckad för Sverige lurar katastrofen bakom hörnet. Hur osannolik man än inbillar sig den är.

Samtidigt befinner vi oss i situationen att forskningen visat migrationen olönsam för Sverige. (Observera att migration inte är detsamma som arbetskraftsinvandring.) Därtill att den var även olönsam igår, varvid inte osannolikt också imorgon. Då finns kanske inte ens något positivt utfallsrum att sälja till väljarna, såvida man inte räknar mångkultur som en vinst av särdeles högt värde. En mångkultur vars deluttryck för övrigt allt oftare anses behöva motarbetas.

Helhetsbilden av sjuklövern blir då totalt obegriplig i mina ögon. Befinner vi oss i Hitlers bunker år 1945 och diskuterar placeringen av det tusenåriga rikets segermonument, eller vad är det som pågår? Läsare, hjälp mig!

Som en avslutande jämförelse på andra länders beslutskriterier för migrationen så har vi till exempel Ungern. Ungrarna har istället tydligt definierat utfallsrummet, struntar i eventuella vinster och valt att förlustminimera genom att släppa in så få migranter som möjligt och i princip inga muslimer. Kan man som utomstående rimligen kritisera ett land för oviljan att riskexponera sig för katastrofala utfall? Kan jag klaga på grannen som använder bilbälte och har brandförsäkrat sitt hus? Särskilt då jag själv tänker på samma sätt.

Rutger Engellau, företagare, far och farfar med en omtanke som också sträcker sig utanför den egna familjekretsen.