Att utifrån en maktposition klaga över maktlöshet

Anders Leion

(Nedanstående text innehåller generaliseringar. Jag ber inte om ursäkt för dem. Kanske kan de i någon mån uppväga allt det generaliserande som ymnigt görs om männen och deras beteende).

Jag har tidigare rapporterat om hur Metoo-rörelsen fått män att i möjligaste mån undvika samröre med kvinnliga kollegor, vilket i sin tur försvårar kvinnornas tillgång till de cirklar där inflytande utövas och lärs ut. Metoo-rörelsen missgynnar alltså kvinnorna.

Också andra liknande mekanismer missgynnar kvinnor i arbetslivet. Män vet hur de skall hantera konflikter med andra män (åtminstone män med liknande kulturell bakgrund), men känner sig handfallna och försvarslösa gentemot kvinnor, som i det längsta vill undvika konflikt, men när den är oundviklig inte vet att hantera den. Den enda möjliga reaktionen inför en oförsonligt ilsken kvinna är att ge upp och dra sig tillbaka. Alternativet, att stå på sig, kan ledda till alltför farliga konsekvenser. Också detta konfliktundvikande missgynnar förstås i längden kvinnorna.

På lång sikt finns det alltså för kvinnorna oroande tendenser – just nu ökar dock deras maktinnehav på olika områden.

Samtidigt säger sig kvinnorna inte vilja bli behandlade annorlunda än män och själva vilja behandla män på samma sätt. Hur skall denna till synes olösliga konflikt kunna lösas? En lösning vore förstås enkönade miljöer.

Sådana håller på att skapas. Skolan och andra sektorer av den offentliga sektorn håller på att bli alltmer kvinnodominerade. Politiken har också länge varit präglad av kvinnor och kvinnliga värderingar. Vänstern (med C och L), befolkad och styrd av kvinnor, har mycket länge, med korta avbrott, lett svensk politik. Detta är denna av kvinnliga värderingar styrda politik, som skapat den situation av ständigt kvinnligt missnöje som nu plågar oss. Ett missnöje som varje dag artikuleras på tidningarnas sidor och Tv-programmens soffor. (Denna här gjorda verklighetsbeskrivning accepteras naturligtvis inte av någon i den offentliga debatten etablerad kvinna – med undantag möjligen av Lena Andersson och någon annan. Enligt gällande så kallade analyser är allt fortfarande männens och deras patriarkatets fel.)

Men läget är mycket trassligare än så. Här nedan återger jag två repliker, yttrade av en kvinnlig bekant:

-Kvinnor kommer aldrig att på ett naturligt sätt kunna hävda sig. De har för svag röst och för svaga muskler.

-När jag arbetade i vården och vi, en samling kvinnor i ett rum, fick besök av en manlig överläkare upprepade sig alltid samma förlopp– särskilt om han var snygg. Kvinnorna avbröt sitt samtal, vände ansiktet mot mannen, tystnade, log och väntade på hans första drag.

Jag har inte funnit anledning att ifrågasätta hennes beskrivning.

De vill alltså ha makt, får också mer makt främst som en följd av sina bättre studieresultat, men är förvirrade – och gör männen förvirrade – i de sammanhang där makt utövas.

Metoo-rörelsen är en följd av denna förvirring. Kvinnor som skaffat sig fördelar på traditionellt, kvinnligt vis vill inte stå för denna maktutövning utan vill hävda sig på ett justare, mer socialt accepterat sätt. De söker så upprättelse genom att angripa den manliga kontrahenten.

Metoo-rörelsen är bara ett extremt exempel på kvinnlig maktutövning, möjliggjord i en värld genomkorsad av ett digitalt nervsystem och utnyttjad av samverkande politiska och massmediala grupperingar. Ingen av dem har haft intresse av att granska rimligheten i gjorda påståenden och anklagelser. (Ytligheten i rörelsens krav och politikernas undfallenhet inför dessa avslöjas av hanteringen av de medel som regeringen ställt till myndigheternas förfogande. Endast en liten del av den så kallade metoo-satsningen har kommit till användning.)

Denna kvinnliga maktutövning, präglad av konfliktundvikande och socialt omhändertagande, har också i mer vardagliga sammanhang präglat de senaste årtiondenas politik, i Sverige, Tyskland och annorstädes.

Den får ibland rent tragikomiska drag.

Den svenska reaktionen inför återvändande IS-mördare är att ta hand om dem och ge dem fördelar, inte att bevaka dem och i görligaste mån utreda deras brott.

Den svenska kriminalpolitiken har också i andra sammanhang alltmer kommit att skydda förövaren på offrets bekostnad. Exempelvis som när mobbningsoffret i skolan – ofta en sexuellt trakasserad flicka – tvingas flytta och förövaren ursäktas och får stanna kvar i klassen och skolan.

Widar Anderson skriver (Folkbladet.se 28/12 2017): ”Sverige skulle nog ha mått mycket bra av att ha haft Amos Oz som inflytelserik husfilosof under de gångna decennierna. Då hade vi kanske inte gått vilse i den ängsliga mångfaldskultur som tryckts ut från riksdag, departement och – nödgas jag skriva – från dominerande media. Då hade vi kunnat säga till invandrare och folkvandrare – utan att känna oss som storsvenska kulturimperialister – att ’välkommen till Sverige. Så här lever vi här’”.

Widar Andersson, som jag uppskattar, ser nog tyvärr Sveriges läge i ett alltför vänligt sken. Svenska moderna seder är just att vika sig inför andras beteenden och krav.

Widars önskan – att Amoz Oz skulle bli husfilosof – skulle ha varit omöjlig att tillgodose just därför att accepterandet av hans tankar skulle ha förutsatt en annan politisk kultur. Den kultur vi nu har och har haft förnekar ihärdigt Oz insikter och uppfattningar.

Finns det då inte någon lösning? Kanske. Det förutsätter i så fall ett avgörande nederlag för vänsterns (inklusive C och L) politik av önsketänkande och förnekande av för andra uppenbara och svåra problem. Detta förnekande sker också idag. Det är understött av de största tidningarnas förljugna verklighetsbeskrivning. Ett exempel är DNs intervju med Malmös ledande, kvinnliga politiker: Inte ett ord om Malmös stora ekonomiska svårigheter. Också i övrigt tillåts politiken och politikern smita från ansvaret för sådant som socialdemokraterna länge berömt sig av, till exempel främjandet av invandringen.

En viss förändring kanske ändå är på gång. Redan för ett år sedan beskrev Lars Åberg situationen i Malmö på ett helt annat sätt.

Sverige är inte Malmö, men landet kan bli som staden. Tyvärr vore det inte så stor vinst om Malmö blev som landet i övrigt.