Vem äger ”jobben” – företagaren eller arbetstagaren?

Lars Hässler

På 1930-talet drev min far en möbelfabrik på Kungsholmen. Allt tillverkades i trä och det var fullt med sågspån och andra eldfarliga ämnen i fabriken. Rökning var absolut förbjudet. Trots detta rökte en av snickarna. Han fick en varning, fortsatte att röka, fick en varning till och blev sedan avskedad. Då kom facket och krävde att han skulle få tillbaka sin anställning. Min far vägrade och hotade med att stänga fabriken. Facket stod på sig, hotade med blockad, min far stängde fabriken och 30 anställda förlorade sina arbeten. Facket kom tillbaka och ville förhandla, men min far stod fast vid sitt beslut, det vill säga han ägde ”jobben”.

Ponera följande. En uppfinnare/entreprenör, av till exempel blixtlås, börjar sin bana ensam i garaget, precis som Amazons Jeff Bezos, Apples Steve Jobs och Microsofts Bill Gates. Efter ett tag ser sig entreprenören tvungen att byta lokal och anställa medarbetare. Han går till banken och ber om lån. Som säkerhet blir han tvungen att pantsätta familjens bostad. Ett antal personer anställs och rörelsen rullar på. Så småningom uppstår en schism mellan entreprenören och en av arbetarna. Har entreprenören rätt att avskeda arbetaren? Vem äger arbetstagarens arbetsplats, det vill säga jobbet?

Ett annat fall – på sätt och vis tvärtom – är den numera kända salladsbaren i Göteborg 2006. En kvinnlig företagare hade ett antal anställda med, vad jag förstår, bättre villkor än vad ett kollektivavtal skulle ge. Dessutom ville ingen av de anställda vara ansluten till facket. Efter vägran att teckna kollektivavtal försattes salladsbaren i blockad av Hotell- och restaurangfacket (HRF), vilket innebar att varken leveranser eller sophämtningar kunde genomföras. Facket hade samma år ”förmått” flera restauranger/barer att ingå kollektivavtal (i vissa fall hade de anställda haft sämre villkor än vad ett avtal stipulerat). I över två månader pågick konflikten med salladsbaren innan ägaren beslutade sig för att sälja.

I media framställdes det å ena sidan så att facket tog brödet ur munnen på den kvinnliga företagaren, att den ålderstigna kolossen, det vill säga facket, inte längre slogs för de anställda, utan bara för att bevara sin egen makt. Å andra sidan hävdades att kollektivavtal var bra också för arbetsgivaren eftersom det garanterade arbetsfred och gav rimliga villkor och trygghet för de anställda.

Här uppstår åter frågan. Vem äger jobbet, arbetsgivaren eller arbetstagaren? I exemplen ovan har jag tagit upp frågan ur en småföretagares synvinkel, där entreprenören själv är aktiv i rörelsen. För större och/eller börsnoterade företag kan man ha ett annat förhållningssätt, där företräds ägaren/ägarna av tjänstemän som inte har någon personlig koppling till arbetstagaren.

Frågan vem som äger jobben är naturligtvis politisk. Men jag anser att om entreprenören/företagaren har gjort en uppfinning och riskerat sin ekonomi, så borde han äga jobben han skapat. Arbetaren har bidragit med sin arbetskraft men i övrigt inte riskerat något. Utan entreprenören hade arbetaren kanske inte haft något jobb. Trots detta hävdar facket att arbetstagaren, inte arbetsgivaren, äger jobben. I fallet med salladsbaren hävdade facket till och med att de ägde rätt att tvångsansluta anställda, och i slutändan använda blockadvapnet.

Detta är ett oskick som inte borde vara tillåtet, såvida villkoren i övrigt är rimliga. Det borde vara så att den som tar risken, har en idé och bygger upp ett företag, ägde jobben!