Anders Leion

Skrock och skrymt breder ut sig. Folktro om vaccinets onaturlighet och farlighet får föräldrar att vägra vaccinering – och smittsamma sjukdomar sprider sig. Mp:s väljare tror mer på storvulna gester än fakta: stäng kärnkraftverken och satsa på elektrifiering, beskatta flyget och hindra investeringar i ny, snål flygplansteknik, bygg snabbtåg för elitens flängande mellan de tre största städerna och glöm pendlarnas elände. Mp har särskilt stora (nåja) andelar bland högutbildade. Det får en att undra hur den högre utbildningen i detta land kan vara beskaffad.

Ett indicium gavs i en debatt mellan olika forskare om orsakerna till SD:s framgångar.

Här redogör Olle Folke, Torsten Persson och Johanna Rickne om resultatet från deras omfattande, empiriska undersökning.  De använder data för alla nominerade och valda lokalpolitiker mellan 1998 och 2014 i alla partier och kommuner och indelar dessa i olika grupper efter hur säker eller osäker ställning de har på arbetsmarknaden. SD:s politiker hör i mycket högre grad till dem som har en osäker ställning på arbetsmarknaden än andra partiers politiker. Jämfört med övriga partier är sålunda 600 procent fler av SD:s politiker förtidspensionerade och 450 procent fler långtidsarbetslösa eller ekonomiskt inaktiva. (SD:s politiker hade ju inte fått plats vid de köttgrytor där de andra breder ut sig).

De studerar också valresultaten med hjälp av samma indelning i grupper efter ställningen på arbetsmarknaden. En jämförelse visar att SD:s röstandel har ökat betydligt mer mellan 2002 och 2014 i kommuner med fler innevånare som fått försämrade ekonomiska förhållanden än i andra kommuner. De använder sig av statistiska sambandsanalyser. Samma analysmetod visar däremot inte på ett samband mellan antalet invandrare på en ort och andelen SD-väljare.

Patrik Engellau

Nu har jag tröttnat på alla – även från min sida – vaga, trevande och osäkra diskussioner om huruvida det faktiskt förekommer någon åtstramning av migrationspolitiken och har därför ägnat en söndagsförmiddag åt att kolla fakta. Egentligen är det två frågor: för det första hur statistiken ser ut och för det andra hur man ska förklara de utvecklingstendenser som kan iakttas. Här ska jag koncentrera mig på den första frågan och lämna den andra till något annat tillfälle. Den första frågan är svår nog.

Ett problem är att man i debatten inte skiljer så noga på asylsökande, flyktingar och andra kategorier som ingår i den totala volymen utan kallar alla migranter för flyktingar. Av det totala antalet ankomster är de asylsökande bara en liten del. Förutom asylsökande finns det exempelvis arbetskraftsinvandrare, gäststuderande, anhöriga (till olika kategorier), gäststuderande och folk som anländer i enlighet med EES-avtalet som stipulerar fri rörlighet av arbetskraft inom EU (dock att den arbetskraft som kommer hit kan vara tredjelandsmedborgare bosatta i annat EU-land).

Flykting är en asylsökande som av svenska myndigheter bedömts falla under FNs flyktingkonvention eller någon annan lag som identifierar övriga skyddsbehövande. Alla asylsökande är därför inte automatiskt flyktingar. Några får nobben av Migrationsverket.

Patrik Engellau

Jag har träffat ett antal invandrarföräldrar, närmare bestämt två stycken, som berättat i stort sett likalydande historier om hur de förlorat kontrollen över sina tonåriga barn och om hur barnen gradvis glidit in i asocialt beteende. Jag tror att dessa två berättelser är typiska och därför värda att ta på allvar.

Invandrarföräldrarnas budskap är mycket enkelt: det handlar om att makten över deras barn har socialiserats, det vill säga att stat och kommun övertagit föräldrarnas rätt att uppfostra barnen.

En pappa berättade helt nedbruten en rättfram och lättbegriplig historia. Den sextonårige sonen hade börjat umgås med vad pappan ansåg vara olämpliga kamrater. Pappan försökte tala sonen till rätta. Sonen försvann då på nätterna och sov hos kompisar. Till slut tänkte den förtvivlade pappan att han kanske skulle låsa in sonen på nätterna. Tänk inte en tanke åt det hållet, sa sonen hotfullt, för då går jag till socialen. Då bröt pappan samman för han insåg att sonen hade makten på sin sida. Staten står på barnens sida mot föräldrarna. Barn som inte aktar för rov att anmäla föräldrarna för socialen går inte att uppfostra.

Så börjar sonen handla med knark. Pappan tror att han kanske kan få hjälp av polisen. En kväll tipsar han polisen om att sonen säljer knark. Polisen haffar sonen och antecknar saken i sina journaler och databaser. Efter en timme är sonen på fri fot. Pappan inser att han inte kan göra något för att rädda sin son när staten använder sin övermakt för att sätta stopp för alla försök till uppfostran. Pappan ger upp.

Inger Enkvist

Statsvetaren Henrik Ekengren Oscarsson återgav nyligen en uppgift från VALU, den undersökning som görs vid utgången av vallokalerna, av väljarnas preferenser. Utbildningsfrågor sades ha legat som högst bland de ämnen som ansågs viktiga (men dock efter sjukvården) trots att det nästan inte hade sagts något om problemen i svensk utbildning under valkampanjen. Exempelvis har det knappt nämnts att en enorm brist på lärare snart kommer att bli kännbar. Andra problem är integrationen i skolan av nyanlända. Dessutom har OECD:s studier visat att Sverige visar en nedgång i kunskapsnivå som är utan motstycke bland utvecklade länder.

När de röstande säger sig ha tänkt på utbildningsfrågor, kan de då syfta på kampanjen mot ”vinster i välfärden”? Denna slogan har i själva verket riktat intresset bort från de verkliga problemen och framför allt från frågan hur de helt dominerande kommunala aktörerna hanterar skattepengarna. Kampanjen kan ses som en klassisk manöver av den typ som i historien typisk tar formen av att man pekar ut en fiende (eller startar ett krig) för att avleda missnöje på hemmaplan.

Varför protesterar inte vänstern över kommunal och statlig inkompetens, när svensk skola trots generös finansiering har problem? Gissningsvis därför att det viktiga för vänstern är att försvara idén med ett offentligt monopol över utbildningssektorn. Eftersom det är svårt att hävda att man får bättre resultat i kommunala skolor än i friskolor eller att föräldrar föredrar kommunala skolor, måste man bygga argumentationen på något annat, och då väljer man att fokusera på vinster. Om de vinsterna kan man ha olika åsikter, men de utgör ett mycket litet inslag i svensk utbildning, kanske någon promille av utbildningsbudgeten.

Jan-Olof Sandgren

Det blir allt svårare att urskilja ideologiska rågångar mellan det ”blå” och ”rödgröna” blocket. Det mesta handlar ändå om vilken strategi som snabbast leder fram till det gemensamma målet – att hålla SD borta från politiskt inflytande. Men i somras dök det upp en fråga där den gamla ”höger-vänsterskalan” plötsligt kändes relevant.

Ett gammalt krav från vänstern är att rasistiska/nazistiska organisationer ska förbjudas, och i slutet av sommaren fick man medhåll från regeringen efter att NMR ställt till med en del tumult i Almedalen. ”Högern” (i skepnad av Tobias Billström) satte sig på tvären och menade att rasism och nazism var åsikter, och åsikter må icke förbjudas. Däremot kan man förbjuda organisationer som förespråkar våld, vilket NMR är ett utmärkt exempel på.

Detta fick ”vänstern” (i skepnad av Gudrun Schyman) att gå i taket. Ett generellt förbud mot politiskt våld, menade hon, skulle slå alldeles för brett och riskera att drabba helt andra grupper (förmodligen tänkte hon på den flora av våldsbejakande aktivism som fylkas runt vänstern och islam).

Det hela utmynnar i den delikata frågan om vad som ska kriminaliseras. Är det de ”dåliga tankarna” som är brottet, eller de ”handlingar” som tankarna eventuellt leder fram till? Henrik Jönsson ger en bra sammanfattning här.

Det finns nog inget fält som är så utskällt av alla som står till höger i politiken som genusvetenskapen. Termen har blivit synonym med radikalfeminism och flum. Jag har dock noterat att det är väldigt få tyckare som faktiskt formulerat någon saklig kritik mot genusvetenskapen – att säga att genusvetarnas teorier låter knäppa är ju inget argument egentligen. Som doktorand i samhällsvetenskap (närmare bestämt beteendeekonomi) tänker jag därför bidra med svaret på frågan: Vad är egentligen problemet med genusvetenskap?

Det största problemet är bristen på empirisk och experimentell forskning. Andra samhällsvetare börjar med att formulera en hypotes, exempelvis ”människor spenderar mer pengar när de lyssnar på popmusik”. Sedan gör man ett experiment där en grupp människor får gå runt i ett köpcentrum och shoppa med popmusik i hörlurarna, medan en annan grupp får gå runt i samma köpcentrum och shoppa utan att lyssna på musik (åtminstone inte pop), och sedan jämför man vilka som spenderade mest. Givetvis måste man även inkludera demografiska kontrollvariabler i den statistiska analysen; bäst är det om test- och kontrollgruppen är hyfsat lika varandra (lika många män/kvinnor, samma åldersfördelning etc.) så att man kan isolera effekten av i det här fallet popmusiken.

Genusvetare är väldigt duktiga på att formulera teorier, och göra logiska resonemang (om än från tveksamma premisser) för att komma till slutsatser. En genusvetare menade exempelvis att föräldrar bör fråga sina spädbarn om tillstånd innan de byter blöjor på dem, trots att barnen såklart inte kan uttrycka något medgivande. Att inte göra det lär barnen från tidigaste ålder att deras kroppar får röras av vuxna utan deras tillstånd, vilket gör dem mer benägna att acceptera och hålla tyst om eventuella sexuella övergrepp som de utsätts för senare. En intressant hypotes! Den skulle kunna testas genom att man följde en grupp barn från födseln till säg 16 års ålder – halva gruppen har föräldrar som bett om tillstånd innan blöjbyten, andra halvan har det inte, och det är helt slumpmässigt vilken grupp man hamnar i (föräldrarna har anmält sig frivilligt till studien). Efter 16 år kan man intervjua alla barn och få reda på hur många som utsatts för övergrepp, och hur de reagerade (teg de eller berättade de omedelbart för någon). Visst kommer det finnas ett mörkertal, men det kommer det finnas i båda grupper och påverkar därför inte jämförelsen mellan dem. Om forskaren har rätt i sin hypotes, så borde det vara fler barn i ”tillstånds”-gruppen som gick direkt och berättade när de utsattes för övergrep än som led i det tysta.

Lennart Bengtsson

President Trump har det inte lätt. Han har förvisso sättet emot sig och det är svårt att finna några sympatiska drag hos mannen- nota bene om allt som media återger är korrekt och inte fabricerade nyheter. Om Trump kan man ju säga det mesta och bli trodd, eftersom han verkar vara en person som är i stånd till lite av varje.

Nu måste jag dock ändå skrida till försvar för mannen. Han har nu blivit anklagad av amerikanska media att vara skuld till det dåliga vädret, läs till exempel här och här. Nu senast alla härjningarna efter orkanen Florence i North Carolina och omgivande stater.

Tanken är förstås att det är den förhöjda koncentrationen av koldioxid i atmosfären som först påverkar temperaturen och sedan förvärrar ovädren. Trump är en lämplig person att skuldbelägga eftersom han dragit USA ur Parisöverenskommelsen. Han värnar vidare om kolindustrin och är öppen för mer olje- och naturgasutvinning utanför USA:s kuster. Under senare år har speciellt naturgasutvinning genom så kallad fracking ökat kraftigt. Detta har dock sannolikt minskat USA:s koldioxidutsläpp då man kunnat reducera användning av kol som proportionellt släpper ut mer koldioxid.

I USA pågår energiska försök att med lagens hjälp möta utsläpp av koldioxid och andra växthusgaser genom att helt enkelt försöka stämma de företag som släpper ut växthusgaser. Ett sådant rättsfall ägde rum tidigare i år då staten Kalifornien stämde fem oljebolag för att deras verksamhet bidragit till och förväntades bidraga till högre vattenstånd och därmed översvämningar i San Francisco och omgivande områden.

Patrik Engellau

Du kanske tycker att det är tjatigt av mig att åter älta #metoo-kampanjen eftersom den vid det här laget är rätt vanhedrad för att inte säga rullad i tjära och fjäder. Jag tror att eftertänksamma kvinnor idag skulle akta sig för att komma dragande med tjugo år gamla sexuella oförrätter som de inte gjorde så särskilt mycket för att avvärja medan de pågick. Men frågan är viktig, inte minst för att kampanjen för bara något år sedan stack en hel värld i brand och av många kvinnor (och en del män, föralldel) hyllades som inledningen till en ny era i könsrelationerna.

Man kan på goda grunder göra sig löjlig över dessa händelser men de berörda kvinnorna var nog för det mesta ärliga. De kände sig säkert uppriktigt utsatta för förnedrande behandling av vissa karlar. Hur ska man förstå det?

Jag tror att det ligger mycket i den så ofta framförda teorin om de medfödda skillnaderna i mäns och kvinnors sexualitet enligt vilken mannen på grund av sin kroppskonstitution och sina gener drivs att maximera sin avkomma vilket bäst sker genom att deponera sin säd på så många därtill lämpade platser som möjligt medan kvinnan, också hon beroende av sin fysiska konstruktion, som inte tillåter motsvarande maximering av antalet barn, i stället av naturen manas att maximera avkommans kvalitet genom att noggrant välja rätt individ bland de uppvaktande herrarna vilket med naturnödvändighet betyder att avvisa och tacka nej till nästan alla erbjudanden (men uppmuntra de få utvalda).

Jodå, jag vet att kulturen kan övertrumfa naturen och jag har hört talas om p-piller, men jag tror i alla fall på den där teorin, inte minst för att den stämmer med mina erfarenheter av hur män och kvinnor uppför sig mot varandra när tanken på parning kan bli aktuell. Antag nu att teorin är korrekt och att männens nedärvda pockanden och kvinnornas avvisanden är inskrivna i naturen. Hur ska vi i det perspektivet betrakta de senaste femtio, sextio årens sexuella frigörelse?

Stefan Hedlund

Ett av de mest framträdande, för vissa kanske också förbryllande inslagen under den rödgröna regeringens onödigt långa regeringsinnehav var hur ofta och klämkäckt statsminister Stefan Löfven valde att stoltsera med att utgöra världens första feministiska regering.

Det kan förvisso tyckas att själva begreppet ”feminism” i sig är föga mer än ännu en innehållslös floskel, som det inte tjänar stort mycket till att bli upprörd över. Om framträdande manliga politiker och kulturpersonlighet upplever behov av att stärka sin status, och sina manliga egon, genom att kalla sig feminister så må det väl vara hänt. Så länge det bara rör sig om floskelmakeri är ingen större skada skedd.

Problemet med regeringen Löfvens feminism ligger i att floskelmakeriet kom att ligga till grund för regeringsmaktens utövande, på sätt som inte bara varit uppenbart skadliga för kvinnors långa och synnerligen rättfärdiga kamp för verklig jämställdhet. Man lyckade också bidra till att öka segregationen i det svenska samhället, genom att se mellan fingrarna med importerade muslimska patriarkala strukturer, och till att allvarligt försvåra uppväxten för små pojkar, genom att hylla och understödja allehanda ovetenskapligt genustrams.

Patrik Engellau

Den tyske inrikesministern Horst Seehofer hävdar att invandringen är alla problems moder. Jag menar att det är fel, i varje fall för svenskt vidkommande. Felsynen är allvarlig ty om vi inte rätt identifierar problemens sanna moder så kommer vi inte att kunna lösa ens invandringsproblemen (om de över huvud taget går att lösa). Däremot är det sant att invandringsproblemen är den mest besvärande enskilda effekten av grundorsaken. Andra effekter är sådant som den svenska skolans ihållande svårigheter och brottsligheten i en del utanförskapsområden.

Man hör allt som oftast, inte minst på statstelevisionen, att flera partier inom sjuklövern har anammat sverigedemokraternas invandringspolitik och att det är därför antalet asylsökande har sjunkit sedan 2015. Detta är vilseledande på flera sätt.

För det första är det inte relevant att bara räkna antalet asylsökande eftersom varje asylsökande som beviljas uppehållstillstånd så småningom får med sig ett antal anhöriga som inte behöver söka asyl. (Men färre asylsökande betyder rimligtvis färre anhöriga om andelen som får uppehållstillstånd är konstant.) För det andra beror minskningen av antalet asylsökande – eller snarare återgången till normaltillståndet före hösten 2015 – inte på svenska åtgärder utan på sådant som att Turkiet mutats av EU att stänga sin gräns mot Europa. Åtstramningsmyten är just en myt.

För det tredje är det inte sant att sjuklöverpartierna ska ha anammat sverigedemokraternas invandringspolitik. Sant är att de anammat en del av sverigedemokraternas invandringsretorik. Detta betyder inte mer än att exempelvis socialdemokraterna, moderaterna och kristdemokraterna numera oroar sig över saker som sverigedemokraterna tidigare var ensamma om att oroa sig över. I verkligheten, till skillnad från den del av hjärnan där man oroar sig, har inget hänt. Inget av de åtta riksdagspartierna har någon genomarbetad och trovärdig invandringspolitik som direkt skulle kunna sjösättas om partiet fick ansvar för saken.

Lars Hässler

Tidningen The Economist fyller i år 175 år. I numret 15 september 2018 kan man läsa följande (av mig mycket förkortade) ledare om hur de politiskt korrekta eliterna har tappat fotfästet. Enligt Economist gäller detta hela västvärlden. Det stämmer för Sverige:

Success has turned liberals into a complacent elite. Europe and America are in the throes of a popular rebellion against liberal elites, who are seen as self-serving and unable, or unwilling, to solve the problems of ordinary people. Western voters have started to doubt that the system works for them or that it is fair. Yet over the past few decades liberals have become too comfortable with power. The ruling liberal elite (den politiska adeln och medföljande media) tell themselves that they preside over a healthy meritocracy and that they have earned their privileges.

The ruling class lives in a bubble. They go to the same colleges, (Bommersvik och Södertörns högskola), marry each other (många ledande inom S är gifta med varandra), live in the same streets (Södermalm), and work in the same offices (regeringskansliet och det välfärdsindustriella komplexet). Loyalty to mainstream parties is corroding. In the first election in unified Germany, in 1990, the traditional parties won over 80 % of the vote; the latest poll gives them just 45 %, compared with a total of 41.5% for the far right, the far left and the Greens (i Sverige tappade S och M stort i septembervalet, medan V och SD ökade).

I ett av världens politiskt stabilaste länder – USA – kan nu ett av de två huvudpartierna inte acceptera valutslag gällande presidentposten. Enligt vad som hittills framkommit, har ledande personer i det demokratiska partiet – och bestämmande personer i bland annat FBI och amerikanska justitiedepartementet – sedan våren 2016 försökt skada Trumps valkampanj och senare hans möjligheter att fungera som president.

Inledningsvis var syftet att hindra honom från att vinna presidentvalet genom att skapa och läcka ofördelaktiga nyheter om honom (främst genom påståenden om ett samröre med ryska regeringen). Senare blev syftet att genom fortsatt läckande och genom Muellers federala utredning om samverkan med ryska myndigheter tvinga honom att avgå frivilligt eller genom kongressbeslut. Även om man inte kunde bevisa någon samverkan skulle läckor av olika slag bland annat från utredningen och den oavlåtliga negativa trumelden från åtminstone 90 procent av media medföra att amerikanarnas gillande av Trump pressades ned så lågt, att han förlorade stödet i kongressen. Därmed skulle han varit tvungen att avgå, trots att anklagelserna mot honom inte kunde bevisas. Men man har ännu inte lyckats göra honom impopulär.

Huvudmålet var och är alltså att eliminera resultatet av 2016 års presidentval. En politik driven av en president Pence och republikanerna i kongressen, vilket skulle bli effekten, fruktar demokraterna – och etablissemanget – inte. Efter nederlaget i presidentvalet har den radikala falangen i det demokratiska partiet vuxit ytterligare.

Även den radikalaste delen av denna – de demokratiska socialisterna – har i en del områden lyckats att i primärvalen få sina kandidater valda. Dessa kan dock knappast – förutom i för vänstern säkra valkretsar – vinna i de allmänna valen. Om demokraterna misslyckas i november kan man förvänta sig en fortsatt rörelse åt vänster. Man kommer då att ytterligare förstärka partiets profil skapad av identitetspolitik, kulturmarxistiska policies, globalism och anti-amerikanism.

Jan-Olof Sandgren

En äldre man i min förort är jugge. Han kallar sig i alla fall för ”jugge”. Att säga jugoslav går förstås inte eftersom Jugoslavien inte finns och att vara ”före detta jugoslav” låter deprimerande (vem vill vara en föredetting?). Han skulle förstås kunna kalla sig serb, kroat eller bosnier, men i Sverige kan vi ändå inte hålla reda på skillnaden. Det skulle vara som att förklara för min syriske granne att jag är smålänning, skåning eller dalmas. Han skulle bara bli osäker på vad jag menade. Men säger jag ”svensk”, så fattar han. Det är det ordet invandrare använder om oss som har rötter i det här landet.

Men när Björn Söder använder samma ord blir det rasistiskt, vilket säger en del om debattklimatet i Sverige. Alla andra får kalla oss ”svenskar”, men själva kan vi inte göra det – i varje fall inte utan att inkludera alla som råkar ha ett svenskt medborgarskap. Men det var inte det min syriske granne ville veta när han frågade om jag var svensk. Han ville veta vad jag har för rötter, bakgrund, kultur, tradition, livsstil… Kort sagt, i vilket fack han ska stoppa mig.

Trots att jag är rätt bra på att anpassa mig skulle jag förmodligen aldrig kunna bli jugge, även om jag beviljades medborgarskap i Serbien. Troligen skulle man fortsätta kalla mig ”svensk” (eller hitta på någon annan lämplig benämning) för resten av mitt liv. Det betyder inte att folket i Serbien är rasister, men det är inte så lätt att hoppa från en etnisk tuva till en annan. Och jag tycker inte heller det borde vara nödvändigt.

Mohamed Omar

I ett nytt avsnitt av podden Tankar från framtiden (inspelat 19 september), pratar jag med Gunnar Sandelin. Han är socionom, journalist, författare och skribent här på Det Goda Samhället. Den 8 april 2008 publicerade Dagens Nyheter Sandelins debattartikel ”Journalister mörklägger sanningen om invandrarna”. Han ville att det skulle stå ”invandringen” i rubriken, men det tyckte inte DN:s agendasättande rubriksättare. Bortsett från det var artikeln viktig för att upplysa allmänheten om att invandringen inte fungerade och att vi blev vilseledda av etablissemangsmedierna.

År 2013 publicerade Sandelin, tillsammans med forskaren Karl-Olov Arnstberg, boken Invandring och mörkläggning. Boken blev en succé. Det fanns, och finns, ett stort sug efter kunskap och fakta om Sveriges förvandling genom massinvandringen. I boken visar Sandelin och Arnstberg hur den ansvarslösa invandringspolitiken skadar Sverige och knappast är ett effektivt sätt att använda resurser för att hjälpa världens flyktingar.

I detta avsnitt av podden pratar jag med Sandelin om valet. Överlag var det den så kallade högern som gick framåt och den så kallade vänstern som gick bakåt. För många av dem som hade höga förväntningar på stora förändringar, blev dock valet en besvikelse. Men man kan konstatera att opinionen för en mer förnuftig och ansvarsfull invandringspolitik växer. Och just invandringsfrågan, menar både jag och Sandelin, är vår tids stora fråga. Valet är över, massinvandringen fortsätter. Snacket om ”åtstramning” är bara snack.

Patrik Engellau

Igår och i förrgår skrev jag om svenska särdrag, först vår beskedlighet, sammanhållning och ovilja att ta konflikter vilket gör att vår historia är så mycket mindre blodig än andra länders, sedan den märkliga självständighet mot starka, etablerade intressen som centralmakten, till exempel kungen, ibland uppvisar vilket, i kombination med folkets foglighet, kan göra maktutövningen snabb och effektiv. Mitt exempel på hur bra det kan gå på det viset var den motsvarighet till franska revolutionen som Gustav III genomförde utan att någon förlorade livet utom han själv och hans mördare.

Idag ska jag beskriva hur just dessa två särdrag också kan leda landet alldeles fel. Ett lydigt folk som räds konflikter i förening med en härskarmakt som inte alltid behöver förankra sina ambitioner i folkdjupet och bland de etablerade intressena har vid åtminstone två tillfällen i relativ närtid gjort att Sverige internationellt framstått först som ett slags stormakt och heroiskt föredöme, och sedan, när härskarmaktens vision visar sig sakna inte bara förankring utan också verklighetsanknytning, som avskräckande exempel som andra länder aktar sig för att efterlikna.

Mellan år 1700, när Karl XII som artonåring väckte världens beundran genom sin lysande seger mot en femfaldigt överlägsen ryss vid Narva, och år 1718, när ett skott vid Fredrikshalds fästning ändade kungens liv, inträffade just detta. Att kungen var en beundransvärd hjälte visste alla. Voltaire skrev en bok om honom och förklarade honom för ”den märkvärdigaste man som någonsin levat på jorden”. Men vad Karl XII egentligen hade för planer och vad hans militära projekt egentligen skulle leda till visste ingen. Europa väntade andäktigt. Boken Le grand Dictionnaire Historique kom ut i Paris mitt under kungens fälttåg i Europa och förklarade att Karl XII håller ”Europa i spänning”. När han år 1707 började marschera österut, mot nederlaget vid Poltava två år senare, kände inte ens hans egna generaler hans avsikter.

Stefan Hedlund

Att valrörelser präglas av kaskader av floskler, inkonsistenser, övertalningsdefinitioner, halvsanningar och direkta lögner är förvisso inget nytt. När medlemmar av det politiska etablissemanget känner hur väljarna flåsar dem i nacken, frestas de ofta att plocka fram sina allra värsta sidor, och att känna större lojalitet sinsemellan än gentemot sina väljare. Detta sagt är jag nog inte ensam om att anse att det vi tvingats utstå sedan början av augusti går utöver det mesta av vad svensk politik hittills har kunnat prestera av osmakligt väljarförakt. I särklass mest upprörande är den närmast totala faktaresistens som präglat den offentliga diskussionen om främst migrationens kostnader och konsekvenser.

Trots att migrationen till Europa är en av vår tids stora ödesfrågor, trots att väljarna i land efter land har röstat fram regeringar som kräver betydande åtstramningar, trots att även Angela Merkel tvingats erkänna att migrationen är en fråga som kan leda till sammanbrott för den Europeiska Unionen, trots allt detta, eller kanske till följd av allt detta, har det svenska politiska etablissemanget framhärdat i ren och skär mytbildning om att allt är under kontroll.

Trots att Migrationsverket på sin egen hemsida regelbundet presenterar detaljerade prognoser om hur vi under kommande år har att se fram emot inte tio- utan snarare hundratusentals nya migranter, främst via familjeåterföreningar, har man lyckats upprätthålla myten om att vi har stramat åt inflödet.

Trots att vi enligt samma prognoser kommer att ta emot tre-fyra gånger fler migranter än våra nordiska grannländer sammanlagt, har man lyckats upprätthålla myten om att vår migrationspolitik har dragits ned till lägsta nivå inom EU.

Anders Leion

Jag hade bil i fyrtio år. Fem franska bilar på raken. Hur kan man vara så envist insnöad?
”En man som heter Ove” kunde bara tänka sig att köra Saab. Hur kan man vara så fäst vid ett bilmärke?

Mängder av äldre, erfarna och livsvisa människor kan bara tänka sig att rösta på de etablerade partier de hållit fast vid sedan ungdomen. Hur kan man vara så förstockad?

Jag ska berätta lite om en omtumlande erfarenhet som fick mig att – efter år av motvillig begrundan – byta politisk åskådning. Kanske kan det förklara lite av detta slags förstockelse som de tre exemplen ovan illustrerar.

I studierna vid Stockholms handelshögskola ingick att man helst skulle skaffa sig något slags praktik utomlands. Jag kom till Berlin och arbetade några månader på ett varuhus. Efter de första veckorna, då jag måste vänja mig vid både språket och miljön, gick det bra. Chefen var visserligen som en nidbild av en tysk, skrek frågor och order utan att lyssna på svar och hade ett stort porträtt av sig själv i SS-uniform bakom skrivbordet. Men arbetskamraterna var trevliga och det var uppenbart att de ville att jag skulle trivas. Också de före detta SS-soldaterna i transporttjänsten var justa: De dolde inte sin bakgrund under nazi-väldet och de berättade gärna historier om den tiden. De berättade till exempel att varje morgon, vid uppställning i det brittiska fångläger de hamnat i, klubbades ett par tyskar ihjäl. De berättade på ett sätt som gjorde att jag trodde dem. Det gör jag fortfarande. Kanske kommer någon historiker att verifiera deras berättelse.

Jag minns min ungdoms morgontidningar och radio. Allvarliga män analyserade träaktiga fakta på rad. Alltså något torrt och segt, men förtroendeingivande. På ledar- och kultursidor var (tidningarna) öppet värderande, men i något återhållsam stil. Och slutligen kunde kåsörer av olika slag helt släppa loss sina känslor. Medierna höll påtagligt konsekvent på åtskillnaden mellan redovisning och värdering av fakta.

Jag tror man kan kalla denna åtskillnad mellan fakta och åsikt klassisk journalistik. I praktiken är skiljelinjen många gånger svår att dra mellan verklighet och dikt. Och självklart inträffade emellanåt även förr övertramp. Men själva ambitionen är ändå eftersträvansvärd. Läsaren får på så vis enklare att själv ta ställning till innehållet i journalistens ord. Han eller hon kan snabbare bedöma om det rör sig om en berättelse som avser att presentera en objektiv verklighet eller enbart personliga åsikter hos berättaren.

Förr lärde sig de flesta unga journalister jobbet via tuffa instruktioner från äldre kollegor på redaktioner av olika slag. I den mån teoretisk skolning behövdes inhämtades den genom studier av samhällsvetenskap vid landets få (men högkvalitativa) universitet. Jag har under en god del av mitt liv varit naiv och trott att det är denna grundläggande distinktion mellan fakta och värdering som blivande journalister idag tränas i på de många utbildningar som finns på folkhögskolor, högskolor och liknande landet runt.

Patrik Engellau

Igår skrev jag om hur märkvärdigt lätt och fredligt det gick till när Sverige genomförde vår motsvarighet till den blodiga franska revolutionen. Det berodde på svensk vänlighet och kompromissvilja, påstod jag (och föreslog att du gärna får kalla det konflikträdsla). Adeln gjorde inte särskilt motstånd trots att den förlorade sina privilegier, till exempel ensamrätten till vissa statliga tjänster.

Kanske tänkte du på en märkvärdig sak i min berättelse som jag inte gjorde något nummer av igår men idag ska framhålla, nämligen att den som i Sverige genomförde ”den borgerliga” revolutionen inte, som i Frankrike och hundra år dessförinnan i England, var borgarklassen själv, utan kungen. I England och Frankrike var borgarklassen tvungen att avrätta kungen för att få sin vilja igenom. Men i Sverige gjorde kungen själv jobbet åt borgarklassen. Det var Gustav III som tvingade igenom den avgörande lagen, alltså Förenings- och säkerhetsakten.

Detta är mycket tänkvärt. Det handlar om centralmaktens, ”statens”, historiska roll i vårt land. På Gustav III:s tid representerades och kontrollerades centralmakten av Gustav III, idag representeras och kontrolleras den av politikerväldet.

Jag brukar i marxistisk anda framställa centralmakten som representant för något etablerat intresse, till exempel att staten före Förenings- och säkerhetsakten kontrollerades av den härskande adeln eller att staten vid tiden för förra sekelskiftet kontrollerades av de svenska industrikapitalisterna och de stora jordägarna.

Jan-Olof Sandgren

Jag erkänner att rubriken är fake, men läste i nån tidning om en helt vanlig tjej som fått toppresultat i en intelligenstest. I artikeln berättar hon öppenhjärtigt om hur resultatet påverkat hennes liv och hennes syn på sig själv.

Jag letade upp testet hon hade gjort och laddade ner det (det kostade nån hundring men det kunde det vara värt). Det visade sig att jag var Einstein. Faktiskt var det svårt att sätta någon övre gräns eftersom jag haft alla rätt, men klart är att jag är en av vår tids största genier.

Uppmuntrad av detta faktum gjorde jag ett mer gammaldags test, på papper under överinseende av en allvarlig vakt med stoppur (vilket kostade ytterligare några hundralappar). Min IQ gjorde en störtdykning till 114. Inte dåligt alls, men troligen rätt normalt bland människor som sysslar med intellektuell verksamhet.

Av detta har jag lärt mig två saker:

Att betygsinflation inte är något som begränsas till grundskolan eller gymnasiet.

Att delar av PK-ideologin kanske håller på att luckras upp. Plötsligt verkar det nästan OK att säga att man är intelligent. Det finns i varje fall en uppsjö intelligenstester att tillgå på nätet, låt vara av varierande kvalitet.

Bara för några år sen vill jag minnas att IQ-begreppet betraktades med stor skepsis, sedan det visat sig att afrikaner i allmänhet klarar sådana tester sämre än européer – vilket strider mot principen om allas lika värde, och skulle kunna användas för att legitimera rasism och tankar om vit överlägsenhet.

Patrik Engellau

Det är mycket jag inte begriper, det mesta faktiskt. En särskild sak som jag inte begriper är varför vi, trots allt prat om svenskhet, svensk kultur och svenska särdrag, inte har någon seriös diskussion i frågan, inte ens bland så kallade Sverigevänner. Varför pratar vi inte om vilka vi svenskar är och vad som eventuellt skiljer oss från andra kulturer och folk?

Jag tror att förklaringen till denna stumhet, bortsett från att PK-istiska galningar vill göra det nazistiskt att känna sig själv och sitt land, är att den svenska skolan under uppemot sextio år har slarvat med historieundervisningen. Den utbildning jag själv fick i ämnet var skral och då gick jag ändå på det högrankade gymnasiet Södra latin. Det lilla jag kan om svensk historia har jag inhämtat senare (och i och för sig även vid doktorandstudier i ekonomisk historia på Uppsala universitetet). Så låt mig dela med mig av mina lärospån.

Den franska revolutionen, som inleddes med stormningen av Bastiljen i Paris den 14 juli 1789, var en historiens bladvändare. Revolution betyder att en härskande klass ersätts av en annan härskande klass (om du ursäktar en primitiv men praktisk tolkning). Den härskande klass som ersattes – eller snarare med giljotin avrättades – var adeln och den absoluta kungamakten. Den ersättande klassen var borgerligheten. Detta kunde endast genomföras med brutalt våld under avsevärd turbulens. Revolutionen är ingen tebjudning, sa Mao Zedong vid ett senare tillfälle, och det gällde sannerligen även den franska revolutionen.

Mohamed Omar

Ärkeskurken i berättelserna om Harry Potter heter Voldemort. Men få vågar uttala hans namn. I stället omnämns han som ”Ni-vet-vem” eller ”Han-som-inte-får-nämnas-vid-namn”.

Något av samma fenomen hittar vi i vår egen debatt om islamism. Man går som katten runt het och gröt och är helt tyst eller så använder man generella termer som ”religiös fundamentalism” för att gardera sig mot anklagelser om så kallad ”islamofobi”.

När Ulf Kristersson strax före valet publicerade en stor debattartikel om integration i Svenska Dagbladet nämnde han inte islam eller islamism med ett enda ord, trots att islamisk fundamentalism sannolikt är det största hindret för att skapa en god sammanhållning i vårt land och fanatiska islamister utgör det största terrorhotet.

Han kallas Tuffe Uffe just för att han saknar tuffhet. Så här skriver han om ”klanvälden” och ”moralpoliser”:

”Vi får aldrig låta klanvälden eller självutnämnda moralpoliser diktera hur flickor och unga kvinnor ska göra sina livsval. Här måste vi sätta hårt mot hårt. I den diffusa debatten om ‘svenska värderingar’ så är detta i allra högsta grad konkret. Den som tror att det är i sin ordning med kulturella eller andra förevändningar för att inte låta kvinnor och flickor bestämma i sina egna liv, den kommer att missta sig.”

Men vilka är dessa moralpoliser? Vilken moral är det de vill tvinga på andra? Det vågar inte Tuffe Uffe nämna. Islam är religionen som inte får nämnas vid namn. Han vill heller inte prata om hur det här problemet uppstod, nämligen genom årtionden av ansvarslös invandringspolitik. Man borde ha varit hård och tuff vid gränserna.

Patrik Engellau

Några veckor före valet spekulerade jag att det skulle bli rörigt när röstsedlarna var räknade. Allt skulle kastas upp i luften och bitarna falla på nya platser. Partierna skulle så småningom organisera sig på helt annat sätt än efter den traditionella höger/vänster-skalan (eller Allians mot rödgröna, som bara är en avatar av den traditionella borgare mot socialist-skalan).

Två nya naturliga allianser skulle uppstå, påstod jag, den ena bestående av M, KD och SD, den andra av C, L, MP med stöd av V. Vad med S? Så här skrev jag:

Jan-Olof Sandgren

Att förknippa Sverige med organiserat valfusk känns ungefär lika ovant som att förknippa vårt land med ”olikhet inför lagen”, ”censur av oliktänkande” eller ”yrkesförbud för regimkritiker”. Ändå är det saker vi fått vänja oss vid under den senaste mandatperioden. Men just valfusk är kanske särskilt svårt att förena med vår demokratiska självbild, så den som torgför såna teorier blir lätt utskrattad eller får en foliehatt placerad på huvudet.

I valtider prövas tilliten. Valfusk är ofta svårt att bevisa – för även om man kan påtala bristande rutiner, ojusta försök att påverka, eller ett till synes osannolikt högt eller lågt valresultat, förblir i slutändan de röster som räknats en hemlighet mellan valförrättaren och Gud.

Några grupper på Facebook har gjort en stor affär av att valmyndighetens hemsida oförklarligt stängdes ner under valkvällen. Ungefär samtidigt som röstsiffrorna för SD tog ett skutt neråt och MP hoppade upp över 4 procentsspärren. Jag är till 90 procent säker på att det rörde sig om ett helt vanligt datorhaveri, orsakat av extrem överbelastning. Men för att få en intressantare krönika, tänkte jag spekulera lite runt de övriga 10 procenten.

Om regeringen mot all förmodan (i likhet med en del andra socialistiska regimer) velat rigga riksdagsvalet hur skulle den ha gått tillväga? Hur skulle man motiverat det internt? Vilka skulle hålla i trådarna? Utan att vara expert på någonting alls, tänker jag mig följande scenario:

Patrik Engellau

Läget verkar helt låst i riksdagspartiernas förhandlingar om vem som ska bli statsminister och bilda regering. På löpsedlarna har det stått att ”det här kan pågå ända till jul”. Kan det pågå till jul så kan det väl pågå till påsk. Inom överskådlig framtid kommer Sverige nog inte att ha någon regering.

En del menar att det regeringsfria alternativet är bra för Sverige eftersom det mesta regeringar gör är till skada, men det tror inte jag ty det finns åtskilliga problem som bör åtgärdas och jag vill inte helt avskriva förhoppningen att politikerna som omväxling skulle kunna göra något bra.

Men frågan är hur det kunnat bli så här. Det finns säkert tusentals möjliga svar, men jag ska peka på en förklaring som har fördelen att den inte är personorienterad såsom exempelvis att allting är Annie Lööfs och Jan Björklunds fel eftersom de inte kan tala med sverigedemokraterna. Min förklaring är strukturell vilket betyder att den inte framhåller några tillfälligheter utan i stället betonar systemets konstruktion, kort sagt att det handlar om ett systemfel (vilket är väldigt tråkigt eftersom systemfel är särskilt svåra att åtgärda).

I det senaste valet blev Sverige medvetet om en företeelse som kallas klanröstning. (Klan är ett för svenska förhållanden relativt nytt ord. Förr hette det ”stam”. Jag tror att ordbytet har samma PK-istiska orsaker som att det numera inte heter zigenare, utan rom, inte eskimå, utan inuit, inte lapp, utan same, inte städerska, utan lokalvårdare och så vidare. Klan låter lite flottare än stam eftersom det associerar till skotska lairds i rutiga manskjolar snarare än till, ja, du vet, ungefär som Pippi Långstrumps pappa.)

Patrik Engellau

Jag blir ofta nedstämd och trött av den råa enfalden i det tankemönster som styr vårt land. Jag vet att det finns system i galenskapen och att de styrande på olika ibland illistiga sätt oftast har egen nytta av dumheterna – till exempel att om de predikar för medelklassaren att det finns tre, 15 eller 48 olika mänskliga kön så blir medelklassaren alldeles konfys och osäker och vågar inte protestera mot den samlade attack av medborgarfientlighet som härskarna riktar mot medelklassen – men ibland kan jag inte ens tro på mina egna skarpa analyser ty de föreställningar överheten utsätter oss för är helt enkelt för rudis.

Just idag är jag knäckt över att de svenska skolmyndigheterna ännu inte nått den grad av pedagogisk insikt som varit uppenbar för mänskligheten i tusentals år. Denna trista anklagelse mot Sveriges härskare ska jag nu belägga genom att citera dels ur Förordning (SKOLFS 2011:144) om läroplan för gymnasieskolan, dels ur Muqaddimah. Vad jag kan se har myndigheterna med berått mod – eller möjligen till följd någon Rousseau-inspirerade mental störning – förkastat sedan länge vunna och väl beprövade insikter till förmån för ett nyuppfunnet, primitivt tänkande.

För den som letar efter postmoderna, PK-istiska idéer är läroplanen som att upptäcka Klondyke för en guldvaskare. Postmodernismen förkunnar som bekant att det inte finns någon stabil och verklig sanning och att kunskap, om det finns någon, inte kan överföras från en individ till en annan utan var och en måste själv finna sin sanning. På det viset får man elever som ska finna sin egen väg och upptäcka sin egen verklighet med läraren som ett vänligt mysande väsen som är där för att påminna lite då och då om demokratin, värdegrunden och grupparbetets välsignelser. Under rubriken Läraren ska finns följande fyra punkter:

Mohamed Omar

Den 22 september 2015 skrev sångerskan Malena Ernman tvärsäkert på Facebook att det där med jihadister i flyktingströmmarna bara var en myt och att det är viktigt att ”vi rustar oss mot myterna”.

Sen smällde bomberna. Det som Ernman kallade myt var alltså verklighet. Jag tycker att vi ska rusta oss mot jihadisterna. Och om vi ska rusta oss mot myter så är det den farliga myten om att alla som söker asyl i Sverige är flyktingar som flyr för sina liv och som inget hellre vill än att bli svenskar. Man ska vara vaksam. Vad visste egentligen Ernman om jihadister bland asylsökare? Hade hon gjort någon research? Hur kommer det sig att hon kunde uttala sig så tvärsäkert? Hon gick bara på känsla. Och hennes känsla ledde henne fel. Men kanske kände hon sig god. Och hon fick beröm. Det vill artister ha.

För mig som varit muslim och som umgåtts mycket med muslimer med invandrarbakgrund i Sveriges moskéer är det självklart att alla som söker asyl här inte vill oss väl. Det finns mycket hat mot västvärlden.

Men Ernmans kommentar handlar inte bara om känslor – utan också om okunskap. Man lever i en skyddad bubbla och har inte så mycket kontakt med Det Nya Sverige som växer fram i Rinkeby och Rosengård.

En annan kändis som känner mycket – och inte verkar veta så mycket – är Joel Kinnaman. Han är väl ingen toppskådis, men jag diggar honom. Hans roll som Johan ”JW” Westlund i Snabba Cash och som Frank Wagner i Johan Falk-serien som väckte minnen från klassiker som Stockholmsnatt (1987) och Sökarna (1993). Kinnaman gick vidare och gjorde karriär i Hollywood med filmer som The Killing, Safe House och Robocop.

Den som hanterar andras pengar utsätts ofta för frestelsen att själv dra nytta av tillgångarna ifråga. Detta är mänskligt, men ändå något som måste motverkas för att ett samhälle ska hållas samman. Att stoppa andras pengar i egen ficka kallas som alla vet ”stöld”. Eller ”förskingring” beroende på om pengarna initialt lämnats att förvaltas av snyltaren. Sedan urminnes tider anses det alltså som brottsligt att förfoga över andras egendom. Det tror jag (nästan) alla tycker är mycket bra.

Inte heller det offentliga ska alltså tilltvinga sig medborgarnas förmögenhet. Historiskt sett har furstar notoriskt dåligt rykte vad gäller tvång av detta slag. Därför var det en viktig fråga för Sveriges första folkförsamlingar att skaffa sig en ovillkorlig rätt att delta i kungens beslut om skatter och avgifter. Nuförtiden regleras beskattningsmakten i grundlag. Beslut om skatter tas av Sveriges riksdag (eller av kommunen ifråga). Den noga regleringen och högtidliga beslutsprocessen pekar självfallet på att tvångstillgrepp från det offentligas sida inte ska ske hur som helst. Det ligger nära till hands att anta att uttag av skatt bara ska ske i angelägna fall.

Man kan säga att byggandet av ett välfärdssamhälle förutsätter att medborgarnas plånböcker öppnas för beskattning genom stat och kommun. Skolor, vård, pensioner och andra för samhällslivet nödvändiga behov måste (i rimlig omfattning) betalas av medborgarna gemensamt. De socialdemokrater som förr var pådrivande för en ny svensk stat insåg dock dilemmat med det offentligas beskattning av medborgarna. Man erinrade sig kungamaktens framfart i äldre tider. Därför kan man säga att de första socialisterna vårdade riksdagens befogenhet att med tvång beskatta folket. Gustav Möller, socialminister under 1920-talet, yttrade därför de bevingade orden: ”Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket”. Tanken var alltså att noga hushålla med människornas pengar och endast ta ut skatt för angelägna ändamål.

Patrik Engellau

Serendipitet är den lyckliga turen att hitta intressanta saker som man inte ens visste att man letade efter. Igår hade jag serendipitet. Först hittade jag en två år gammal doktorsavhandling från Uppsala universitet som försöker förklara så kallade klimatförnekare med utgångspunkt inte i klimatvetenskap utan i förnekarnas eget defekta psyke. Sedan läste jag i Svenska Dagbladet om en SIFO-mätning om unga kvinnors partipreferenser.

Doktorsavhandlingen heter Ideological roots of climate change denial: Resistance to change, acceptance of inequality, or both? och framlades av en vid disputationen 37-årig kvinnlig doktorand. Den är i mina ögon helt sensationell. Så här beskrivs avhandlingens tes i en tidning från det statliga forskningsrådet Formas (http://www.extrakt.se/notis/psykologin-bakom-klimatfornekelse/):

Trots att det råder stor enighet inom forskarvärlden att klimatförändringarna är ett allvarligt hot mot livet på jorden finns det fortfarande de som förnekar problemet. Forskare vid Uppsala Universitet har nu undersökt psykologin bakom. Den nya studien visar att de personer som accepterar hierarkiska maktstrukturer också har större benägenhet till klimatförnekelse.

Tidigare forskning visar att det är vanligare bland politiskt konservativa personer att också förneka klimatförändringar. Detta har nu undersökts vidare i mer detalj. Och enligt resultaten så går det att koppla förnekelse av klimatförändringar med bland annat politisk orientering, auktoritära attityder, en kallhamrad personlighet (låg empati och hög dominans), trångsynt personlighet (låg öppenhet för erfarenhet) och en benägenhet att undvika oro. Det man tror kan förklara dessa kopplingar är så kalla social dominansorientering, SDO, som mäter acceptansen för och förespråkandet av hierarkiska och dominanta relationer mellan sociala grupper.

Jan-Olof Sandgren

Det var längesedan vänstern talade om Folket. Å andra sidan, i min ungdom på 70-talet, pratade man knappt om annat. Då hette det att Folket skulle ha makt, Folket skulle bestämma, Folk i alla länder skulle förena sig och så vidare. Tillhörde man inte Folket var man på ett eller annat sätt en utsugare. Ordet ”folk” måste varit ett av de absolut vanligaste substantiven i den tidens politiska pamfletter.

Men mot slutet av seklet blev ordet mer problematiskt. Kanske för att Sverigedemokraterna och liknande grupper (med visst folkligt stöd) började ta plats i kommunfullmäktige. Kanske för att folket som begrepp var svårt att förena med identitetspolitiken. Den svenska flaggan – tidigare en kollektiv symbol som till och med socialistiska arbetare kunde tänka sig att respektera – blev för den nya vänstern något skamligt. En genant påminnelse om att man en gång trott sig tillhöra ett folk.

I Sverige tror vi gärna att vi ligger före i utvecklingen, och därför har vi överseende med att andra länder fortfarande talar om folk. Utom när det gäller Tyskland och Östeuropa förstås. När det polska folket här om året firade sin nationaldag var till och med Morgan Johansson bekymrad, över hur hundratusentals ”högerextremister” tilläts röra sig på gatorna.

Men i Mellanöstern skäms man inte för att säga att man är kurd. Man sticker heller inte under stol med att man är turk, arab eller palestinier. Hamas anser visserligen att judar borde kastas i havet, men tycker ändå det är OK att de kallar sig folk. Rör vi oss ner mot Afrika blir det ännu tydligare. Skulle någon drista sig till att ifrågasätta begreppen somalier, hutuer eller tigreaner och hävda att allt egentligen är samma sak så är han riktigt illa ute.