Gästskribent Einar Askestad: Vad gör vi med våra minsta? Om barnböckerna i vår tid

För barn är varje bok en magisk sak, storögt tittar pojken på omslaget, för att i nästa ögonblick nästan otåligt ha vänt blad, redan förberedd på att bli överraskad, underhållen och upplyst. Boken talar till vår lust, vår glädje, vår vetgirighet. När Ellen Key skrev sin bok Barnets århundrade var hennes tanke att 1900-talet skulle bli århundradet då barnet hamnade i centrum. Vad innebar det egentligen? För den strängt uppfostrade Ellen Key gällde att ”alla barn skall ha roligt och inte behövde vara rädda”, och att barnen på sätt och vis skulle välja sina föräldrar, genom att de och inte föräldraskapet stod i fokus.

Efter att jag själv fått barn på nytt, lite senare i livet, öppnade sig ett fält av frågor. Idag, ett sekelskifte efter Ellen Keys välmenande ansatser, är den ”auktoritära uppfostringsmetoden” borta. Synen på barnet, och dess plats i familjen och samhället, gick över en allmän liberalisering efter andra världskriget, med en uppluckring av regler och hierarkier, mot att mot slutet av 60-talet hamna i en mer radikal misstro gentemot auktoriteter som sådana och traditioner överhuvudtaget.

En bok som är en klassiker i sammanhanget kom 1969 och heter Handbok i barnindoktrinering, skriven av Frances Vestin. Där framhålls vikten av att ”tala med barnet om viktiga saker från det att det är nyfött” och att ”hjälpa det till elementär politisk insikt”. Målet var att ”bidra till att skapa socialistiskt medvetna barn” och att ge dem ”objektivitet och möjlighet att självklart välja socialismen”. Nu är terminologin färgad av sin tid, men byter man ut explicita ord som socialism mot andra mer samtida ter sig boken inte så föråldrad, tvärtom. Idén om att i barnböcker verka för en ”social problemorientering” är i högsta grad levande, vilket jag efter många kvällar och böcker vid min sons sängkant snart konstaterade.

Det första som slog mig, var bristen på fantasi. Där en Lennart Hellsing löste upp kausalitet, språkets och tillvarons logik, upp blev ned, ned blev upp, kännetecknas de mer samtida böckerna av en nästan klaustrofobisk realism. Några titlar kan antyda: ”Folke är pruttig”, ”Jag är inte söt”, ”Dumma lillebror”, ”Vem är söt?”, ”Bajskorv”, ”Lilla fula lillebror”, ”Vill inte gå och lägga mig”, ”Farfars tänder”, ”Löss!”. Det kunde fungera som en slags hyperrealism som slår över i det avantgardiska, på konkretistiskt 60-tals manér, vore det inte för att det rör sig om regel snarare än undantag och att elementet av associativ frihet och rätt galen humor saknas. Den sociala aspekten är ständigt explicit, inte som en bisak eller i bakgrunden, som hos Astrid Lindgren, där samhällsklasser existerar men aldrig skymmer individerna, människorna, relationerna, gåtan och äventyret. ”Idag skall Kevin hälsa på sin far”, är en sådan bok, där man kanske förleds att tro att samhällsproblematiserandet tagit en paus, tills man inser att pappa sitter i fängelset, och att man får följa lilla Kevin förbi höga murar, elstängsel och säkerhetskontroller. Överhuvudtaget är pappa ett problem. Vi befinner oss långt ifrån Alfons godhjärtade och disträ men ändå fungerande och pålitliga far. Från att ha bara försvunnit, tills vidare, som hos Pippi, är fadern spårlöst borta eller en figur som är omöjlig att ta på allvar, ja att respektera. I bästa fall är han hanterbar, som en slags bifigur i författarinnans litterära kosmos (kvinnodominansen är överväldigande i barnboksvärlden). Extremexemplen rör givetvis könet som sådant. ”Pappa heter Ann-Christin”, heter en bok. Pappa byter kön, helt enkelt. ”Har loppan snopp?”, heter en annan, där man får veta att ”det inte saknas något på tjejer”.

Det stannar dock inte vid mannens kön. I ”Känn med hen” får vi möta ”familjen som består av hun, hein, hån, hya och hen”. Men inte heller där är identiteterna statiska. ”Hur mycket hen är du. Eller är det kanske hun idag?” I ”Konrad lussar” är den stora frågan vad Konrad skall välja, ”En Luciakrona, tomteskägg eller stjärnsvärd?” Författarinnan Åsa och illustratören Caroline skriver i bokens innerflik att ”luciafirandet måste ske på barnens villkor, för barnen skall själva få skapa traditioner efter egen lust och smak”. Duon har även skrivit boken ”Konrads klänning”. En annan bok är ”Min familj”, som enligt recensenten i Föräldrar och barn är efterlängtad, eftersom ”alla upptänkliga familjekonstellationer” får plats i den. Kvinna, man, barn. Kvinna, kvinna, barn. Man, man, man. Svart, röd, gul. Vit, gul, grå och lila. ”På varje uppslag presenteras en ny spännande familj!” I en annan bok i samma normbrytande genre frågas det om man kan ha hur många pappor och mammor som helst, och det kan man. Men måste man bo i samma hus och bara ha ett hem? Nej, det behövs inte. ”Allt är bra!” utropar författarna och förlaget på bokens baksida. Fadern förblir likväl som regel främsta angreppsmål. I ”Else-Marie och småpapporna” är papporna pyttesmå och ”ser löjliga ut i sina kostymer”. Else-Marie har sju stycken. ”Tänk så bra med så små pappor att hela familjen får plats i badkaret”, säger Else-Marie, med en snusförnuftighet som förvånansvärt ofta återkommer i samtidens barnböcker. ”Händiga Hanna lagar pappa”, heter en bok, och i en annan, ”Den arge”, tänker den lille pojken som vore han alienerad i sitt eget hem: ”Det är något i vardagsrummet. Det är pappa.”

En modern klassiker bland barnboksförfattare är Tove Jansson. Hos henne finns en magisk och säregen men också rätt skruvad värld, där psykologin är som en härva av ofta negativa underliggande känslor – skuld, ångest, osäkerhet, vilsenhet. Ljuset existerar, men mer som en glänta, en nåd eller en ständig möjlighet. De fantasieggande berättelserna och bilderna inrymmer trots sin hermetiska karaktär ljuspunkter. I en överväldigande del av samtida barnböcker saknas dock något egentligt ljus. Det saknas glädje, vitalitet, lust. Jag antyder med några titlar: ”Lillasyster är ett monster”, ”Lotta har tråkigt”, ”Den fulaste nallen på jorden”, ”Livrädd på playan”, ”Månen orkar inte lysa”. I den sistnämnda boken känner sig månen ”både svag och rädd”, efter att ha varit ”sådär ledsen ganska länge”. ”Och månen grät och grät”. I en annan bok av samma författare vidrörs åter detta ofta återkommande tema. ”Alla är rädda. Alla pappor, och alla mammor, och alla barn”, får barnet läsa i den. Ingenting tycks roligt, allt är hotfullt, trist, sorgligt och tomt. I ”En mörk hemsk historia” är verkligen allt hemskt, skogen, heden, hallen, draperiet – en kista längst in i huset, ett skrin, vad finns däri? Jo, en liten skräckslagen mus! Min femårige pojke är definitivt rädd för allt efter en sådan historia. Fler titlar. ”Vad är det som händer i mitt huvud när jag sover”, ”Mor, var är du?”, ”Alla döda små djur”, ”Inlåst”, ”Var är alla barnen?”, ”Mörkret längst ned” (”Kom närmare, sa mörkret”, till det livrädda barnet), ”Mitt svarta liv”.

”Danskarna är nog värst”, säger en bibliotekarie när jag tar upp frågan om denna svartsyn i barnböckerna. Sverige ligger dock också bra till, i all sin kompakta homogenitet. ”Hej rädd”, heter en bok, där det läsande barnet får veta att ”man kan bli rädd för sin mamma. Tänk om hon äter upp mig?” Och att man kan ”bli rädd för att bli glad”, och ”rädd för fågelsången”, och rädd ”fast man inte vet om det”, och ”rädd för att bli rädd”.

Bibliotekarien tipsar om en dansk bok. ”Mammas hår”. Den handlar om Emma som bor ensam med sin mor. Emmas mamma är ”konstig, ledsen och rädd” och ligger dagarna i ände på soffan och stirrar tomt ut i luften. Emma lever i skräck. Inte minst för att moderns röda hår av skog växer över alla breddar och då och då slukar dottern så att hon hotar att fastna i härvan av det vansinniga håret. ”Jag är hungrig, ropar Emma, men mamma hör inte, ingen hör.”

Bilden som tonar fram är av författare som kanske borde söka hjälp snarare än att skriva barnböcker. Vuxna som inte blivit vuxna, som lastar över sin oro, sina svagheter och defekter på de allra minsta. Istället för att ägna sig åt att stärka barnet odlar man dess rädslor, ger det en negativ och kritisk inställning till allt mellan himmel och jord, och berövar det sin fantasi, sin frihet, och därmed sin glädje. Det är som om denna samtidsmänniska vore obekväm i själva varat, trots sitt skapande yrke och förmånen att ha med barnens öppna och mottagliga värld att göra. Livsfientlighet, inflation i negativt tänkande, en slags mänsklig implosion. Den franska filosofen Simone Weil skriver att ”avsaknad av glädje, vare sig det kommer av olycka eller helt enkelt leda, är ett sjukdomstillstånd, som släcker intelligens, mod och offervilja”, och hon pekar på en själslig mekanism, som nog är relevant i sammanhanget: ”Den som lider försöker – än genom att öva misshandel, än genom att väcka medlidande – sprida till andra sitt lidande, för att minska det.”

Jag kommer att tänka på sommaren som gick. Min son och jag går genom skogen ned till Stora tjärn, vårt paradis på jorden. Jag säger något om fåglarna, om de mäktiga, prunkande träden, under vilka djuren kan ta skydd för solen och hettan. Min son säger då att vi människor hugger ned skogen, förgiftar vattnen och tar död på djuren. Samtiden är omöjlig att stoppa. Inget barn undkommer den. Jag säger att vi i Sverige är rätt duktiga på att ta hand om våra skogar, och att nya träd växer upp hela tiden, att naturen är ett givande, att vi brukar den, odlar den, och av träd gör vi papper, osv. Min son lyssnar, han förstår, han ser bortom samtidens förvanskande ord, än så länge.

Snart är det Lucia. Och min son gläds, liksom jag. Jag hade tänkt skriva om vikten av traditioner. Av de berättelser som vi fått ta över, djupa, vackra, från kristendomen, från våra europeiska grannländer, sagor, myter, psalmer och folkvisor, förutan ingenting återstår av gemenskap, av sammanhang, värde – och skönhet. Om tacksamheten. Ödmjukheten. Om förståelsen för att allt är en gåva, för att vi står på plus så länge vi lever. Att förmedla den insikten, är att ge barnet sitt fokus.

Einar Askestad är skönlitterär författare, född 1964 i Kalix av österrikisk mor och norsk far, uppvuxen i Portugal, Spanien, Österrike och Sverige. Han debuterade 1997 med novellsamlingen ”Det liknar ingenting” och har senast publicerat ”Så enkla är orden” (2018) som är hans elfte bok. Han inledde sin skrivarbana i början av 90-talet som litteraturkritiker på BLM och har därefter medverkat i tidskrifter som Ord och Bild, Artes, Lyrikvännen, Hjärnstorm, Res Publica, Vinduet, Ny tid och Axess. Han planerar för närvarande ett arbete med titeln ”Begreppet hem”, en längre essä om de mer filosofiska villkoren för att till-höra, att höra-hemma. Han finns på twitter: https://twitter.com/einaraskestad.

69 reaktioner på ”Gästskribent Einar Askestad: Vad gör vi med våra minsta? Om barnböckerna i vår tid

  1. Göran Fredriksson skriver:

    När de barn som växte upp med Karl-Aage Schwarzkops Familjen Tuff Tuff var aktiva i arbetslivet fungerade tågtrafiken. När de barn som har växt upp med barnböcker som skrivits ”av författare som kanske borde söka hjälp snarare än att skriva barnböcker” nu har tagit över att sköta samhällsmaskineriet eroderar inte bara tågtrafiken utan stora delar av samhällsbygget.

    Fisk börjar ruttna från huvudet. Det svenska samhället likaså. Förruttnelsen har nu passerat riksdagen, regeringen och sprider sig snabbt även bland myndigheter med början när ämbetsmannaansvaret avskaffades. Även public service har börjat ruttna till den grad att det nog är bortom all räddning och bara kan åtgärdas med ett Alexanderhugg.

    Gillad av 13 personer

  2. Aha skriver:

    Den surrealistiska paraden av barnböcker virvlar förbi i krönikan. Man riktigt anar hur vilsenheten breder ut sig bland barnen och hur köerna till barnpsyk byggs upp.
    För egen del som barn på femtiotalet lästes inga sagoböcker utan det var lekar på gården och i omgivningarna som gällde, en och annan saga lär man väl ha fått hört, men det är ingenting som jag minns. Till åren kommen som barn tog sedan femböckerna över och som gräddan på moset tillkomm tvillingdeckarna. Läsperioden blev ganska intensiv – förmodligen en viktig förutsättning för att kunna uttrycka sig skriftligt.

    Astrid Lindgren hade inget genomslag bland oss grabbar. För mesigt.
    Utöver detta konsumerades matinébio där hederns och den ädle hjälten fördes fram.
    I barntillvaron gällde att stor slår inte liten, flera slår inte en samt man slår inte den som ger sig. Alla fick vara med. Moraliskt klandervärda individer kunde göra undantag från detta vilket straffade sig genom minskat umgänge alternativt fysisk bestraffning. Mobbing förekom nog men var ett okänt begrepp.

    Ack ja, svunna äro dessa tider. Nu kan barn outa sig (nysvenska) och meddela omvärlden att de är osäkra på sin könstillhörighet.

    Gillad av 7 personer

    • Sven skriver:

      Det tycks som vi växte upp på samma gata, under samma tid. Mest utomhuslekar, fritt från alla vuxna. Minns dock att Astrid Lingrens Mio min Mio, med riddaren Kato, gjorde intryck på mig. Och som du säger Enid Blyton med sina fem-böcker. Och lite tidigare barna Hedenhös upptåg, med Sten och Flisa. Pappa Ben mamma Knota, och hunden Urax. Och hästen Hårfagre. Och Skärlock på holmen. Serien gick i tidningen Tuff och Tuss. En i övrigt mycket tråkig tidning, minns jag. Kalle Anka och Illustrerade Klassiker stod högt i kurs. Och byte av filmstjärnor. Med alldeles för många Doris Day och Gary Cooper. Men mest minns jag lek i skog och på byggen. Bygget av flottar, med stakning ut på mer djupa vatten, fast man inte kunde simma. Och att man inte fick komma hem med plurrade stövlat. Och avslöja sig med lek i vatten. Lätt gjort när man fiskade abborrar, i sjöar och åar, och hade lövmask i fickorna. Märlbellor, sprängtråd, pilar med spik där fram, ingick i lekarna. Och kasta sig i träden som Tarsan. Och alla snökojor och flaskbanor vi byggde under vintern. Snökojor med brinnande ljus inuti. Kull och skattjakter utlagda i terrängen var vanligt. Och tändstickorna i smyg, med svedjat gräs om våren. Som lätt drog iväg i vinden, och som måste tyglas med hjälp av stora grankvistar. Och dammbyggen för smältvattnet. Och hur man rasade andras kojor, och byggde egna, väl gömda. Och hur vi drog oss in till fartygshamnen för att jumpa på isflaken fartygen lämnade efter sig. Kul var det. Och så hur vi hängde med banarbetarna på järvägsspåren. Kollade på ångloken. Och åkte dressin med jobbarna. Hängde i deras arbetskurar. Rökte löv i egentillverkade pipor. Hänkade bakom bilar och bussar, om vintern, innan sandbilen kom förstörde alltihop. Plankade in på olika typer av evenemang. Och hur alla kvarterens ungar, blev uppdelade i fiende- och vänområden. Hur mer tillfälliga allianser kunde ingås för att samla de stridande unga trupperna, mot något mer perifert liggande område. Allt långt bortom de vuxnas kontroll. Och hur tjejer mest bara var i vägen, och till besvär. Annat än vid kull och mer snälla lekar. Och att man då och då var man ute i svampskogen med föräldrarna. Ute på havet i deras båt. Fascinerades av astronomi. Började bygga ett eget teleskop. Jag visste aldrig hur mycket av detta som silade in till mina föräldrar, som insikter. Om de någonsin visste var vi varit, och tagit oss till. Men farsan förstod nog mer än morsan. Visst sanktionerade han. Han hade nog till stora delar den bardom som jag själv fick.

      Gillad av 4 personer

      • Björn skriver:

        Liknar också min uppväxt på många sätt, förutom det där med att läsa Mio min Mio och rökningen! Själv växlade jag mellan löv OCH pennspån! Lite högre upp i åldrarna tog ”kemi och teknik-intresset” över, dvs svartkruts-tillverkning, destillation och trimning av mopeder blev vardag! I den vevan blev också, i stället för som tidigare, de klassiska barn-och ungdomsböckerna, tidningen MAD inspirationskälla och stöd, när ”vuxen-livet” började kännas alltför påträngande! Verkligen raka motsatsen till hur många av dagens ungdomar beskriver sin upplevda tillvaro!

        Gillad av 1 person

  3. Eva Danielsson skriver:

    Tack för en kärleksfull krönika. Inte blir det de dysterrealistiska barnböckerna som jag tar fram och läser för barnbarnen. Jag tar fram de böcker som vi själva läste för deras föräldrar när de var små och rentav själva fick lyssna till som barn. Det är böcker som ger glädje och hemtrevlighet och påhittighet och humor och magi.
    Känslan av livets gång och förankring i tillvaron är påtaglig när jag läser samma flickböcker som min mamma och mormor gjorde eller följer förberedelserna inför Luciafirandet för barnbarnen. Förutsatt att man inte tagit bort Luciafirandet eller gjort ett oigenkännligt mångfaldsjippo av det. Eller förbjuder föräldrar och anhöriga att medverka. För att någon kan se någon annans barn som inte får bli sedd. Fotografering är numera inte tillåtet. Bilder och gruppbilder är inte tillåtet.
    Är det tillåtet för barn att bli vänner? Blir min undran till slut.
    Pk-isternas iver att skapa skyddade rum och en skyddad tillvaro begränsar gemenskapen. Men det är ju förstås precis det som är meningen. Vi ska alla bli lite mer osäkra och inte våga försöka nå varandra. Inte kunna bli starka tillsammans. Inte ens genom glimten av delad glädje över Astrid Lindgrens sagor. Inte utan ursäktande tillrättalägganden om Astrids ”rasistiska” tidsepok i alla fall. Och inte genom att få bli rörda tillsammans över små barns falsksjungande som tärnor och tomtar.
    Men vi kan i alla fall på hemmaplan mysa över Alfons pappa och över den briljanta papparoll som björnen illustrerar i den ryska småbarnsserien Masha och björnen. Som är lika mycket för vuxna, som ju bra barnböcker och barnfilmer är. Vilken lycka ändå att ha barnbarn som alibi för att ohämmat gotta sig åt det.
    Livet är stort i sig som någon har sagt. Det är bara att ödmjukt hålla med.

    Gillad av 4 personer

    • Dolf (a.k.a. Anders Ericsson) skriver:

      I gyllene bokstäver över ingången till aulan i Universitetshuset i Uppsala finns devisen ”Tänka fritt är stort men tänka rätt är större”.
      Man kanske borde låta bränna in i betongen över porten till den svenska förskolan: ”L’asciate ogni speranza, voi ch’entrate.”

      Gillad av 2 personer

  4. Aurora skriver:

    Man fåt inte glömma att det faktiskt är många barn som lever i just de förhållanden som de nämnda böckerna visar. Det är kanske den samhällsbilden och problembilden man bör titta allvrligare på.

    Gillad av 1 person

    • Rikard skriver:

      Hej.

      Jag tror jag förstår hur du menar, för du menar knappast att den rätta metoden för att hjälpa barn och vuxna med problem, är via barnböcker och indoktrinering, eller hur?

      Är det inte märkligt, att den som arbetar med att hjälpa och bistå människor med psykiska besvär, också ständigt själv behöver möjlighet för avlastning och stöd – men prepubertala barn förväntas må bra av att indoktrineras om allehanda fasor, helt utan rim eller reson, och då de är barn utan vare sig förmåga eller kunskap att hantera det hela annat än genom att bli just skrämda.

      I vems intresse är det att barn skall vara rädda? Rädda barn blir rädda vuxna, och rädda människor springer i flock och är både lydiga och lättledda.

      Vi som vuxit upp med Ivanhoe, eller Robin Hood, eller Kapten Nemo, eller Robur, eller Quasimodo & Esmeralda, eller Scheherazade, eller Ronja, eller Madicken, ja egentligen snart sagt all (barn/ungdoms)litteratur skriven före 1960 (för att välja ett konkret årtal): nog har vi väl mått bättre av att höra och läsa om hjältar, monster, skurkar och äventyr än vad dagens hen av att utsättas för pseudopsykologisk socialist-realistisk misärpornografi?

      Inte f*n vill väl någon drömma sig in i det dagens barnböcker visar?

      Kamratliga hälsningar,
      Rikard, fd lärare

      Gillad av 9 personer

    • Eva Danielsson skriver:

      Ja, instämmer absolut, men inte i och genom barnböcker. Det är vi vuxna som ska ansvara och leda och skydda för verkliga faror. Och försöka lösa de problem som gör att barn far illa. Inte belasta barn med mer information och ansvar än vad de bör eller måste ta beroende på ålder och omständigheter.

      Gilla

    • Jan Molin skriver:

      @Aurora: och vilka har skapat detta tillstånd för barnen? Tänk efter!?
      Ty det har de svenska politikerna fullt avsiktligt gjort, genom att uppmana kvinnor att, vid minsta problem i familjen, bryta upp och med våra pengar, som de rofsar åt sig till statens och kommunernas kassor, ge kvinnorna ekonomi så de klarar sig. Många av äktenskapen kraschar på detta sätt, hur det är i andra slag av parförhållanden vet jag inte. Jag tror att detta är vidrigt handlat mot barnen i de flesta fall!
      Alla vi som har långa förhållanden vet att problem som uppkommer måste man gemensamt försöka lösa. Alla får sådana problem. Och, det är för det mesta inte grönare på andra sida staketet.
      Så sedan många år är det inte lätt att vara ung i Sverige. Förutom skillsmässor skrämmer man barnen, dagligen i radio och teve, med att jorden kommer att gå under pga utsläppen av koldioxid! Barnen kan ju inte värja sig mot denna myckna propaganda. Rockström borde så småningom ställas till ansvar. Barnen mår helt enkelt dåligt i Sverige i dag!

      Gillad av 2 personer

  5. Östrahult skriver:

    Det förekommer ett oerhört och avsiktligt missbruk av barn, där udda intressen som inte fungerar i sin vuxenroll får besudla barnen. Det gäller inte minst sexuellt avvikande. Det gäller även operasångerskor som använder barn för sina egna PR-syften. I kvällspressen skriver man då och då om kändisbarn som farit illa och här är ett exempel.

    De här övergreppen på barn som sker via dagis, skola, litteratur, TV etc är jag övertygad om medverkar till ökande psykisk ohälsa, inte minst i kombination med labila familjeförhållanden. De som drabbas värst är som vanligt de svagaste med begränsade intellektuella och ekonomiska resurser.

    Gillad av 5 personer

  6. Jan Andersson skriver:

    Min egen enkla uppväxt förgylldes betydligt av att någon hade haft vett att förära mig bokverket ”Min skattkammare” i tio band när jag var liten. Böckerna utgjorde en slags antologi med det bästa som skrivits för barn, och på så sätt en nyckel till all god litteratur som fanns före 1947.

    Den första boken var sammanställd för småbarn, den sista för en tonåring. Jag minns med stort välbehag hur jag för varje år som gick kunde gå vidare och läsa allt ”vuxnare” böcker. Men jag minns också hur obegripliga de sista böckerna var när jag var yngre – en nyttig erfarenhet och sporre till förkovran som inte varit obetydlig i mitt liv.

    Gillad av 4 personer

  7. "Man" i Strasbourg skriver:

    Jag hoppade över nästan allt, det som deprimerar mig mer än något annat det är att man kan få folk till att självindoktrinera sig, och att indoktrinera sina barn, på det sättet så får man sedan tonårsdöttrar som blir gängvåldtagna i Malmö. Det är sjukt, det är nästan sjukare än att vara lägervakt i ett koncentrationsläger. Jag har läst Gulagarkipelagon, där fick man folk att förråda varandra och göra hemsk saker, men folk svalt, frös ihjäl och blev mördade. Svenskarna köper dessa barnböcker själva, de läser DN och de ser på SVT och röstar frivilligt på deras förrädare till politiker. Att rösta på L är som att rösta på sin lägervakt.

    Det finns ett mycket lätt sätt att lösa dilemmat med barnböckerna, ignorera skiten. Läs allt gammalt, gamla Pippiböcker, gamla Tintin, allt gammalt. Läs HC Andersen, eller Jan Lööf (den kommunisten). Man kan hitta nya guldkorn, min son älskar ”När Leo blir uppäten” och nu läser han gamla Kalle Anka, min dotter gillade bokserien med Nelly Rapp. Faktaböcker är också bra.

    Jag lär mina barn att politikerna är egoister som luras och att man inte kan lita på dem, att alla inte är lika värda (och pekar ut vilka som är värst) och att familjen kommer först. Att pojkar och flickor är olika behöver jag inte säga något om, för lillebror slåss redan mycket värre än storasyster.

    Gillad av 5 personer

  8. Fredrik Östman skriver:

    Som överallt där socialismen breder ut sig kommer utbredd fattigdom och elände att bli resultatet. Det kommer att drabba Sydafrika när det har folkmördat boerna och det kommer att drabba Sverige när det har folkmördat svenskarna.

    Dessa barn kommer aldrig att bli produktiva. De barn som har den goda turen att slippa undan den socialistiska massmordsideologin i sin uppväxt kommer att bilda framtidens elit, om vi bara ser till att peta bort dagens ondsinta elit från dess utsugarposter där de idag sitter och stjäl våra pengar.

    Men varför tillåter du ditt barn att komma i kontakt med dessa ondsinta skrifter?

    Gillad av 10 personer

  9. Lenam skriver:

    Mörka krafter smyger sig in också i barnböcker. Allt är tillåtet, allt är fint. Det är fint att vara rädd och vilsen. En sort sjuklig känsloliberalism. För 2 år sen lånade jag en hyllad ungdomsbok. Bra recensioner. Tänkte ge bort i julklapp. Tur nog så han jag läsa den innan. Det handlade om en pojke vars grannpojke hade hängt sig på vinden vid 13 års ålder. Det hör till saken att det är helt okänt fenomen att 13 åriga pojkar hänger sig på vinden. I sagans sjuka värld är naturligtvis allt möjligt.

    Gillad av 1 person

  10. "Man" i Strasbourg skriver:

    För övrigt så missar jag inte en chans att punktera vänsterns lögner, sägs det något om miljön så skyller jag på våra politiker och vänstern som alltid luras som slösar bort alla pengar på CO2 istället för att fixa problemet med plast i naturen, och varför jobbar ingen i Rosengård förresten? Varför kan de inte plocka plast i skogen? Varför är de hör och förstör mycket mera miljö? Sedan säger jag att det är folk som jobbar på riktigt som förbättrar produkter, ingenjörer och uppfinnare, inte politiker. Det hjälper inte att gnälla om ”miljön”, vad kan man själv göra?

    Gillad av 6 personer

  11. Dolf (a.k.a. Anders Ericsson) skriver:

    Jag ironiserade sarkastiskt redan på 70-talet över att TV:s typiska barnprogram handlade om ett litet barn som mobbades i skolan och vars mor var en försupen hora som misshandlades av fadern som var en alkoholiserad kåkfarare som langade heroin när han var ute och tvingade ungen … etc. etc.
    2013 var jag vikarie på en högstadieskola under vårterminen, i slutet av höstterminen var jag assistent åt en femteklassare på en annan mellanstadieskola. Jag var inne och kollade i bägge skolbiblioteken. Det som slog mig var i bägge fallen hur outsägligt trist utbudet var i dessa bibliotek. Jag minns när jag gick i mellanstadiet hur vi killar köade för att få låna seriealbum som Tintin, Asterix och Lucky Luke, färgglada intressant böcker om flygplan och hur maskiner fungerade, Enid Blytons mysterie- och äventyrsböcker (femböckerna hörde aldrig till mina favoriter), Hitchkocks novellsamlingar och tre deckare, Dante och Tvärsan, sen kom lite vuxnare thrillers med Alistair Mclean, Desmond Bagley och så hittade man Isaac Asimov och Robert L. Heinlein. På högstadiet upptäckte jag till och med Sven Hassel i skolbiblioteket, där jag också lånade en (i ögonen på en högstadieelev) tegelsten med fakta om all världens gifter.
    Det jag såg i dagens skolbibliotek verkade bara alltihop handla om social misär eller vara inriktat på duktiga flickor. Det enda som skulle kunna tänkas vara av intresse för en normal kille var vampyrböckerna, det är väl där man hittar venndiagrammets gränssnitt mellan duktig flicka och normal kille.
    Jag förstår att man har problem med att framför allt killar inte läser. Hade man läslust när man gick in i dessa bibliotek hade man förlorat den när man gick ut därifrån.

    Gillad av 3 personer

      • Dolf (a.k.a. Anders Ericsson) skriver:

        Jodå, det var i sjunde klass, eller tidigt under åttonde, som jag hittade Sven Hassels Gestapo i skolbiblioteket. Och i och med det så skingrades alla romantiska griller jag hade om hjältedåd och krig som något ädelmodigt. Men jag upptäckte strax att han var persona non grata på ganska många bibliotek. (Och när jag fick för mig i Danmark för 15–20 år sedan att jag skulle läsa om Hassel-böckerna så upptäckte jag att det inte fanns en enda Hasselbok på något bok i hela Danmark. Jag hittade bara en enda bok OM honom. Och den var inte snäll. Lite lustigt med tanke på att han förmodligen, med undantag för HC Andersen, är Danmarks mest sålda författare.)

        Gilla

    • Fiat Lux skriver:

      Den där boken om gifter, var det möjligen ”Farligt att förtära, inandas och beröra” av Matts Bergmark? Jag läste den själv när jag gick på mellanstadiet, jämte hans ”Från pest till polio”, ”Lust och lidande”, ”Bad och bot”, ”Vallört och vitlök” samt ”Tistron och tränjon”. Lysande litteratur för vetgiriga ungdomar. De två sistnämnda som handlade om nyttoväxter var kanske lite tråkiga jämfört med de övriga, som handlade om gifter och läskiga sjukdomar.

      Gilla

      • Dolf (a.k.a. Anders Ericsson) skriver:

        japp. Den svarta med röd ”etikett”.
        Minns hur jag entusiastiskt sa något till mamma vid köksbordet om hur giftig svarta änkan var jämfört med skallerormar och hur många människor man kunde döda med ett gram svarta änkan-gift. Varvid min mamma nästan i panik säger: ”Titta inte så där på mig!!!”

        Gillad av 1 person

  12. Hovs_klipphällar skriver:

    Intressant — när min son var liten på nollnoll-talet brukade vi gå till biblioteket tillsammans. Där hittade vi massor av intressanta böcker, på något sätt lyckades vi undvika dessa helt förfärliga socialrealistiska kommunistböcker. (Denne Vestin som nämns ovan med sitt …”bidra till att skapa socialistiskt medvetna barn” hade nog fått sig en smocka om jag träffat honom!)

    Snarare blev det många klassiker har jag för mig, böcker som är fyllda av underfundig fantasi och som stärker barnens självförtroende.
    Tove Jansson är ett namn jag minns, hon förgyllde även min egen barndom på 50-talet. En helt lysande författare.

    Sonen har alltid varit mycket bok-intresserad och snabbt avancerat förbi de massproducerade Fem-böckerna av Enid Blyton till annan mera fullmatad litteratur.

    Det är dock deprimerande att se hur barnböcker allmänt används som redskap för nedbrytande indoktrinering av barnen. Alla samhällsområden verkar infekterade av PK-sektens allmänna vansinne. Det senaste verkar vara att barnen nu ska bli muslimer. Ja, vidrigt är det.

    Gillad av 3 personer

    • Fredrik Östman skriver:

      Hatet av just barn är ett genomgående tema i båda ideologierna, men framför allt socialismen. Socialisterna har massmördat barn i holodomor och socialisterna har massmördat barn i holocaust. Socialisterna har massvåldtagit barn under många årtionden, dels genom föregiven eller uppammad pedofili, dels på senare tid genom utländska ombud. Socialisterna har systematiskt gjort om dagis, skolan och universiteten till tortyrverkstäder och institutioner för att grooma nya offer för barnhatande makthavare. Socialisterna hatar barn, eftersom barn är biologiska, eftersom barn är vår framtid av fortsatt elände och fortsatt kultur och eftersom alla barn föds fria. Barnen representerar verkligheten, och verkligheten är socialismens fiende. Socialism är en dödskult som vill stoppa jorden och kliva av. Socialisterna hatar barn.

      Gillad av 4 personer

      • "Man" i Strasbourg skriver:

        Se Tinas inlägg nedan, symptomatiskt. Vilket hat måste inte en sådan förvriden världsuppfattning ge upphov till, man avstår att ha barn för någon inlärd ideologi, sorgligt så klart men man kan nu inte stanna vid denna observation utan måste konstatera att de som inte enbart uppvisar självskadebeteende kommer att rikta sit hat mot andra, mot oss, det är sådana ledare vi har idag.

        Gillad av 3 personer

  13. phnordin skriver:

    Tack för en mycket upplysande krönika. Det förefaller som många barnboksförfattare avlastar sina egen männisokosyn kanske präglad av hat, rädsla eller bitterhat i sina alster. Det ansvar som förläggarna har att låta publicera lömsk propaganda riktad mot barn komma ut kan inte underskattas.

    Gillad av 1 person

  14. Biblio skriver:

    Ur forskningsantologin Läsarnas marknad, marknadens läsare (2012), utarbetad för litteraturutredningen, skriver Åsa Warnqvist, s. 304:

    Inom ungdomslitteraturen har allvarliga och tunga ämnen länge dominerat. I Bokprovningen 1999 konstaterade Sbi att ”90-talets idyllofobi fortfarande tycks råda”. Denna trend höll alltjämt i sig när det var dags att summera 2010. Ämnen som samhälls- och integrationsproblem, våld, dysfunktionella familjer, missbruk, mobbning, självmord och död behandlas i ungdomsböckerna, men ju längre fram man kommer under decenniet desto tydligare blir det att de svåra ämnena också går ner i åldrarna och blir allt vanligare i mellanåldersböckerna.
    Dystopiska skildringar och miljökatastrofer eller livet efter dem tillhör de tunga ämnen som på senare år har varit vanligt förekommande i ungdomslitteraturen, men klimatförändringarna sätter också spår i litteratur för yngre barn. Åtskilliga verk, både skön- och facklitteratur, handlar på olika sätt om naturen och vårt förhållande till den.

    Gillad av 2 personer

    • cmmk10 skriver:

      I somras läste jag Flugornas herre för min 9-åring. Tänkte hon skulle få lite inblick i människans mörka sidor, samt tränas i ett bättre språk än vad som förekommer i ”barnlitteraturen”.

      Tyckte faktiskt att den kunde fungera som ”barnbok” då vi hela tiden fick prata om det som hände. En liten flicka uppfattar inte en sådan historia riktigt på samma sätt som en vuxen.

      Selma Lagerlöfs Nils Holgersson läser vi nu. Finns många möjligheter att lära henne vad Sverige ”är”. Den här historien tror jag är mycket viktig att våra barn får läsa:

      http://runeberg.org/nilsholg/k4a.html
      IV. Glimmingehus – Svartråttor och gråråttor

      Dagens Sverige i ett nötskal! Om PK-isterna blir medvetna om texten så kommer nog Selma att censureras.

      Gillad av 2 personer

  15. Tina skriver:

    Som barn i slutet på 1960-talet blev jag medveten om att människan förgiftar naturen, hugger ned skogen och framför allt utrotar djuren. Djupt chockad då, och än idag över att t. ex. djurförsök kan tillåtas. Att vi lever i en pågående katastrof blev uppenbart trots glättiga barnböcker (Rasmus Nalle, Kalle Anka och senare fem- och mysterieböcker och Tintin), men ingen vuxen hade något trovärdigt svar att ge, mer än att det löser sig.

    Det gjorde det inte, vi har idag utrotat 75 % av de vilda djur som fanns på 1970-talet. Ingen begriper ens idag att vi lever i en pågående katastrof. Överbefolkningen var på tal på 1970-talet och jag fattade då beslutet att ej skaffa barn (vilket jag hållit). Till Einar kan jag säga att vi har endast 2 % naturskog i Sverige (källa TV4) och resten är närmast steril gran- och tallåker där mycket få fågelarter kan bo och leva. Hans femåring är klokare än han själv. Barn känner förtvivlan över den pågående katastrofen, men glömmer den i puberteten och karriären då kampen för status överskuggar allt annat.

    Gilla

    • "Man" i Strasbourg skriver:

      Ett exempel på lyckad vänsterindoktrinering. Kan du kort förklara vad livets mening är för dig, det skulle vara intressant för det är nog denna eventuella mening som vänstern försöker ge alla. Jag kan inte se meningen faktiskt.

      Gillad av 3 personer

    • uppstigersolen skriver:

      Utrotat 75 % av alla djur som fanns på 1970-talet. Var får du allt ifrån? Det är ju inte sant nånstans. Nämn en enda djurart som ”vi” utrotat på senare tid. Definiera vilka djurarter som minskat. Berätta om källan till dessa tokigheter. Jag är glad att du inte skaffat barn. Självsanering skulle jag säga.

      Gilla

      • cmmk10 skriver:

        Några arter har allt försvunnit eller finns bara enstaka exemplar kvar av. Den vita noshörningen lär ha blivit utrotad och det finns absolut fler exempel.

        Det är väl i de flesta fallen helt enkelt en konsekvens av att den mänskliga arten breder ut sig och tar bort livsrummet. Sedan kan man väl knappast förneka att haven hårdbeskattas på sina innevånare. På sina håll har vissa bestånd totalkollapsat. Torsken utanför Newfoundland t ex verkar inte kunna återhämta sig.

        Men för många arter ser det faktiskt bättre ut, åtminstone på sina håll. Rovfåglarna verkar ha återuppstått här och var på Västkusten. Mindre (eller andra) gifter i jordbruket lär vara en förklaring. Vi får se hur det går för bin och fjärilar i framtiden.

        ”Definiera vilka djurarter som minskat.”

        Det är fler än vad vi har utrymme för här: Sköldpaddor, grodor, valar, hajar ….

        Gilla

    • Sune Mangs skriver:

      För den navelskådande och ängsligt civilisationskritiska delen av vuxenvärlden framstår barnen oundvikligen som moraliska föredömen, ideologiskt renläriga med barnatron intakt. Livsvisdom och intellektuell mognad utgör hinder för den ideologiska renhetskampen, Det är knappast en slump att totalitära samhällsrevolutionära system alltid hyllat de formbara, oskuldsfullas skara. Känslostyrt, rent och okritiskt engagemang trumfar sakkunskap och reflexion; barnens förtvivlan över den föregivna ”katastrofen” upphöjes således till det odelat goda. Utse i konsekvensens namn en regering med förskolebarn, skolade efter den ”progressiva” förskolepedagogikens primat.

      Gillad av 2 personer

    • Lenam skriver:

      Så sorgligt det låter. Kanske fler sällar sig till din livsstil så föds inte så mycket förstörande människor. Människan utrotar sig själva så tar andra över, som i Tjärnobyl.

      Gilla

  16. Björn skriver:

    Det är svårt att inte ta till frasen:”Det var bättre förr”! Det blir mer och mer uppenbart att vår västerländska/svenska ”civilisation” peakade på 50- och 60-talen! Fr.o.m 70-, har Vänster-folket och PK-sekten sett till att det gått utför på på SAMTLIGA områden i samhället! Och genom sina ”ideologiska minfält” har de också effektivt dödat all varm och kärleksfull ironi, nyfikenhet och livsglädje hos befolkningen! Inte konstigt att merparten av dagens barn och unga har problem med depressioner och saknad framtidstro!

    Gillad av 2 personer

  17. Bengt Holmgren skriver:

    Vem finansierar utgivningen av alla dessa alster? Är det bibliotek och förskolor, dvs skattebetalarna? Eller intet ont anande föräldrar och far- och morföräldrar i form av presenter?

    En annan aspekt är hur barnen (alla under 18 enligt dagens språkbruk) tar detta? PK medierna upplyser oss om de psykiska problem som drabbar dagens barn – siffror som att storleksordningen 25% av dagens barn mår dåligt och är i behov av psykiatrisk vård. Kan det månne ha att göra med den ovan beskrivna barnlitteraturen? Man mår faktiskt dåligt av att bara läsa beskrivningen.

    Gillad av 1 person

  18. Arne Rydberg skriver:

    Jag kan ibland tycka att böcker är ett lite för enkelt sätt att ge berättelser åt barn. Visst har jag läst mycket för mina barn och barnbarnen står nu på tur. Men de bästa stunderna har definitivt varit när jag själv har berättat, det har blivit vårt språk och vårt sätt att resonera och inte det främmande som böckerna innebär. Väldigt ofta använde jag en barnbok som underlag, men jag gjorde det till vår berättelse. Under ett par år, när min äldste son var liten, var en enkel tavla med motiv från en rysk by på artonhundratalet inspiration till en ny berättelse varje kväll jag hade hand om kvällsrutinen. Så min rekommendation är alltså att man själv läser barnboken, ser vilken kunskap, vilken moral och vilken njutning den vill förmedla och ser hur jag i en berättelse vill föra det vidare till mitt barn eller barnbarn. Eller annat barn som finns i min närhet.
    Sen måste jag säga att jag blir lite misstänksam mot researchen när Ester Roxbergs Min pappa Ann Christin tas med som ett exempel på PK-barnbok. Det är en berörande berättelse om en vuxen dotters sorg över hur hon har förlorat sin far Åke.
    Läs alltså barnböckerna själv, fundera över dem och se vad du i din berättelse vill föra vidare.8

    Gilla

    • Fredrik Östman skriver:

      Nej, man måste inte läsa allt skräp. Om vi inte klarar av att diskriminera bort de värsta dumheterna och det uppenbaraste bruset, så kan vi inte alls leva. Ett djur kan inte leva urskillningslöst. Allt är inte värt vår möda.

      Gillad av 3 personer

  19. Kristian skriver:

    Tack Einar!
    Mycket angeläget ämne.

    Sonen (här i England) läser äventyrs- och faktaböcker.

    Böckerna från skolan är väldigt sällan särskilt ”PK” eller ”SJW”. Ibland är pappa för all del lite fånig, men det kan mamma och mormor vara också. Här finns en konservativ eller medelklass-mentalitet som håller emot de värsta indoktrineringsivrarna. För det mesta är föräldrar en fast punkt i tillvaron som man kan lita på.

    Vi har en ”Barna Hedenhös”-samling bland de svenska barnböckerna. Förlaget löste problemet på det sätt som kanske är det bästa man kan göra idag om man vill fortsätta existera som förlag: ett separat blad där man säger ungefär att boken skrevs för länge sedan och kan uppfattas som ”patriarkal.” Sedan kan envar själv välja om man vill behålla det.

    PS. Har med nöje – eller vad man skall kalla det – läst om dina upplevelser på bokmässan.

    Gilla

    • Kristian skriver:

      PPS.
      Heberlein skrev för ett tag sedan på ledarsidorna.se om hur vi i generation X kanske är de sista som hade vuxna som föräldrar. (https://ledarsidorna.se/2017/09/nar-slutade-vi-vara-vuxna-egentligen/)

      Heberleins text handlade om bristen på allvar. Här har vi den barnsliga motsatsen: bara elände som man inte kan göra något åt.

      Hjälten i en grekisk tragedi skriker ut sin smärta över världens tillstånd och gudarnas nyckfullhet. Skriker. Vrålar. Han sitter inte i ett hörn och gnäller. ”RAGE against the dying of the light,” skriver Thomas. Inte ”whine”.

      I sin Postilla skrev Danielsson (apropå civilförsvar och atombomber) att ”Lika gärna som vi bara stå där och glo kunna vi väl hälla en hink sand över eländet?”

      Gillad av 1 person

  20. Rikard skriver:

    Hej.

    Bara för att vissa texter är som knott – man kan inte låta bli dem!

    Min salig farmor arbetade bland annat med böcker. Begreppet ‘barnbok’ gav hon inte något för. Det dröjde innan jag begrep att barnbok betyder en förenklad, förfalskad och förvanskad berättelse skriven av en vuxen med inställningen att barn är okunniga och utan förmåga att växa med uppgiften.

    Att läsa den Disneyfierade kortversionen av ‘Gullivers Resor’ jämfört med den verkliga texten – barnboksförfattare är de som anser att en åttaåring inte kan förstå originalet. Trams! Fjoms! skrymt och skam är vad det är.

    Har man fostrat barnet det minsta lilla och är pappa eller mamma, istället för förvuxen kompis, så tar man sig tiden att sitta ned och svara på barnets frågor om texten. Man hänvisar till lexikonet för diverse ord och begreppet, och så vidare.

    Men man underkänner aldrig barnets förmåga! Man tar aldrig ifrån barnet boken med orden ‘Det där är en vuxenbok. Den är för svår för dig.’ Aldrig!

    Skulle någon här acceptera samma behandling själv? Att förlag och författare och stat skall bestämma vad som är lämpligt för dig?

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, fd lärare

    Gillad av 5 personer

  21. versaillessite skriver:

    Mina favoriter från barndomen, förutom Grimms och Andersens sagor, var böckerna om Pelle Svanslös med alla roliga karaktärer (personer?) : den elaka katten Måns och hans vapendragare Bill och Bull, Murre från Skogstibble, Maja Gräddnos m.fl. Senare älskade jag historien (flera delar) om Kulla-Gulla som växte upp i fattig-Sverige men som visade sig vara en herrgårdsdotter (inte PK?) Barna Hedenhös var också populära. ”Trollkarlen från Oz” (och filmen som var den första filmen jag såg) var en annan favorit. De s.k. ”flickböckerna” var jag däremot inte så road av. Undrar om någon läser dessa böcker längre?

    Gilla

  22. uppstigersolen skriver:

    Som barn på förti och femtitalet så läste jag inte så många böcker. Vi var mest ute och gjorde det som grabbar gjorde. Däremot minns jag att många vuxna pratade om atombomber. Hur vi skulle gömma oss under bordet om det small. Några barn blev nog traumatiserade av detta även om jag inte kände nån som blev det. Inte har det smällt nåt ännu. Nu tjatar de om att jorden ska gå under om vi äter kött eller reser till nåt trevligt semestermål. Vissa kan aldrig avhålla sig från att skrämmas. Är det inte djävulen så är det nåt annat. Dra gärna in barnen. De ljuger inte. Hm. Hur var det med häxprocesserna? Var det inte barn som blåljög om vissa vuxna? Hur ska man bli av med morsan? Säg att hon är häxa.

    Gilla

    • Dolf (a.k.a. Anders Ericsson) skriver:

      På medeltiden var det barnens vittnesmål som sände kvinnor till bålen.
      Vi är mer moderna och effektiva nu för tiden: Greta Thunberg skickar i ensamt majestät vår civilisation till slakt.

      Gillad av 3 personer

  23. Sixten Johansson skriver:

    Tack, Einar, en lustupplevelse för alla med samtidsmasochistiska böjelser! Jag hoppas att du försöker få in texten i Expressen och/eller i någon tidskrift som riktar sig till småbarnsföräldrar. Sedan kunde väl även katerinamagasin.se vara ett förträffligt forum för detta.

    Jag är helt emot bokbål, men i det här fallet skulle jag kanske vackla. Lyckligtvis har småbarnsföräldrar fortfarande de fina gamla barnböckerna att tillgå. Och den som har lärt sig läsa kan dyka ner i ett hav av fantasylitteratur, som jag tror fungerar terapeutiskt för många unga i dag. All fantasy och sci-fi på video inte att förglömma – på de fronterna utvecklas en otrolig skaparkraft.

    Jag googlade på Frances Vestin och det blev en tankeväckande tidsresa. Hon är dotter till professor Ragnar V och undervisningsrådet Margareta V, heter nu Frances Tuuloskorpi, var 20 år då hon skrev boken 1969. Den finns ännu i bokhandeln.

    Kalle Lind gav år 2010 ut en bok, som är en satirisk spegling av 70-talets barnlitteratur och politiska attityder: ”Proggiga barnböcker”. I två googlade recensioner beskrevs boken som ett roligt och nostalgiskt tidsdokument, dock långt från dagens verklighet = 2011. Det slår mig att samhället i så fall kan ha gjort en ny tidsresa på bara 7-8 år, för PK-uppfostringskulturen i dag liknar åter 1970-talets.

    (Cecilia Verdinelli, Ord&Bild): ”Bajsböcker och barnindoktrinering”.
    app.samladeskrifter.se/article/16/
    (Anna Biström, Ny Tid, H-fors):
    https://www.nytid.fi/2011/08/sa-blev-vi-till-pa-70-talet/

    Gilla

    • En annan skriver:

      Ja det är väl klart att 70-talisterna som nu fått barn, vill återuppväcka sina minnen från sin uppväxt, det är väl deras ungar som är generation snöflinga, en totalt bortkollrad, curlad och ännu odugligare än sina föräldrar.
      Sverige har ju blivit som alla dåliga barnböcker tillsammans, men utan slutet gott, allting gott, snarare -och därmed var sagan ( Sverige) all.

      Gilla

  24. olle reimers skriver:

    Trots att vi var en läsande familj så bodde jag nästan på biblioteket i början på 1950-talet, Det var det mest spännande jag visste; att låne hem en trave på fem-sex böcker och komma tillbaka med den veckan därpå och låta den ersättas av en ny.

    Någonstans mellan 5 000 och 10 000 böcker har det blivit i livet. De har varit min största källa till inspiration och tröst; i särklass. Att ta ifrån eller inte ens väcka läslusten hos ett barn är en stor synd.

    Min pappa tyckte att jag var en vekling och uppfostrade mig med Fänriks Ståls Sägner och Runebergs ”Graven i Perho” som lärde att en far bättre uppskattade de tre sönerna som dött i slaget för fosterlandet än den fjärde som lyckats ta sig hem. PK-ism från 1950-talet.

    Gillad av 1 person

  25. Lotti skriver:

    Min systerdotter är 9 och har redan börjat prata om hur dumma vi vuxna är som inte alltid sopsorterat och hur vi måste göra mer för miljön.
    Jag förklarar att sopsortering har alltid förekommit (när din mamma och jag var små) men förr skedde det på sopstationerna av anställda, vilket fortfarande sker då alla inte sopsorterar.

    Hon köper det men säger ändå hett att vi måste bli bättre! Så förklarar jag att Sverige ligger i tipptopp position i världen i miljötänk, vår luft, skogar, vatten är rätt rena. Däremot är miljötänk i stort sett okänt i vissa länder som Kina, Indien, Bangladesh, Peru, där det skjutsas hela lastbilsflak med hushållssopor ner i havet varje dag. Där miljötänk är både en politisk och ekonomisk fråga.
    Bad henne berätta det för sin lärare. Det var jobbigt att se oron i henne.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.