Efter en sömnlös natt där jag kastades från den ena konstiga idén till den andra landade jag, tillfälligt kanske, när solen gick upp och nattplågan var över, i en självklar observation som jag kanske aldrig hade tillåtit mig om det inte varit för den hämningslöshet för vilken sömnlösheten öppnade sinnet.

Alla samhällen som vi vet något om är de som varit framgångsrika nog att avge tillräckligt med lämningar i form av skrifter eller byggnader eller åtminstone sophögar för att senare tiders historiker ska kunna forska om deras världsbild och strävanden.

Det är en väletablerad och, enligt min uppfattning, rimligt plausibel sanning att ett välfärdssystem som det svenska i längden inte är förenligt med fri invandring (eller nästan fri invandring av den typ som Sverige har nu). Jag tror det var den store ekonomen Assar Lindbeck som formulerade tesen för vid pass ett årtionde sedan. ”Fri invandring är omöjlig för ett rikt land i en fattig värld”, var närmare bestämt en av hans formuleringar.

Den realitet som ligger bakom svårigheten att förena välfärd och invandring är förstås att fattiga invandrare kan höja sin livskvalitet dramatiskt genom att övergå från låga löner i hemlandet till försörjning genom invandringslandets, till exempel Sveriges, välfärdssystem.

Jag brukar säga att huvudmotsättningen i Sverige står mellan å ena sidan politikerväldet med vidhängande välfärdsindustriellt komplex och å den andra den nettoskattebetalande medelklassen. Den förra kontrahenten är skyldig till Sveriges växande problem, den senare kontrahenten tvingas betala för politikerväldets dumheter samtidigt som politikerväldets lydiga aktivister i media skäller medelklassen för rasister och fascister.

Det där med medelklass och mitt tjat om att den skulle besitta särskilda fördelar för nationen är en sten i skon för många. Så låt mig beskriva medelklassens två definierande kännetecken så som de uppträder i Aristoteles skrifter.

Häromdagen bevistade jag ett seminarium arrangerat av en förening med samhällsintresserade och nyfikna medlemmar. Flera talare var inbjudna varav jag var en. Det började med att en teologiprofessor sa att visserligen är svenska folket det mest sekulariserade av alla folk (utom möjligen nordkoreanerna), vilket visar sig i olika internationella undersökningar, men paradoxalt nog, hävdade professorn, samtidigt mycket religiösa. Han la fram ett antal bestickande belägg för sin tes. Jag har glömt allihop utom att svenskarna tydligen till 85 procent anser att det ”finns ett högre väsen” även om de förklarar sig inte tro på Gud.

I kretsar där jag ibland umgås är trevligheten den främsta dygden. Det kan låta som en behaglig grund för mänsklig samvaro. I många fall är det förstås just så. Liksom apor är människor sociala varelser och det trevliga umgänget fyller, skulle jag tro, samma gemensamhetsskapande funktion som när en grupp apor plockar loppor av varandra.

Men den socialt eftersträvade och rentav påbjudna trevligheten rymmer försåtliga fällor för människorna. Trevlighetens första bud är att man inte får vara otrevlig. Man får till exempel inte tala illa om individer som ingår i den sociala kretsen även om vederbörande inte är närvarande.

Det finns många kloka människor som hävdar att huvudmotsättningen i Sverige idag inte alls, som jag påstår, står mellan å ena sidan politikerväldet med vidhängande välfärdsindustriellt komplex och, å den andra, den nettoskattebetalande medelklassen utan i stället mellan nationalister (eller patrioter) och globalister.

Med globalister menar de representanter för det multinationella kapitalet såsom George Soros, Bilderberggruppen, olika kvarlevande Rockefellerättlingar och ägare till betydelsefulla internationella media.