Känsliga läsare kan säkert uppfatta den här texten som stötande och provokativ. Jag tror emellertid att Sverige står inför stora, kanske dramatiska, sociala förändringar och att vi därför bör tillåta oss – eller rentav tvinga oss – att tänka i ovana banor för att i bästa fall till slut treva oss fram till en bild hur vi önskar att ett framtida Sverige ska gestalta sig.

Enligt principen att repetition är inlärningens moder ska jag nu upprepa något som jag framfört tidigare och som framhålls med emfas i den studie, baserade på nyframtagen statistik från Brottsförebyggande rådet, om invandring och brottslighet som Stiftelsen Det Goda Samhället publicerade i början av juni.

Det tog ett år att göra studien eftersom det krävdes så mycket byråkrati. Till exempel var vi tvungna att gå till den statliga Etikprövningsnämnden för att söka forskningstillstånd.

Nationalekonomen Lars Calmfors skriver den 14 augusti i Dagens Nyheter att staten måste höja kapitalskatterna för att inkomstskillnaderna inte ska öka. Det bästa vore att återinföra fastighetsskatten som aldrig borde ha avskaffats. Han förklarar:

Pravda betyder sanning på ryska. Pravda hette kommunistpartiets tidning eftersom man alltid kunde lita på den information som tidningen erbjöd. Nu berättar The New York Times, en kvalitetstidning som jag gärna läser, sanningen bakom pratet om att Sverige har problem med invandringen. Sanningen är att vi inte har något sådant problem. Det påstådda problemet är en konstruktion baserad på rysk fejk news.

I vårt land, Sverige, lider nästan alla människor av ett falskt medvetande som gör att vi feltolkar eller i alla fall missförstår händelser i vår omvärld. Även jag kommer på mig själv med sådant falskt medvetande ibland. Men då inskrider min insiktsfulla portugisiskafröken ej sällan till undsättning.

Jag berättade för henne att före detta landsbygdsminister Eskil Erlandsson kommer att åtalas för sexuellt ofredande (vilket jag skrev om här). Han har tagit tre medelålders makthavande kvinnor på låren och ska nu svara för förseelserna i domstol.

Nyligen beskrev jag en social mekanism varigenom panik exponentiellt kan sprida sig i samhället. Så här funkar det:

Människorna får för sig att jorden efter ett visst datum kommer att gå under ifall de inte vid det laget har uppnått vissa mål som de hittat på. Men man, i varje fall några personer, vet redan från början att målen är ouppnåeliga. Med tiden inser allt fler att målen inte kommer att nås om inte alltmer drakoniska åtgärder vidtas. Då sprider sig också paniken i samhället. Paniken ökar i takt med att sannolikheten för måluppfyllelse närmar sig noll och människorna därför inser med säkerhet att jorden kommer att gå under.

Jag har sett de fem avsnitten i HBO Nordics miniserie Chernobyl som handlar om kärnkraftskatastrofen i Ukraina i april 1986. HBO presenterar filmen så här:

En skildring av en rad modiga kvinnors och mäns öden och de kolossala uppoffringar de gjorde för att rädda Europa från en ofattbar katastrof.

Ja, det gjordes heroiska insatser av tusentals ryssar varav många förr eller senare fick sätta livet till på grund av de strålningsskador de drabbats av. Det var tragiskt. Men ännu mer tragiska var de inblickar filmen gav i sovjetsystemets funktionssätt. Jag tror att filmen ger en sanningsenlig bild av hur det fungerade. Åtminstone är det en bild som överensstämmer med mina fördomar om hur det gick till i Sovjetunionen.